måndag, maj 31, 2004

Memorial day

För mig kokar det ner till den enkla grundfrågan: går det att ha rätt i ett krig?

Under andra världskriget tycktes det enkelt, i alla fall sett i backspegeln. USA gjorde rätt som gav sig in i kriget. De kunde ha valt att sitta i fridfull självgodhet på den hela kontinent som skyddar från invasionsangrepp, om de bara svalt förtreten med Pearl Harbor. Men de valde att med full kraft, och med enorma egna förluster som följd, befria åtminstone halva Europa från folkmord och diktatur. De ockuperade med fasthet Tyskland i fyra år och Japan i sju år.

De kunde, som sagt, ha valt att stanna hemma på jättekontinenten. För oss i Europa hade en stabil fred sannolikt uppnåtts vid samma tidpunkt som det nu blev, kanske rentav tidigare. Europa hade delats mellan Sovjet-imperiet på östra sidan och Nazist-imperiet på västra sidan, i en inomeuropeisk terrorbalans. Lugn och stabilitet i hela regionen, kanske ända till våra dagar. Kanske skulle Storbritannien varit en irriterande fläck av frihet (eftersom de är ett örike och därför svårare att invadera) – men i övrigt ett lugnt och stabilt Europa.

Ändå är vi glada idag att USA kom till vår undsättning. Stabiliteten i en diktatur är mindre värd än otryggheten i ett fritt land. Åtminstone när det gäller vår egen frihet.

De som kritiserar Koalitionens krig i Irak godtar inte några jämförelser med andra världskriget. Och på många punkter är naturligtvis en jämförelse helt absurd.

Dödstalen är kanske det tydligaste exemplet. Under d-dagen dog nästan dubbelt fler amerikanska soldater än under hela året i Irak. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki tog livet av så många civila japaner (runt hundra tusen), och bombningarna av Dresden så många civila tyskar (minst trettio tusen), att de drygt tio tusen irakier som beräknas ha dödats under det senaste året framstår som fantastiskt få.

Vilket de naturligtvis också är. Om man räknar på att Saddam Hussein under sina 25 år vid makten orsakade en miljon människors död och fördrev fyra miljoner på flykt, så ligger Koalitionens dödstal en bra bit under det årliga genomsnittet. Man skulle kunna hävda att sextio tusen människor räddats, bara det senaste året.

Men frågan om människoliv och frihet är nu inte matematik, tack och lov.

För hur skulle vi uppleva frihet som enbart en sifferövning? Vad skulle vi säga, här i Sverige, om vi blev ockuperade av en blodtörstig diktator, och våra rop på militär hjälp från världens demokratier möttes med svaret att ”nej, tyvärr är ni bara nio miljoner i Sverige, vår gräns går vid 20 miljoner personer, som i Irak och Afghanistan”.

Nej, frågan om människoliv och frihet är inte matematik, tack och lov.

Det är en fråga om moral.

Och andra världskriget bjöd på en osannolikt passande fiende. Hitler lade ribban högt vad gäller ondska. Men såväl talibaner som Saddam Hussein är inte obetydliga frihetens fiender.

Ändå har vi lättare att acceptera vissa moderna fälttåg mer än andra.

Invasionen av Afghanistan kritiserades i Sverige nästan bara av folk på den extrema vänsterkanten, som Jan Myrdal. Kriget i Afghanistan var nämligen så mycket enklare att förstå. Den var ett direkt svar på att talibanregimen aktivt gömde och understödde det terrornätverk som angripit World Trade Center och Pentagon. På köpet fick vi en bonus – vi gjorde det moraliskt rätta när vi störtade en fruktansvärd islamofascistisk diktatur och gav 25 miljoner afghaner en chans att bygga upp demokrati. Men, det moraliska var bara en bonus, som sagt. I övrigt var invasionen väldigt lik konventionell krigföring. Deras kompisar anföll USA, och USA slog tillbaks.

Invasionen av Irak är nåt helt annat. Där förväntas vi stötta Koalitionen på enbart moralisk grund. Och det är därför kritiken kommer, tror jag. Inte för att vi saknar moral (jo, Jan Myrdal gör det förstås, och hans alla proselyter – men jag menar oss andra, vanliga), utan för att fienden vet att det viktigaste vapnet i detta krig är moralen, och därför riktar sina insatser just på att försvaga vår moral.

Det kallas den fjärde generationens krigföring, och det är ett uttryck som myntades för femton år sedan av amerikanska strateger. Det är ett slags krig där de kunskaper och regler vi haft tidigare inte längre fungerar.

Den första generationens krigföring sköttes av muskötbeväpnade män, uppställda på rad på ett öppet fält.

Den andra generationens krigföring uppstod när man uppfunnit artilleriet. Eldkraft blev viktigare än mankraft.

Den tredje generationen kom med stridsvagnen. Rörligheten gjorde tidpunkt viktigare än plats.

I den fjärde generationens krig är den ena krigförande parten i traditionell militär mening så överlägsen att dennes fiende väljer att överge det konventionella och istället ägna sig åt annan strid. Den militärt starka parten upptäcker plötsligt att det saknas en enkelt definierad och uniformerad fiende. I sig är det inget nytt. Det har kallats assymetriskt krig, eller lågintensivt krig, eller gerillakrig.

Fienden beblandar sig med civila. Förvarar sina vapen i kyrkor och moskéer. Skjuter sina raketgevär inifrån sjukhusbyggnader. Lurar barn att bära bomber. Saknar varje antydan till uniform.

Den långsiktiga strategin, att freda ett område från inblandning och påtvinga förändring på sin motpart, är densamma som i tidigare sorters krig. Taktiken helt annorlunda.

Fienden vill skapa ett demoraliserande kaos. Kaoset kan man skapa med många metoder. Folkfördrivning med omfattande flyktingströmmar som följd kan vilket gangstergäng med machetes som helst åstadkomma, vilket Rwanda visade. Klanstrider kan framkallas med enkla slagord målade på en vägg och en molotov cocktail. Religiöst inbördeskrig får du om du bränner ner två, tre kyrkor eller moskéer. Kidnappning av civila sprider skräck i varje affärsrelation i området.

Men det räcker inte med kaos. Det måste vara demoraliserande också.

Och då kommer vi till nåt nytt. I informationssamhället finns en väldigt god infrastruktur för att föra ett demoraliserande krig.

Målet är att motpartens hemmaopinion måste övertygas om att kriget är för hemskt, för svårt, för dumt, eller för onödigt för att genomföras.

Det är där den moderna terrorismen gör sitt starkaste jobb. Al Qaida hade varit stendött om de inte verkat i den tid som kallas informationsåldern. De behöver det kapitalistiska internet. De behöver den kapitalistiska nyhetsförmedlingen. De behöver den kapitalistiska flyg- och transportbranschen. Sen behöver de bara fixa ett dåd i kvartalet så är allt klart.

Det så kallade motståndet i Irak fungerar på samma sätt.

Om man väl har sett till att reportern från Al-Jazeera är på plats så är det bara att mörda, lemlästa och skända fyra kontraktsarbetare, så är jobbet gjort. Koalitionens trupper blir bakbundna av en alltmer demoraliserad hemmaopinion, och skulle Koalitionen bara tänka tanken på att flyga med några B-52:or över Falluja så skulle Noam Chomsky bli president samma vecka.

Moral, alltså. Det var en moralisk fråga om vi skulle gå in i Irak, och det är en fråga om moral om vi ska kunna slutföra det som startats.

Situationen kan tyckas hopplös.

Här hemma rasar vi över att civila irakier dödats i en vägspärr bara för att de inte lydde order och stannade sitt fordon. Men hur skulle soldaterna veta? Här hemma rasar vi över att civila irakier på fest dödats bara för att de på traditionellt maner avfyrat sina automatvapen för att fira. Men hur skulle soldaterna veta?

Kan en militärt överlägsen makt någonsin i tv framstå som den goda sidan, när motparten uppenbarligen är småpojkar klädda i trasor? Kan den militärt överlägsna också framstå som den moraliskt överlägsna när, trots att det är fienden som systematiskt kringgår alla tidigare kända regelverk (vilket inte kritiseras eftersom de saknar demokratiska fundamenta), hemmaopinionen ständigt hävdar att man begår brott mot krigets regler?

(Genevekonventionerna är helt uppenbart inte skrivna för annan krigföring än mellan väl definierade parter, helst stater, och måste reformeras om de ska ha någon relevans i den nya tiden)

Ja, situationen kan verkligen kännas hopplös. Men bara om man tror att Koalitionens mål är militär seger över Irak, stöld av Iraks naturtillgång, eller utplånandet av den irakiska staten.

Målet är, som vi alla vet, inte nåt av dessa. Målet är ett fritt och demokratiskt Irak som på lång sikt ska verka som frihetlig förebild ibland mellanösterns diktaturer och beröva islamofascistiska ledare argumentet att USA och judarna berövat araberna deras rikedom.

När man tänker på att det är friheten som är det långsiktiga målet så kanske det inte var så tokigt ändå, det där beslutet att inte plocka in B-52:or i Falluja. Koalitionens beslut att dra sig tillbaka och överlåta stadens säkerhet till en gammal irakisk general. Koalitionens beslut att, törs vi säga det, förlora slaget – för att kanske vinna kriget.

Kanske är det genom att förlora några slag som den irakiska självständigheten kan vinnas, snarare än genom att asfaltera hela området (vilket tett sig nog så lockande många gånger). Kanske är det ett tydligt budskap från Koalitionen att vi kunde ha bombat er till stenåldern, men vi avstod, för målet är något annat.

Jag vet inte. Jag vet bara att den fjärde generationens krigföring måste bedrivas på ett helt nytt sätt.

Om fienden gömmer sina vapen i skolor, ja då bygger vi 4500 nya skolor under de närmaste åren. Bortsett från de 2358 skolor som renoverats i år.

Om fienden kidnappar civila utlänningar, ja då anställer vi 77 tusen irakier.

Om fienden skjuter inifrån moskéerna, ja då för vi dialog med prästerna för att bestämma hur 51,7 miljoner dollar ska spenderas för att rusta upp de fattiga shiitiska kvarteren.

Om fienden saboterar infrastrukturen, ja då bygger vi nya kraftverk.

Jag vet inte om det funkar.

Men jag vet att det bara gått ett år. Och som jag sa i början av denna text: Tyskland var ockuperat fyra år, Japan var ockuperat sju år, och Filippinerna var ockuperat i ett halvt sekel, efter ett krig som såg miljontals civila, och miljontals militära offer. Ändå är vi glada att USA klev in i kriget.

Vad får oss att tro att irakierna kommer att känna samma tacksamhet om tjugo år?

Den moraliska övertygelsen om att den otrygga friheten är bättre än stabiliteten i en diktatur.

Sverige i topp!

Sverige är näst bäst i Europa på värdetransportrån. Det kanske kommer som en överraskning för läsaren. Men vi är faktiskt tvåa i Europa.

Transportarbetaren skriver om det här i en läsvärd artikel.

Av de cirka 1000 värdetransportrån och -försök som skedde i Europa år 2002 begicks sex procent, alltså cirka sjuttio stycken, i Sverige. Men det är ingenting mot i Storbritannien, där hela 77 procent av alla attacker mot värdetransporter äger runt.

Landet har drabbats av en våg av attacker mot pengahanteringen. Förövarna har inte bara givit sig på transporterna, utan också använt tunga fordon och rammat väggarna till uppräkningscentraler.

Securitas har satsat på bättre utbildning, skärpta rutiner och bättre utrustning. Bland annat har väktarna hjälm med visir, efter angrepp där syra och annat kastats mot väktarnas ansikten. I England har bilarna en slusslucka bak på skåpet där värdekollit plockas ut. Numera har bilarna en videokamera monterad baktill som gjort att flera förövare kunnat identifieras och gripas.

Undrar vad vi har gemensamt med England? Var det inte där man envisades med att till och med ha obeväpnade poliser?

Svenska polismän förtydligar problemet och uttrycker sin oro på stockholmspolisens diskussionsforum Blåljus.

Jag håller med fullt ut att situationen som uppstått i Sverige med värdetransportrån är helt ohållbar. Det finns idag inget försäkringsbolag i hela världen som tecknar försäkring för värdetransporter i Sverige.

Vad är gemensamt för Sverige och England, jo att väktarna är helt obeväpnade och instruerade att "samarbeta" med rånarna. I Tyskland, som är den största värdemarknaden, sker ca en procent av rånen. I Belgien har man också en väldigt låg frekvens, och där bevakas varje transport av tre beväpnade vakter. Jag tycker att det är dags att tänka om och tvinga värdetransportföretagen att ta ett större ansvar för att värdet skyddas, inte enbart med teknik.

Ta de jävlarna!

Den svenska blogosfären har plötsligt fått närkontakt med terrorn.

Daniel Ekman, som skriver Subjektiv, var bekant med den svenske man som mördades av terrorister i al-Khobar i Saudiarabien.

Vi tänker på dig och dina nära, Daniel!

lördag, maj 29, 2004

Talibanerna i Vasaparken

Omkring ett hundra nazister visade idag upp sig i Vasaparken. Manifestationen pågick i en halvtimme, och slutade helt otippat inte i kravaller.

Man kan lätt konstatera att Vasastan inte är nån vidare grogrund för nazismen. Inte ens ölgubbarna i Vasaparken lyfte på ögonbrynen när ungefär ett hundra svartklädda nationalsocialister i samlad tropp klockan fem över två marscherade in i parkens nordöstra del.

Det var mest killar i artonårsåldern. Fyra eller fem tjejer. Grabbarna såg ut som grabbar gör på byggprogrammet på gymnasiet. Svensk underklass. Inga böcker i bokhyllorna hemma. Möjligen ett ex av Grottbjörnens folk.

Och när Magnus Söderman, som är Svenska Motståndsrörelsens huvudagitator, talade var det ingen i parken som lyssnade. Utom de hundra talibanerna förstås. Söderman höll på i en halvtimme, nästan. Ibland fick han uppmuntrande bandyapplåder. Ibland var det rundgång.

Det går självklart inte att gradera stolligheterna i Södermans anförande. Men det är uppenbart att Svenska motståndsrörelsen ser sig själva som falukorvens militanta gren. I händelse av amerikansk kulturimperialism är det SMR som ska agera självmordsbombare.

Södermans tal avslutades med att proklamera

"ett heligt krig för vår överlevnad".

Talibaner, som sagt.

Talet gick i övrigt ut på att vi totalt borde isolera oss från omvärlden. Stänga gränserna. Tysta medierna. Förbjuda pizza. Ungefär, alltså. Jag hörde inte så bra eftersom jag satt på två hundra meters avstånd, så ingen skulle tro att jag var anhängare. Men jag förstod att det var SMR som skulle stå för det totala motståndet.

För att kringgå lagstiftningen om hets mot folkgrupp hölls anförandet på någon slags nationell motsvarighet till rövarspråk. Men man behöver inte vara kryptör för att begripa vilka som pekades ut.

"Den utvalda stam som kontrollerar media och kapital."

Avslutnings-heilandet var försvenskat till Hell seger. Allt för att kringgå lagstiftningen.

Omkring hundra poliser bevakade tillställningen. Ibland gjorde de hjälm på, men mest stod de och pratade med undrande tanter. Alla verkade glada över att det inte var nåt bråk. Ungefär tio häst-ekipage deltog i polisstyrkan.

Klockan halv tre, när alltihop var klart, och nazisttidningen tagit den bild som kommer att illustrera hur framgångsrikt kampanjen har gått i Stockholm, så skulle nassarna ge sig av. Men uppenbarligen tillät inte polisen ett uttåg mot Odenplan, och alla nassarna stod rådvilla vid minigolfbanan i tio minuter innan de i gemensam språngmarsch rusade Hälsingegatan bort mot Vanadisplan. Judiska museet sprang de alltså bara förbi, lyckligtvis.

Samtidigt kroppsvisiterades ett fyrtiotal punkare vid Odenplan, berättade min kompis Johan som var på väg till en kopp kaffe på Vurma. Kanske lyckades alltså polisen med att separera bråkstakarna.

Klockan tre var allt över. Poliserna stod och spanade vid Vanadisplan. Talibanerna var spårlöst försvunna. Kanske hade de flytt upp till grottorna i bergen.

fredag, maj 28, 2004

Idioter i Vasaparken

På lördag arrangerar nazisterna våldsamt upplopp i Vasaparken.

Äckliga nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen ska hålla möte, klockan 14.00 på lördagen 29 maj, tvärsöver gatan från mitt favoritfik Ritorno. På sockerbitsavstånd, typ. Nog så allvarligt, förstås.

Men ännu värre är att trevliga Judiska Museet ligger runt hörnet. Visserligen tror jag inte att nazisterna kommer att lyckas ta sig dit och vandalisera, av orsaker som nämns nedan, men bara tanken på vilken kränkning av judendomen denna manifestation är gör mig förbannad.

Vad mötet går ut på, förutom att visa upp sig, är oklart.

Tillsammans ska vi visa våra landsmän ett nationellt alternativ till den folkförrädiska politiken som företräds av regimen i Rosenbad och dess kollaboratörer!

Galningar. Och bråk blir det, dessutom.

Förvisso uppmanar idioterna åhörarna att "upprätthålla ett vårdat yttre samt lyssna till arrangörernas direktiv för att upprätthålla allmän ordning och disciplin", men naturligtvis kommer de tvivelaktiga våldsromantikerna i AFA och andra att med våld försöka förhindra nazistmötet. För detta har nazistkräken självklart planerat:

Vi uppmanar alla manliga deltagare att visa civilkurage och stå upp för svenska patrioters rätt att arrangera offentliga möten, i händelse av eventuella störningar!

Kravallerna är ofrånkomliga. Man får hoppas att regnet håller i sig, så att det hela passerar obemärkt. Och man får hoppas att polisen prioriterar skyddet av Judiska Museet framför skyddet av nazisterna.

Hovreportern

Varför inte ladda hem Daniel Nyhlén som skrivbord till din dator?

Ja, varför inte?

Kolla in hovreporterns hemsida, där han talar om sig själv i tredje person.

torsdag, maj 27, 2004

Några länkar

Nyliberalen med det svengelska språket, Magnus Brahn, som ger ut För Att Jag Är Fri har som bekant ett Länkarkiv. De senaste dagarna har han bjudit på godis.

Mossad rekryterar - ett jobb för dig?

Lynndie fanpage - the silent majority has spoken!

www.johnkerrysdaughter.com - hur mycket betalar Kerry för den?

onsdag, maj 26, 2004

Paatos live now!

Ett sent tips:
Klockan 21.00, ikväll onsdag, har utmärkta bandet Paatos release-spelning på Hotell Lydmar. De beräknas spela ett set på ca 45 minuter.

Paatos består av Stefan Dimle, Petronella Nettermalm, Ricard Nettermalm, Peter Nylander (som ersatt Reine Fiske) och Johan Wallén. Bandets medlemmar har rötter i bland annat Landberk.

Paatos släppte första singeln 2001, där titelspåret Téa var skrivet av Turid! (Paatos uppstod faktiskt i arbetet med att skapa ett kompband till Turids comeback för några år sedan) Debutalbumet Timeloss gavs ut 2002, efter att bandet dessutom musiksatt en specialvisning av klassiska skräckfilmen Nosferatu.

Andra albumet Insideout ska släppas 7 juni.

Rekommenderas!

FNs soldater våldtar

Den som undrar exakt hur bra medborgarna i Irak kommer att behandlas av FN kan läsa Independents senaste avslöjande:

mothers as young as 13 - the victims of multiple rape by militiamen - can only secure enough food to survive in the sprawling refugee camp by routinely sleeping with UN peace-keepers.

FN har ersatt det nobla Oil-for-food mot Food-for-sex...

tisdag, maj 25, 2004

Sommarjobb!

Arbetsförmedlingen gör sitt för tillväxten, och levererar några präktiga sommarjobb. Via Johan Norberg.

Höftrörelsen

Sakta men säkert gnager EU ner de sista socialdemokratiska betongbunkrarna. Sakta men säkert går det upp för medborgarna att det inte var så dåligt, det här med frihet. Sakta men säkert blir livet bättre för oss alla.

Visst kämpar sossarna emot. Med näbbar och klor. Men det kommer aldrig att räcka. Göran Persson lider.

Idag vann medborgarna en stor seger mot den giriga staten. EG-domstolens generaladvokat Philippe Léger, som alltså bistår domstolen med målens beredning, underkände i sitt yttrande utan tvekan det svenska apoteksmonopolet. En god vägledning om hur EG-domstolen kommer att döma i frågan i höst.

Artiklarna 31 EG och 86.2 EG skall tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse som innebär att ett företag sådant som Apoteket AB ges ensamrätt till detaljhandel med läkemedel i syfte att säkerställa en adekvat försörjning av läkemedel till enhetliga priser i hela den berörda medlemsstaten.

Det framgår nämligen av övervägandena ovan att skälen till att det inte kan anses att Apoteket AB:s ensamrätt är nödvändig och proportionerlig äger giltighet för såväl receptbelagda läkemedel som receptfria läkemedel. Detta innebär att om receptfria läkemedel skulle undantas från tillämpningsområdet för Apoteket AB:s ensamrätt, torde detta inte medföra att nämnda ensamrätt blev förenlig med gemenskapsrättens krav.

Redan till hösten kan det alltså bli möjligt att handla Ipren nere på den dygnetruntöppna macken. Dygnet runt. Kan frihetens budskap förmedlas tydligare till en svensk nej-sägare?

Och eftersom generaladvokaten sagt att även apoteksmonopolet på receptbelagda läkemedel är rättsvidrigt dröjer det väl inte så länge innan nästa pilotfall kommer. Törs man gissa att Svensk Handel, eller Svensk Dagligvaruhandel, eller varför inte Svenskt Näringsliv (det skulle vara kul om de kunde visa framfötterna igen), snart värvar en privat farmaceut för att sälja några Panodil duo så att vi får ett nytt pilotfall?

Livet kommer alltså att bli bättre för oss medborgare. Det blir det med valfrihet. När betongen filas ned.

Göran Persson lider.

Expressen skriver om det så bra på ledarsidan idag.

I söndags kväll kunde han inte ens sitta sig igenom tv-debatten inför EU-valet. Han måste resa sig och vanka lite för att stå ut med smärtan, trots värktabletterna. Hans lust och humör tar stryk. Statsministern har en höftled med artros. Den måste bytas. Det vore kvickt ordnat om han tog in på Sophiahemmet eller någon annan privat klinik. Eller om han på grund av ämbetets tyngd gavs förtur.

Men vad skulle rörelsen säga? Det är ju den som i jämlikhetens namn står vakt mot privatisering, köpt vård och allt vad gräddfil heter. Vad skulle partivännerna säga om rörelsens egen lots och ledare gav vika för smärtorna, värken och tröttheten, skulle det inte bli en prima svekdebatt?

Han vaknar av en ilande smärta på nätterna när han vänder sig i sängen. Han tar de första stegen mot frukostbordet haltande och grimaserande. Han får bita ihop inför ännu en dag i artrosens krävande sällskap.

En privat sjukvård skulle minska köerna. Skulle bedrivas effektivare. Skulle göra medborgarna gladare. Precis som med de befriade näsdropparna idag.

Men Persson lider och visar vad socialdemokratin, eller höftrörelsen som den numer heter, går ut på:

att helt i onödan låta sig torteras dygnet runt, för att inte stöta sig med partiprogrammet.

Tunnelbild


Jag testar den nya bildfunktionen med denna illustration över arbetet i Rafah.Posted by Hello

måndag, maj 24, 2004

Band of brothers

En makalös berättelse, så episk att man inte tror att den får plats i en dagstidning, går att läsa i The Hartford Courant.

Fighting A Ghost War
The MPs of Connecticut's 143rd Went To Iraq To Restore Order After The War Seemed Won. But The Struggle Had Just Begun.

Så nära Band of Brothers man kan komma i pressen, gissar jag. Och en krigsskildring som av politiska skäl aldrig kommer att nå svensk press... Läs!

Torsdagsnöjet fastställt

Torsdagens nöje är fastställt. Gamla polarna vänder plattor på mitt stamhak. Så här lyder reklamutskicket:

Två farbröder som någon gång på fyllan stolt döpte sig till DJ Bordeline och DJ Ebola (osäkert vem som är vem), gör nu på torsdag 27/5 en bejublad spelning i källaren på Dining Club.

Senast dessa åldrande popgeeks spelade tillsammans var när de snurrade countryvax på El Mundo för några veckor sedan. Innan dess gjorde de några av sina främsta framträdanden på Kalmar Nation i Uppsala någon gång på 90-talet.

Saker som snurrar i deras huvuden och på skivspelarna:

Stephen Duffy, Elvis Costello, The Radio Dept, Moonbabies, Kevin Shields, Blonde Redhead, Magnetic Fields, Lambchop, Mu, The Shins, Aimee Mann, Kayne West, Nina Simone, Four Tops, Dexys Midninght Runners, Big Youth, Prisoners, Martha & The Vandellas och Jonathan Richman...

Välkomna till Dining Club (Gästrikegatan 3) nu på torsdag (27/5) från klockan 20.00!

/Fredrik Bergström och Martin Alarik

Martin och Fredrik har, för övrigt, varit ohyggligt sugna att spela på Dining Club ända sen de fick reda på att krögaren Lukas Moderatho tidigare varit ihop med Kevin Rowlands dotter. Musiknördar, eller? Personligen tycker jag att det är mer fascinerande att lillebrorsan i nedre baren, förre journalisten Robin Moderatho är ihop med tidernas snyggaste Fröken Sverige Petra Hultgren.

Osant och sant

Osanna betraktelser:

Det är roligt (mitt i det sorgliga) att i den havererade flygplatsen se ett franskt problem som inte omedelbart går att skylla på favoritmåltavlan, utan nog har sin rot hos de lata och odugliga grodätande arbetarna. Man ser framför sig hur de skruvar sig plågat i den franska regeringen.
Första reaktionen - vi skyller på George W Bush! Oj då, går inte det?
Andra reaktionen - vi skyller på terrorister! De är indirekt producerade av George Bush. Oj då, gick inte det?
Tredje reaktionen - ööh, vänta, vi kan väl inte skylla på våra odugliga arbetare... Vi skyller på pressade byggtider! Och dem kan vi skylla på kapitalismen. Och då kan vi skylla på Bush!

Hemma i Sverige går vi och väntar på tisdagens stora begivenhet. Pastorn i Knutby-målet ska berätta om sin oskuld, och hur den lättfotade barnflickan lurat honom i säng. Jag kan knappt bärga mig inför den process-etiska debatten (och boken av kristna, utmärkta, journalisten Katarina Wennstam): När är det försvarligt att kalla en flicka Maria Magdalena i rätten?

Sanna betraktelser:

Expressen är landets bästa kvällsblaska. I dagens utgåva skriver Pelle Wendel att: en mindre karismatisk partiledare än Göran Hägglund har sällan skådats varför han kommer att bli kortvarig som partiledare för Kristdemokraterna. Och ingen som såg stendumma partiledardebatten i Agenda igår kan säga emot.

På annan plats beskrivs i vackra ekonomtermer det nya militärstrategiska läget som uppstod i och med digitalkamerornas utbredning så här: priset för ohederlighet har ökat, vilket i ett makroperspektiv kan ge positiva långsiktiga effekter. Kan det sägas bättre?

Aftonbladet kämpar på för att komma ikapp. På kultursidan läggs en helsida åt en avhandling om tidelag. Men det skrev ju jag om i en text för länge sen.

söndag, maj 23, 2004

Människoöde i Mp

Miljöpartiet har haft kongress och den har avlöpt enligt förväntningarna: nej till tillväxt, nej till mobiltelefoner och omval av språkrören. Mer förvånande var kanske att Grön Ungdom på allvar diskuterade införandet av polygami, men det är ju så konstigt att det inte går att skriva nåt sarkastiskt om.

Jag har fastnat för en annan grej.

Nyvald in i Miljöpartiets styrelse blev Angela Aylward Svärd. Hon verkar vara en rar ung tjej, som precis som alla andra i partiet vill bo i lerhyddor och spela gitarr mest hela dagarna. Men det finns en historia här som väntar på sin avtäckelse.

För nog måste det vara ett spännande människoöde som döljer sig bakom en sån här annons på missing-you.net:

Person you are contacting: Angela Aylward
Person being sought: Ian Mitchell
Message: Im trying to find my father all I know about him is that he was a taxi driver in the whitburn area in 1979 and he was seeing my mum Mary Aylward (maiden name Delaney) from Fauldhouse

Vilken av kvällstidningarna blir först med den snyftaren?

Jag, feminist!

Ibland får man märkliga erbjudanden. Nedan är mitt svar på det senaste.

Hej!

Tack för ditt brev.

Det är naturligtvis glädjande att du anser att mina i all hast nedtecknade åsikter kan vara värda att sprida. Tyvärr måste jag dock tacka nej till ditt erbjudande att skriva en debattartikel för tidskriften Antifeministen.

Jag är, vilket du antyder att du förstått (kanske genom mitt förslag att utrusta kvinnor med handeldvapen i syfte att uppnå en bättre maktbalans mellan könen), feminist. Och oavsett vilken definition av feminismen som ni förklarar er anti, så har jag svårt att se att det skulle bli annat än problem om jag deltog i er tidskrift.

För det första: Jag vill inte med mitt namn legitimera en rörelse som kallar sig antifeministisk (även om namnvalet, som i ert fall, verkar vara logiskt och ideologiskt ogrundat). Jag vill inte, ens i den fria debattens namn, vara mänsklig sköld åt några mörkermän.

För det andra: Jag fruktar att min text skulle missförstås – att någon skulle se den som ett angrepp på feminismen.

För det tredje: Jag tror att jag i framtiden skulle misskrediteras av att ha haft mitt namn i er tidskrift.

Du kanske tycker att jag är kinkig. Det är jag inte. Jag deltar i debatten, men förbehåller mig rätten att välja arena.

Jag har förstått att ni inte har något emot kampen för jämställdhet. Att det är feminismen ni vill motarbeta. Men begreppen betyder samma sak, även om Gudrun Schyman vill få en att tro annat.

Det faktum att människor som Tor Paulsson och Lars Ohly kallar sig demokrater gör inte att jag skulle skriva artiklar i en tidning som hette Antidemokraten. Det märkliga i att Eva Björklund tycker att hon är solidarisk med Kubas folk gör inte att jag kallar mig osolidarisk. Bara för att Margareta Winberg kallar sig feminist är inte begreppet förbrukat. Det är fullt användbara uttryck, missbrukade av idioter.

Jag är alltså feminist. Och vill därför inte delta i tidskriften Antifeministen utgiven av Antifeministiska samfundet, hur trevliga ni än är.

Jag kan naturligtvis inte hindra er från att citera mig. Men innan ni överväger det tycker jag att ni ska läsa Randy Thornhills A natural history of rape. Där hittas grundsatserna för mitt förslag om hur vi ska kunna minska antalet våldtäkter.

Vänliga hälsningar,
Per Gudmundson

Hus på Solkusten?

För merparten av oss är det enkelt. Ett handslag. Man kommer överens, skriver kanske ett papper, alla är nöjda och belåtna. Sagt och gjort. En lyckad affär för alla inblandade parter är sällan mer komplicerad än så.

Inget tvång. Inget tjafs. Ett handslag, ett papper, också är det klart.

Sen finns det förstås människor som menar att frivilliga affärsöverenskommelser är en alldeles särskilt obehaglig form av tvång och förtryck. Lars Ohly, Vänsterpartiets store ledare, tror inte på det där med frivilliga överenskommelser, till exempel.

Ni kommer ihåg bråket i vintras.

Den nyskilde Ohly skulle hyra andrahandsbostad i Stockholm. Han hittade en lämplig lya, skrev kontrakt, flyttade in - för att sedan anmäla uthyraren till hyresnämnden. Oskälig hyresnivå, tyckte plötsligt Ohly.

Som bostadslös står man såklart i underläge, menade Lars Ohly. Och särskilt i den svåra sitsen som nyskild.

Det är ett intressant underläge, det där man tjänar 45000 i månaden och som ger en rätt att hyra en tvåa på 68 kvadrat i innerstaden med sjöutsikt för 3500 spänn. Ett underläge jag skulle kunna tänka mig att inta vilken dag som helst.

Men tyvärr verkar det inte vara den positionen som bjuds - tvärtom faktiskt!

Nu har det nämligen uppstått en riskabel situation för någon annan hyresvärd. Eller utsugare, som Ohly säkert skulle sagt.

Den här gången är det före detta fru Ohly, alltså Ewa Marklund Ohly, som söker boende. Förvisso för en kortare tid, och förvisso på Solkusten i Spanien, men dock.

Fastighetsägare kanske bör hålla ögonen öppna. Mycket talar nämligen för att Ewa Marklund Ohly delar synen på frivilliga affärsöverenskommelser med Lars. Förtroendeuppdraget i Svensk-Kubanska föreningen, till exempel.

lördag, maj 22, 2004

Folkpartistisk magdansös!

Stockholm Bellydance Festival pågår för fullt. Bara så ni vet.

Jag kan inte låta bli att fundera på vilken dragningskraft magdansen har på unga kvinnliga politiker. Vad är det som får dem att vilja klä sig i paljettbehå och skaka på vad naturen givit dem, inför främlingar dessutom? Är det barndomens prinsessdrömmar som kan levas ut med en fernissa av kulturintresse? Eller är det bara jävligt kul?

Nåväl.

Socialdemokraternas presschef Anna Forsberg håller framgångsrikt på med magdans, som jag tidigare nämnt. Och jag antar att det har vållat huvudbry i borgerligheten. Att man planerat ett motdrag länge. Det leijonborgska Folkpartiet har alltid nära till utspelet, bubblar alltid med ideer. Så det är väl inte förvånande, det som sker nu.

Det fanns en lucka på den politiska magdansplanen. Alltså lanseras nu den Folkpartistiska magdansösen Anna Månsson!

Anna är född 1976, fullmäktigeledamot i Uppsala, och heltidsanställd i partikansliet i Riksdagen. Och, ska jag tillägga, ser ut att ha förutsättningarna för att utgöra en god middagsunderhållning.

Erkänn att man snarast vill se en showdown!

Köpfest!

Lördagen är en konstens och kulturens dag.

Klockan 12.00 öppnar KonstnärshusetSmålandsgatan (ovanpå restaurangen KB, ni vet) en rolig samlingsutställning, där medlemmar i grafikgruppens styrelse har donerat verk för att samla in pengar till ett stipendium. Den som vill köpa en billig Anders Gudmundson, Ellen Cronholm, eller varför inte en Lars Nyberg, har chans att fynda.

På kvällen visar stockholmarna varför landsbygden kan säljas till Danmark. Pop Dakar är bara en av de gratisfestivaler i huvudstaden där man kan se alla bra band utan att behöva stå ut med mellanakter. Gratis.

fredag, maj 21, 2004

Vi har hela listan!

Hjärtliga gratulationer till det Kristdemokratiska ungdomsförbundet som, i vad som verkar varit en hård kraftmätning, idag lyckades skrämma tillbaks de reaktionära krafterna till bibelbältet.

Erik Slottner i den smarta och moderna falangen vann med bara två rösters övervikt över Andreas Olofsson och hans småländska talibaner.

Och det är ju bra.

Först och främst är det kul att Kristdemokraterna avskärmar sig från bibelskolornas knäppgökar. Ju mindre inflytande gudstron har över politiken desto bättre.

För det andra är det roligt med ytterligare en bög ibland ungdomsförbundarna, och kanske extra roligt i just KDU.

Det har blivit en rätt så gullig samling, ungdomsförbundsordförandena. Det är som om de tävlar om de rosa rösterna. Eller så har landets alla unga fjollor slutat sniffa poppers och gett sig in i politiken istället. Till och med de ungdomsförbundare som är öppet hetero är fjolliga.

I ett sällskap där Fredrik Malm framstår som en mur av medeltida machismo kan det förstås vara svårt att hålla reda på vem som är vad. Därför kommer topplistan sveriges fjolligaste ungdomsförbundsordföranden väl till pass.

1. Christofer Fjellner. Förvisso är Fjellner såvitt jag vet heterosexuell, men han är ändå urtypen för modern man i storstad. Han nämner aldrig sitt privatliv, vilket öppnar för spekulationer. Dessutom gillar han synth och filmen Döda poeters sällskap. Say no more.

2. Einar Westergaard. Det hade naturligtvis varit en fjäder i nattmössan för fritänkande Grön Ungdom att ha ett homosexuellt språkrör. Men nej! I brist på det valde man progg-metrosexuelle Einar, som vad jag vet alltså är hetero. Inget fel med det.

3. Erik Slottner. Dagsfärsk ordförande i KDU får alla pk-poäng i världen tack vare sin läggning.

4. Ardalan Shekarabi. Han är faktiskt straight. Tro inget annat.

5. Fredrick Federley. Först i hela gänget att komma ut ur garderoben. Färgar håret och har volanger på kläderna. Det är han som står för Maudeniseringen.

6. Fredrik Malm. LUF-aren både röker och glömmer att raka sig då och då. Så vinner man inga val!

7. Zaida Catalán och Tove Fraurud. Enda tjejerna är riktigt butch i jämförelse med killarna ovan.

torsdag, maj 20, 2004

Kontakt med tecken

Varje svensk häpnar över barnflickans blinda tro - de sms som pastorn skickade trodde hon kom ifrån gud.

Det visar sig dock, efter enkelt googlande, vara en utbredd föreställning ibland de kristna, att gud kommunicerar via sms.
Meddelande från gud, SMS-OF-GOD.de
Dagens bibelord, Telia
SMS-bibel, det Norske Bibelsellskap
Dagens Bibelord, Jesusnet.dk

Feministiskt ställningstagande

När jag var ung kommunist levde jag i en härva av vanföreställningar och lögner. Exempelvis så trodde jag, som alla socialister (inklusive vår finansminister), att världens alla ekonomer förespråkar marknadsekonomiska lösningar för att de är liberaler - och inte tvärtom att de är liberaler för att de vet nåt om ekonomi.

När jag var tjugofyra år, om jag minns rätt, så befriades jag från en av dessa vanföreställningar, nämligen den att feminister med nödvändighet är manshatande, frigida och nerklädda kommunister.

Jag umgicks ibland människor omkring ett gäng (det här var alltså i Uppsalas studentkretsar på Uplands, Kalmar och V-Dala nationer) tjejer som var ungefär så skarpa som människor kan vara. Och de, som var nåt år äldre än jag rent fysiskt - decennier före mig rent psykiskt - tipsade mig om banbrytande feministisk litteratur som Carin Holmbergs "Det kallas kärlek", och annat.

Nåväl. Vanföreställningar.

Jag trodde alltså, på den tiden, att sexiga kläder, utmanande stil och kvinnlig frigjordhet var resultat av en manlig förtryckarstruktur - och alltså var dåligt. För mig fanns inte tanken att man kunde vara både feminist och klädd i pushup-bh.

Tjejerna i det här gänget lärde mig att det inte fanns nån motsättning mellan sex och feminism. Vilket alla dryga feminist-hatare borde få veta.

Särskilt Mia Eriksson, nu doktor Eriksson, ansträngde sig för att på bästa tänkbara sätt instruera mig om att det går att vara feminist samtidigt som man är ung, snygg, kåt och klädd i spetsunderkläder.

Nåväl. Ni hajar.

Man behöver inte hata sex för att vara feminist. Men det är inte den enda fördomen som borde krossas. Det finns andra vanföreställningar.

Tack och lov finns det botemedel. Ikväll, och de två kommande aftnarna, finns stora möjligheter för människor i Stockholm att smula sönder illusioner. De två vanligt förekommande vanföreställningarna att alla sossar är hjärndöda och att utmanande klädsel är ett stöd för det påstådda patriarkatet, krossas effektivt.

Det är världens coolaste sosse - den magdansande presschefen Anna Forsberg - som uppträder på Stockholm Bellydance Festival. Gå och se - bli bättre människor!

Riddarfjärdsteatern, torsdag till söndag.

Matprotektionismen sågad

Jag har länge gått och funderat på att skriva den slutgiltiga sågningen av svensk mat-nationalism.

Jag har funderat på vilka ingångsvinklar jag skulle kunna använda. En text om hur matkulturen påverkas av att rent geografiskt ligga i brännvinsbältet skulle vara rolig att läsa, till exempel. Det skulle bli en hyllning till den snapsvänliga förrätten, och ett avståndstagande från alla försök till varmrätter. För det är ju så det är! Svensk matkonst består till 99 procent av förrätter, och resten kan man skicka i soporna med en gång. Sverige är historiskt sett ett gastronomiskt u-land.

Dock tycks det fortfarande vara gångbart att marknadsföra matprodukter med beteckningen "svenskt". Det är märkligt. För jag känner ingen som tycker att svenskt skulle vara nåt positivt i matsammanhang. Men det är väl som med dem som röstar på Sverigedemokraterna eller Ny Demokrati. De gör det i skymningen, liksom. När ingen ser.

Men det ser ut som om jag slipper skriva den där skrapan över den svenska skitmaten. En ypperlig kock och god skribent har nämligen redan gått till attack i spalterna. Det är i DagensPS som man kan hitta Peter Telégin.

Skulle en svensk flagga skilja bra kött från dåligt? Är den svenska flaggan en garant för att det är helt svenskt kött? Och vad är det för bra med det då? Frågorna hopar sig när man just ätit en biff från ett köttrasdjur som gått och betat på Sydamerikas Pampas. Vad skulle den urmjölkade svenska mjölkkossan tävla med den sydamerikanska i för gren? Oavsett vilken, är jag övertygad att den svenska kossan skulle förlora stort. Utom som mjölkko, alltså!

Så inleder Telégin sitt magnifika påhopp på den svenska matprotektionismen. Och sen blir det bara bättre. Endast knäckebrödet skonas.

Det förefaller mer som om man utnyttjar konsumenternas okunnighet och någon allmän diffus främlingsfientlighet. De flesta länder har lika säkra (eller osäkra, om du vill) livsmedel som Sverige. Däremot smakar oftast svenskproducerade livsmedel lite eller ingenting alls. (Utom knäckebröd, helst från Leksand, förstås!)

Men mest av allt handlar texten om att svenskt nötkött faktiskt bara är en biprodukt av mjölkningen, till skillnad från i övriga världen, där man tillverkar kött för att äta.

Ca en (1%) procent av djuren i Sverige är av speciell köttdjursras, resten mjölkkor. Alltså är köttet från mjölkkorna egentligen bara en biprodukt. Det är ju för mjölken man föder upp dem. I Sydamerika har man nästan bara speciella köttdjursraser. Där är det köttet som är viktigt. Det är djur som får gå fritt på Pampas och äta av gräset som växer vilt.

Så nu kan jag vänta ett tag med att författa mitt eget angrepp. Läs hela Telégins text.

onsdag, maj 19, 2004

Hylla Yoko?

Man får märkliga erbjudanden här i livet. Nu har jag alltså givits möjlighet att, tillsammans med en tjej från Unfucked Pussy, med koreografi av hyllade Malin Elgán, uppträda inför kvinnan som hade vett att splittra Beatles. Men jag tror inte jag passar in i den önskade profilen.

Kanske läsekretsen känner sig hugad. Jag kan vidarebefordra eventuella svar.

> ------ Vidarebefordrat meddelande
Från: Fia Sandlund
Datum: Tue, 18 May 2004 20:15:08 +0200
Ämne: [lilith2000] Män sökes till performance

Hejsan!

Det här är ett mail från Fia sandlund.

Jag är i behov av 4-5 st pålitliga män i varierande åldrar och storlekar, gärna äldre, typ gamla, eller barn.

Jag behöver männen till en hyllningsperformance för yoko ono som ska framföras vid två tillfällen den 28:e maj (VIP fest) och den 29:e maj (stor fest) nästa vecka alltså på Kulturhusets terass.

Männen ska vara vandrande bokstäver. Tillsammans ska bokstäverna bilda en kärleksförklaring till yoko. So far är vi 6 tjejer och en man. Vi måste alltså kvoterna.

Männen måste kunna repa måndag, tisdag och torsdag kväll i nästa vecka + framträda vid två tillfällen = fredag och lördag.

Stålars finns inte, betalning blir: Att vara med om galen vecka som bokstav, blir koreograferad av Malin Elgan, träffa yoko ono, uppträda framför yoko ono, och gå på gratis fest två dar i rad.

Männen får gärna ha ett uns av scenvana, ett intressant utséende samt digga yoko.

Hör av er om ni kommer på nån lämplig.

Om någon kvinna skulle känna sig oerhört kallad så finns chansen att slinka förbi kvoteringen trots allt.

Om ni vill gå på den stora festen den 29:e så kan ni köpa biljetter på kulturhuset.

fia

tisdag, maj 18, 2004

Junilistan kommer ut!

Varje stat har sitt eget maktproblem. Ofta är problemet sammanknutet med konstitutionens utformning eller med partiväsendets struktur.

I Sverige lever vi, som bekant, praktiskt taget i en socialdemokratisk enpartistat. Författningens och partiväsendets utformning samverkar på ett sätt som gör att socialdemokratin i det närmaste aldrig behöver lämna ifrån sig regeringsmakten.

Därför brukar högern och liberalerna jubla vid minsta tecken på att en rörelse uppstår som kan hjälpa till att rubba läget. Högern jublade när Ny Demokrati dök upp, som ni minns. Och liberalerna har uttalat sig glatt inför det kommande valet till EU-parlamentet, eftersom den danskinfluerade Junilistan har kandiderat.

Man tar nästan vad som helst som angriper enpartistaten.

Men jag tror att den borgerliga hejarklacken har missat en del om Junilistan. I kvällens Korseld var det Nils Lundgren, socialdemokraten som toppar Junilistan, som frågades ut (av centerungdomarnas vältalige kandidat Fredrick Federley, samt av moderata valsamordnaren och ungdomsförbundstjejen – sa jag att hon är skitsnygg och skitsmart? - Anna König).

Nils Lundgren visade sig vara ett under av ideologisk vilsenhet. Och det kan nog liberalerna normalt smälta. Men nu var Lundgren vilsen på helt fel frågor. Tokfel.

Det visade sig att Junilistan ville ha övergångsregler.

Det visade sig att Junilistan ogillade tjänstedirektivet.

Det visade sig att Junilistan ansåg att Europa aldrig hade behövt en försvarsmakt (ens i forna Jugoslavien hade det varit bra).

Och det är faktiskt nya uppgifter. Junilistan har inte på något sätt berättat om dessa ståndpunkter tidigare, vad jag vet.

Den som övervägt att rösta med Junilistan gör gott i att se Korseld på nätet.

Innan det är för sent.

söndag, maj 16, 2004

Knutby chic

Knutby har gett de religiösa en välbehövlig knuff in i tjugohundratalet. Kyrklighet var tidigare lite mossigt, och nånting som bara tråkmånsar sysslade med. Efter Knutby är det lite farligt. Lite vågat. Efter Knutby är religion sexigt igen.

Bögarna, som alltid har ett fuktat finger uppsträckt i, eh, luften, är naturligtvis inte sena att haka på. Således firades idag Regnbågsmässa i Gustaf Vasa kyrkaOdenplan.

Det var Värmlands-Hasse som tyckte att vi skulle gå. Hans, som har jobbat på hippa Snowcrash, och nuförtiden säljer spjutspetsteknologiska blomkrukor åt designfolket, är trendkänslig som få, och när han ringer så vet man att man ska få ta del av det absolut senaste. Denna gången var det alltså Knutby chic som gällde.

Man kan tycka att det är märkligt, förstås, att sodomiterna är så ivriga att komma med i en rörelse som aktivt förföljt dem i två tusen år. Att de inte, som alla andra vettiga människor, kastat religionen på historiens skräphög för dåliga ideer, tillsammans med åderlåtning, kalsonger utan gylf och svenska korvprodukter.

Jag tror inte på gud. Jag är en bright. Jag avvisar övernaturliga förklaringsmodeller. Jag menar att det vetenskapliga förhållningssättet står i motsatsförhållande till religionen, eftersom det vetenskapliga förhållningssättet, alltså, avvisar övernaturliga förklaringsmodeller.

Man kan välja sida här. Antingen tror man på det vetenskapliga förhållningssättet, som gett oss bilar, mikrovågsugnar, kärnkraft och trådlös porrsurfning, eller så tror man att nämnda upptäckter bara är en lycklig slump och att en mystisk gudomlig kraft ordnat världen på ett outgrundligt vist sätt.

Valet underlättas av Ingmar Hedenius och Richard Dawkins, som producerat vägledande skrifter i frågan. (Läs dem!)

Likväl är det många som alltså väljer tarot-kortleken framför periodiska systemet. Och jag tycker det är konstigt. Särskilt som de troende jag känner, bland andra de duktiga prästerna Mats Sundman, Uffe Engström och Calle Lidén, är så kloka och genomsympatiska människor.

Nåväl.

Det var ju gay-rörelsen detta skulle handla om. Uppenbarligen vill bögarna vara kyrkliga, och då är det okej för mig. Folk ska få tro på vad de vill.

Däremot tycker jag att det är ryggradslöst av kyrkan att vare sig omfamna bögarna helhjärtat eller kasta ut dem. Antingen gillar gud homosexuella, och då måste kyrkan tydligt säga att de haft fel i två tusen år på denna punkt och sannolikt även på andra, eller så gillar gud inte homosex, och då måste prästerskapet ta avstånd.

Men det är inte min sak. Jag är inte medlem. Inte Hasse heller, visade det sig. Och inte är vi bögar heller. Not that there´s anything wrong with that!

Vi gick i vilket fall på Regnbågsmässan. Och det var fantastiskt roligt!

Redan när gospelkören One Voice äntrade scenen började jag skratta. Körledaren Gabriel (jo, jag lovar) var nämligen så brunbränt, blonderat och uppknäppt gay att till och med krucifixet började nynna på YMCA.

Som gospelkör var det väl kanske inte världsklass. One Voice kunde inte precis mäta sig med The Nightingales, The Trumpeteers, The Harmonizing Four, The Consolers eller nån av den andra gospeln jag har hemma i skivhyllan. Som gay-upplevelse var det dock högsta klass.

Gustaf Vasa kyrka är förresten en passande arena för den nya Knutby chic-trenden. Byggd 1906 är den precis så kitschig som en svensk kyrka kan tillåtas bli. Målningarna, av Viktor Andrén, där bibelns scener utspelar sig bland molnen, går i rosa och ljusblått. Inget spår finnes av medeltida dysterhet, och Jesus (och alla andra avbildade) är delikat finlemmade. Very gay!

Och timingen för denna mässa var inte heller dålig. Dagen efter Karaoke-EM på tv, då varenda fjolla i landet druckit cosmopolitans tills korna gått hem, kan det ju vara på sin plats med några gudsord.

Gudstjänsten varvade gospelkör med visdomsord. Kören applåderades friskt efter varje nummer, men bara de talare som nämnde h-ordet bemöttes med samma glädje. Hasses gamla kompis från Värmlands Nation i Uppsala, prästen Eva Lindqvist, fick inga applåder, trots att hon gjorde en god framställan.

Mässans dragplåster var dock helt sensationell. Han heter Ulf Lidman, och jag säger bara det, ser ni hans namn annonseras inför någon mässa, eller nåt möte, eller vad som helst, så måste ni ta chansen att lyssna på honom. Jag har aldrig sett en präst vara så rolig i sin tjänsteutövning. Och såå gay!

Tydligen har han sina rötter i frikyrkorörelsen, i den del som kallas karismatisk, och tydligen tvangs han lämna samma rörelse eftersom han är bög. Svenska kyrkan kan skatta sig lycklig! Han är nu Stockholms stifts särskilda homo-präst.

Rund, go´ och göteborgsk underhöll han med entusiasm, värme och humor utan något besvärande manus. En naturbegåvning vad gäller muntlig framställan. Tro mig! Se honom om ni får chansen!

Nåväl.

Det var en ganska livad tillställning. Folk klappade händer och skrattade. Några ställde sig i bänkraderna.

Det var ganska låg kändisfaktor, så nåt smaskigt skvaller kan jag inte erbjuda. Det var vanliga bögar, och vanliga flator, och inget mer med det. Men den gamla sanningen att lesbianer gör sig bäst i fantasin blev inte motbevisad, kan jag ju tillägga.

Det hela höll på i en dryg timme. Efter nattvarden (vilken de flesta faktiskt deltog i!) avslutade One Voice med en perfekt målgruppsträff. De framförde en av modern tids bästa gospels – Freedom av George Michael.

Det var tamejfan så att till och med jag blev lite tårögd.

Jag la en femtiolapp i kollekten – som sades gå till bromsmediciner åt sydafrikanska barn – och gick ut, så rörd, att jag glömde fråga Hasse (som alltså är gift med Anna Forsberg, den magdansande presschefen i regeringspartiet) om inside information om Margot Wallström-affären.

Vi får ta det nån annan dag.

AK47:an som festfixare

Jag har inte orkat skriva så mycket egna texter i veckan, men jag försöker istället tipsa om god läsning annorstädes.

Det här vill ni inte missa. Zeyad, som skriver bloggen Healing Iraq, har idag en förklarande text om varför araberna använder automatvapen när de firar sin högtider.

Ni har sett bilderna. Arabiskt fotbollslag vinner - män med AK47:or skjuter vilt i luften. Bröllop - män med AK47:or skjuter vilt i luften. Begravning - män med AK47:or skjuter vilt i luften.

Inte ens under pågående ockupation, där man löper stor risk att skjutas på fläcken som misstänkt terrorist, kan irakierna hålla sig borta från skjutvapnen. Man undrar hur många som skjutits av koalitionen när de firat fotbollsvinsterna? Man undrar hur många som dör årligen av nedfallande kulor? Irakierna tycks inte bry sig. Religiös högtid - män med AK47:or skjuter vilt i luften.

Den här texten ger en historik, och dessutom det förvånande beskedet att det till och med finns ett särskilt signalsystem för firandet.

Zeyad förklarar alltihop:

In rural Iraqi areas tribesmen and farmers use certain firing methods as signals, for example a call for help, to announce a newborn, a marriage, or the death of a significant person. Each signal has its own unique style, like 3 bullets fired in quick succession followed by 2 with a short pause in between.

...it dates back to at least a couple of centuries, since firearms were first introduced to the country during the 18th century. Almost every militant tribe at that time possessed fire power, the musket readily replaced the sword as a weapon used in raids against neighbouring trides and trade caravans. Tribesmen would celebrate victory by firing their spare bullets in the air while performing special dances and chanting hossat (tribal battle cry) fit for the occasion. And that's how it all originated. The practice also exists in similar societes throughout the Arab world, so it is not exclusive to Iraqis.

Demokraterna älskar Arnold!

I Sverige har många skrattat åt Arnold Schwarzenegger. Vad kan en b-skådis tillföra politiken, liksom?

Men det verkar som om the Governator gör ett bra jobb. Kaliforniernas stöd är enormt. Ibland sina egna republikanska väljare har Arnold 89 procents stöd. Och det är inga dåliga siffror, precis.

Men även hans politiska fiender demokraterna gillar honom sanslöst mycket - demokratiska väljare ger honom 55 procents stöd.

That's a nearly superhuman feat in a state where Democrats control both houses of the Legislature, two U.S. Senate seats and every statewide office below governor.

Skriver San Fransisco Chronicle, som har en fyllig analys av opinionsläget.

Till och med den sparkade företrädaren demokraten Gray Davis´ politiska strateg och talesman Roger Salazar hyllar Arnold:

If anyone has ever succeeded in making Gray Davis' motto - 'the Legislature exists to implement my vision' - a reality, it's Arnold Schwarzenegger.

Det du, Lennart, är vad jag kallar progressivt!

lördag, maj 15, 2004

Goda nyheter från Irak

Det känns vältajmat, att Iraks fotbollslag för första gången kvalificerat sig till de Olympiska spelen.

En seger med 3 - 1 mot Saudiarabien, i kombination med att Oman spelade oavgjort mot Kuwait, fixade biljetterna till Aten. Hawar Mulla Mohammed heter spelaren som avgjorde matchen.

Det irakiska fotbollslagets framgångar har ett enormt symbolvärde. Amerikanska tidningar (som ju i normalfallet skiter i käringsporten fotboll) skriver om segern, såväl på sportsidor som på nyhetsplats.

Seattle Times:

Iraq's soccer team, whose players were brutalized and whose stadium was used as a torture chamber under the regime of Saddam Hussein, qualified for the Olympics with a victory over Saudi Arabia.

"The soccer stadium was the scene of torture under Uday Hussein," said David Phillips, a senior fellow at the Council on Foreign Relations in New York and an expert on Iraq. "The fact that Iraqis can now field a soccer team that displays the full mosaic of their population marks another step in the struggle of Iraq to become a normal country again."

Det tydligaste exemplet på propagandavärdet av denna fotbollsseger är att nyheten toppar koalitionens provisoriska myndighets (CPA) hemsida.

In a stunning upset victory, the Iraq national football team defeated Saudi Arabia tonight 3 to1 to earn a trip to the 2004 Olympic Summer games in Athens. The victory marks the first time in Iraq’s history that its football team will compete in the Olympics.

“This means Iraq is on the right path,” said Hawar Mulla Mohammed through tears moments after the game. He had scored the team’s go-ahead, and eventually winning, goal of the game. “Our entire country deserves this incredible win. When the bus pulled into the stadium tonight we refused to think of anything but winning and now we are headed to Athens,” concluded the soon to be Olympian.

Margot bekänner!

Åtskilliga sossar läser gudmundson. Dessa läsare kan fråga sig varför vi betalar världens högsta skatter när deras favoritpolitiker säger så här:

Många svenskar tycker att vår välfärd är världens bästa. Men får man perspektiv på Sverige och lär känna andra länders system, så inser man att andra länder både kommit i kapp och gått förbi den svenska välfärden på flera områden. Ta bara sjukvården i Belgien, som fungerar snabbt och med en hög servicenivå.

Den svenska välfärdens förträfflighet är en myt.

Säger alltså Margot Wallström i fredagens Dagens Industri

Extra intressant blir uttalandet eftersom Ekot erfar att Wallström erbjudits posten som socialminister. Kanske vi törs drömma om en liberalisering av den offentliga sektorn? Drömma om att vården avsocialiseras? Drömma om att kvinnoyrkena uppvärderas?

Nej. Det blir som vanligt högre skatter och sämre välfärd - om ni inte röstar på nåt annat!

torsdag, maj 13, 2004

Doktor Bydler!

På fredagen skickar jag en hyllande tanke till gamla kompisen Charlotte Bydler som då försvarar sin avhandling i konstvetenskap, som hon slitit med vid Uppsala Universitet.

Säkert är avhandlingen intressant för alla dator-fetischister och informationsteoretiker som läser här, eftersom Charlotte i sin kritikergärning i bland annat Aftonbladet, men även i så kallade finare tidskrifter, skrivit mycket om konst och datorer, konst och internet, och digitala medier.

Eftersom jag inte begriper vad hennes avhandling handlar om citerar jag hennes abstract rakt av.

This study examines certain segments of the art world-system in which geographical distances seemed to vanishing as a result of faster and more intense interaction levels. This particular art world-system has been conceptualized in contradictory ways. It has been called a “global village”, and has been seen as homogenized and diversified, as well as both expanding, and contracting. Experiences of mutual understanding and shared artistic values underly the possibilities of particular art world expanding. This premise was identified as a “western art concept”, so-called institutional art theory. However, the expectations of audiences, critics, and artists are changing. The widening cultural labour-market supplies new and unfamiliar historical references to the authoritative literature and artworks of the “western art concept”. I have sought out both shared and diverse authorities through case studies of contemporary art biennials held in Venice, Havana, Istanbul, and Kwangju, as well as the itinerant Manifesta. All of the above constitute an important labour-market for the increasing numbers of freelancing art world professionals.

The thesis derived from these examples is that the identification of the art concept as a western phenomenon, which is based on claiming the origins and even the ownership of practices represented within historical (historicist) institutions, is untenable. The avant-garde art world, in contrast, attempts to globally break with art concepts. It seeks out resistance to art world discourse, that which sits on the walls of educational institutions, museums, and the knowledge represented therein. Art worlds, however, are connected regionally. They are not stable, and are even less identifiably western. It is thus difficult to historicize the art concept in order to create this resistance. Nevertheless, it may be legitimate to attempt this, in order to provide a means of inspection and comparison. Individuals within the art world-system are nevertheless interpelled as subjects of history in reference to institutionalized precedents. This calls for a re-writing of art history, taking into account multiple discontinuities instead of relying on chronology.

Åskådare är säkert välkomna till sal IX, klockan 10.00.

Grattis Lotta!

Två i topp

Några aktuella topplistor:

Knutbypastorns två guds bud
- Tänk på sabbaten så att du helgar den.
- Du skall inte stjäla.

Knutbypastorns åtta missade guds bud:
- Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig.
- Du skall inte missbruka Herren, din Guds, namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn.
- Hedra din fader och din moder, för att du må leva länge i det land som Herren, din Gud, vill ge dig.
- Du skall icke dräpa.
- Du skall inte begå äktenskapsbrott.
- Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
- Du skall inte ha begär till din nästas hus.
- Du skall inte ha begär till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.

Ingmar Hedenius tre postulat:
- Det religionspsykologiska postulatet: Den religiösa tron innehåller till väsentlig del försanthållanden av metafysiska antaganden som vetenskapen varken kan verifiera eller falsifiera, till exempel påståenden om Guds existens eller själens odödlighet.
- Det språkteoretiska postulatet: Det är möjligt att meddela även icke-troende meningen i de religiösa påståendena. Vissa utsagor kan tolkas symboliskt istället för bokstavligt men språkbruket kan inte skilja sig för mycket från hur man använder språket i vardagslag.
- Det logiska postulatet: Två sanningar kan inte motsäga varandra. Av två motsägande satser kan högst en enda vara sann. Antingen är det sant att det regnar nu eller så är det sant att det inte regnar. Det kan inte båda regna och inte regna.

Hakelius jagga

Rymlig lyx i kombination med extrem sport. 6 liters V 12:a, all utrustning, automat, AC, skinn, elhissar, elstolar, ädelträ. S på lättmetall + V, mm. Brittiskt grön.

Ja, så beskriver en av landets bästa politiska kolumnister Johan Hakelius den Jaguar XJ12 som han bjuder ut på blocket.se.

För bara 136 000 kronor kan den vara din.

tisdag, maj 11, 2004

Johan Norberg skriver Trekkie-bok

Herregud!

Den kanske viktigaste svenske politiske författaren i modern tid, Johan Norberg, har, precis som vi fruktat, börjat förbereda den offentliga harakirin på sin egen trovärdighet.

I kvällens Korseld avslöjar Johan Norberg att han står i kontakt med en förläggare med vilken han diskuterar utgivningen av en bok om Star Trek!

Vi som läst Norbergs text om att Sauron i Sagan om Ringen egentligen var socialdemokrat, eller i vilket fall socialist,

Sauron skaffade sig (enligt Tolkiens privata brev) makt för att ge folket välfärd och en god levnadsstandard. Men båda urartar till den renaste ondska. På vägen till det perfekta samhället måste nämligen hinder i form av oliktänkande och självständiga personer röjas undan.

Den som vill använda maktens ring för att göra gott får genom dess destruktiva makt se sina avsikter förbytas i något ont. De som låter ändamålen helga medlen kommer också att få se att onda medel korrumperar goda mål.

och texten om att Expedition Robinson egentligen är en bild av socialismen,

Survivor is about a group of people who are confined to a small territory. They don´t create anything, instead they fight over limited resources so someone´s gain is the other´s loss. It is not about their ability, it´s about their social relations. And in the end, the collective decides who is to survive and who is not.

Survivor is about socialism.

fruktar naturligtvis de metaforer som kommer att sänka Star Trek och den liberala trovärdigheten i samma hugg.

Johan Norberg har redan, med varierande framgång, nosat på frågeställningarna på sin hemsida. Star Trek handlar ju, som den uppmärksamme noterat, om liberalism och rationalitet:

Captain Kirk’s impulsive urge to liberty and Mr Spock’s rationality made this 60s classic the first really optimistic science fiction series, combining action and ideas. “To boldly go where no man has gone before”, is the noblest battle cry ever.

Och nyliberalernas chefsmormor Ayn Rand är ju, som ingen vettig människa missat, porträtterad i serien:

Referenserna till henne (Ayn Rand) återkommer i populära TV-serier och den som tittar på 60-talsversionen av Star Trek kan inte undgå att se att den kylige och spetsörade vulcaniern Mr Spock delvis är modellerad på hennes rationalitetsideal.

Skona oss Johan! Vad är det för fel på ekonomisk statistik?

Det har ju gått så bra hittills med Till världskapitalismens försvar.

måndag, maj 10, 2004

Polisen går på knäna

Kanske ska man bli riktigt oroad när man får läsa såna här inlägg på Blåljus - som är Polisförbundets stockholmsavdelnings hemsida, med debattforum och allt.

Det verkar som om polisen börjar närma sig en ohanterbar arbetssituation, och att enskilda polismän drar fel slutsatser av den. Det känns mycket olustigt.

Polismannen som skrivit inlägget berättar om sin arbetssituation i ett "getto" i en stockholmsförort (jag har lagt till lite mellanslag och radbrytningar):

Vägen till att använda grovt våld är kort (kan inte bara skyllas på utanförskap). Det ses som accepterat bland dessa grupper att använda våld då ens heder är sårad. Är vi på ett ingripande på en viss invandrarförening kan man räkna med att 20-30 st ställer sig i en ring runt oss bara för att "vara med". Brinner det får man sätta sätta in mycket mer resurser än normalt för att bevaka avspärrningsbanden, då dessa inte respekteras. Detta är aldrig något problem i ex. Sundbyberg.

Nästan varje dag försvinner det barn. Små barn 2-7 år ungefär. Varför då? Jo, i dessa områden ses det som accepterat att storasyster 8 år, passar lillebror 2 år, med ett nästan oundvikligt resultat. Sedan 3 timmars jobb att leta efter det stackars barnet och oändliga resurser tas i anspråk. Med rätta givetvis. Det försvinner nästan inga barn i Solna eller Sundbyberg. Utan det är i Rinkeby, Tensta, Hjulsta m.m.

Lämnar vi radiobilen obevakad är det inte allt för sällan som däcken är sönderskurna. Ungar i yngre tonåren skjuter med Soft-Airguns mot äldre damer. Det brinner bilar på löpande band. Jag var på 3 st bilbränder samma natt i dessa områden.

Så vart är Sverige på väg? Jag är riktigt orolig. Vart är jag på väg? Jag funderar på att söka ett annat distrikt där jag slipper känna denna frustration. Vad leder frustration till bland poliser? Att höra journalister, polisledning, politiker säga att mångkulturellt är bra. När JAG vet att det INTE fungerar.

Jag känner att jag inte har samma tålamod längre med utlandsfödde M, 18, som med svenskfödde J, 18, från Bromma. Att ofta bli kallad rasist, då många utlänningar är de värsta rasisterna. De har rasistiska fördomar som skulle få många skinnskallar att bli gröna av avund. Jag skulle aldrig sätta mitt barn i en invandrartät skola.

Läs hela inlägget här. Citatet ovan gör inte polismannen riktig rättvisa. Han verkar inte vara rasist, men oroar sig för att han håller på att bli det.

Ruskigt.

Kejsarens nya kläder

Minnesgoda läsare lägger märke till att jag bytt design på bloggen. Jag hoppas att detta inte ska vara något problem för er.

Jag känner till att några enstaka data-talibaner använder browsers som inte Microsoft tillverkat, och att dessa browsers haft problem med Blogger-sidor. Ni, och andra som vill klaga, kan göra det i min nya kommentarsfunktion (sorry - alla gamla kommentarer är borta), eller mejla enligt länken längst ner till vänster.

Nåväl. Shoot!

Iraq the model

I tider när rapporteringen från utvecklingen i Irak är djupt störande, deprimerande och lätt får en att tappa tron på mänskligheten, känns det så bra att läsa den irakiska bloggen Iraq the model.

Iraq the model är tre Bagdad-födda bröder, alla läkare i någon form, som ger de där fina ögonblicksbilderna som är så sällsynta. Lördagens post berättar om ett möte med en läkarkollega som gjort en månads tjänstgöring i det fruktade Abu Ghraib-fängelset.

Läkarens berättelse får mig att förtrösta. Kanske var inte koalitionens tortyr systematisk, ändå.

- This whole thing makes me sick.

- Why is that?! I asked.

- These thugs are treated much better than what they really deserve!

- What are you saying!? You can’t possibly think that this didn’t happen! And they’re still human beings, and there could be some innocents among them.

- Of course it happened, and I’m not talking about all the prisoners nor do I support these actions, and there could be some innocents among them, but I doubt it.

- Then why do you say such a thing?

- Because these events have taken more attention than they should.


Svarar alltså fängelseläkaren. Sen förklarar han varför.

- They are fed much better than they get at their homes. I mean they eat the same stuff we eat, and it’s pretty good; eggs, cheese, milk and tea, meat, bread and vegetables, everything! And that happened every day, and a good quality too.

- Are they allowed to smoke? (I asked this because at Saddam’s times, it was a crime to smoke in prison and anyone caught while doing this would be punished severely).

- Yes, but they are given only two cigarettes every day.

- What else? How often are they allowed to take a bath? (This may sound strange to some people, but my friend understood my question. We knew from those who spent sometime in Saddam’s prisons, and survived, that they were allowed to take a shower only once every 2-3 weeks.)

- Anytime they want! There are bathrooms next to each hall.

- Is it the same with the 'political' prisoners?

- I never went there, but I suppose it’s the same because they were always clean when they came to the hospital, and their clothes were always clean too.


- Yes but what about the way they are treated? And how did you find American soldiers in general?

- I’ll tell you about that; first let me tell you that I was surprised with their politeness. Whenever they come to the hospital, they would take of their helmets and show great respect and they either call me Sir or doctor. As for the way they treat the prisoners, they never handcuff anyone of those, political or else, when they bring them for examination and treatment unless I ask them to do so if I know that a particular prisoner is aggressive, and I never saw them beat a prisoner and rarely did one of them use an offensive language with a prisoner.

One of those times, a member of the American MP brought one of the prisoners, who was complaining from a headache, but when I tried to take history from him he said to me “doctor, I had a problem with my partner (he was a homosexual) I’m not Ok and I need a morphine or at least a valium injection” when I told him I can’t do that, he was outraged, swore at me and at the Americans and threatened me. I told the soldier about that, and he said “Ok Sir, just please translate to him what I’m going to say”. I agreed and he said to him “I want you to apologize to the doctor and I want your word as a man that you’ll behave and will never say such things again” and the convict told him he has his word!!

Another incidence I remember was when one of the soldiers brought a young prisoner to the hospital. The boy needed admission but the soldier said he’s not comfortable with leaving the young boy (he was about 18) with those old criminals and wanted to keep him in the isolation room to protect him. I told him that this is not allowed according to the Red Cross regulations. He turned around and saw the paramedics’ room and asked me if he can keep him there, and I told him I couldn’t. The soldier turned to a locked door and asked me about it. I said to him “It’s an extra ward that is almost deserted but I don’t have the keys, as the director of the hospital keeps them with him”. The soldier grew restless, and then he brought some tools, broke that door, fixed it, put a new lock, put the boy inside and then locked the door and gave me the key!

- Did you witness any aggressiveness from American soldiers?

- Only once. There was a guy who is a troublemaker. He was abnormally aggressive and hated Americans so much. One of those days the soldiers were delivering lunch and he took the soup pot that was still hot and threw it at one of the guards. The guard avoided it and the other guards caught the convict and one of them used an irritant spray that causes sever itching, and then they brought the prisoner to me to treat him.

- So you think that these events are isolated?

-As far as I know and from what I’ve seen, I’m sure that they are isolated.


Och måndagens bloggpost om en Irakisk soldat är minst lika intressant. Läs klabbet i original.

söndag, maj 09, 2004

En ny miljörörelse

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

torsdag, maj 06, 2004

Barbie eller Barbamama?

Unga tjejer mår dåligt. Unga tjejer lider av att de inte lever upp till de kroppsideal som omger dem. Och det är ju tråkigt.

För detta ändamål har barn- och familjeminister Berit Andnor inrättat ett särskilt projekt som ska upplysa unga tjejer om hur falskt kroppsidealet är.

FLICKA, som projektet heter, inleder på fredagen en landsomfattande turné. Skolor ska besökas, affischtavlor ska täckas, och unga tjejer ska omvändas.

”Idag blir du som är ung bombarderad av bilder och budskap som försöker tala om hur du är eller borde vara. FLICKA tror att både pojkar och flickor behöver fler positiva budskap och hjälp att se mer kritiskt på medier och reklambudskap.”

”Det kan skapa stress och oro och leda till bristande självkänsla och, i några fall, till självdestruktiva handlingar.”

”FLICKA har startats av barn- och familjeminister Berit Andnor. Bakgrunden är övertygelsen av att vi alla påverkas av att leva i ett samhälle som blir allt mer präglat av utseendefixering, kommersialisering och sexualisering. Unga flickor är de som kanske tar djupast intryck.”

Visst. Barbie - dumt, Barbamama - bra.

Någon borde påpeka att FLICKA-projektet är ett omöjligt uppdrag, som dessutom kommer att resultera i att unga tjejer skuldbeläggs ytterligare.

Det är nämligen så att de rådande skönhetsidealen inte på något sätt är en modern kommersiell uppfinning för att förtrycka kvinnor. Skönhetsidealen speglar i själva verket den reproduktiva förmågan.

New Scientist berättade häromdagen om de senaste i raden av bevis för att de snyggaste brudarna också är de mest lämpliga ur reproduktiv synvinkel. En polsk studie visar, precis som biologer och evolutionärt inriktade psykologer förutspått, att en tjej med smal midja och stor byst är ett bättre kap för killarna. Det visar sig att de har en högre grad av hormonet estradiol, vilket alltså betyder att de är mer fertila. Barbie vinner över Barbamama, alltså.

”Large-breasted, narrow-waisted women have the highest reproductive potential, according to a new study, suggesting western men's penchant for women with an hourglass shape may have some biological justification."

"Women with a relatively low waist-to-hip ratio and large breasts had about 30 per cent higher levels of the female reproductive hormone estradiol than women with other combinations of body shapes, found Grazyna Jasienska, at Jagiellonian University in Krakow, Poland and colleagues.”

Vilket betyder att FLICKA-projektet kanske kommer att göra mer skada än nytta.

Den tjej som strävar efter att nå det idealiska utseendet förbättrar inte bara sina chanser att få livsduglig avkomma utan ökar också sina chanser att nå den personliga tillfredsställelsen det innebär att lyckas med en av de mest grundläggande strävandena i livet – att fortplanta sig framgångsrikt.

Den tjej som övertalas av Berit Andnor att det är dumt och osolidariskt att sträva efter Barbie-utseendet kommer att känna skuld och skam över sin skönhetslängtan.

Nåväl.

En tjej som inte drabbats så hårt av de rådande kroppsidealen är Sara Damber. Hon är en lång, blond, slank och toksnygg - dessutom rolig, snabbtänkt och kompetent - före detta Fröken Sverige-kandidat, som formligen har badat i framgångar. Sara Damber är exempelvis svensk mästare i att få statliga bidrag för politiskt korrekta projekt. Ja, i dam-klassen, alltså. Anders Carlberg leder herrarnas. Sara Damber-projekt som Friends och Tillsammans, som skulle motverka mobbning, har kostat skattebetalarna miljontals kronor, och idag har ju, som alla vet, mobbningen helt upphört i skolorna. Nu ska Fröken Damber resa land och rike runt för att predika om den ”sexualisering” hon själv personifierar.

Nån elak typ skulle säkert kunna anklaga henne för att arbeta i egenintressets tjänst. Påstå att hon bara vill undanröja partner-konkurrensen.

Men vadå? Har det någon betydelse att ledaren för ett projekt om tjejers kroppsuppfattning själv är gammal Fröken Sverige-kandidat?

Troligen inte. Det vägs ju med råge upp av Berit Andnor.

onsdag, maj 05, 2004

Det är dags att beväpna tjejerna!

Den friande domen i Tumba-målet har väckt förvåning, sorg och bestörtning. Frågan är hur vi kan få ett slut på våldtäkterna.

Nedan ger jag i fråga/svar-form mitt förslag på hur vi ska reducera antalet våldtäkter. Det är kontroversiellt, och väldigt få kommer att hålla med mig. Dessutom är det en lång text, utan givna punchlines. Den som vill ta del av det vetenskapliga källmaterialet kan läsa här.

Nåväl.

Varför är det män som våldtar och kvinnor som är offer?

Det finns skillnader mellan könen, som alla har sett. Det gäller inte bara sådant som kroppens storlek och behåring, utan även beteenden. Dessa skillnader har uppstått och renodlats genom något som kallas sexuell selektion, som beror på att de olika könens arbetsinsatser för att skaffa avkomma är olika. En kille kan bli farsa efter fyra sekunders arbete, medan en tjej måste lägga ner minst nio månaders jobb på att bli morsa. Hannar och honor har olika investeringskostnader för att fortplanta sig, alltså. En kille kan med lätthet göra 20 tjejer på tjocken på en vecka, medan nästan inga kvinnor kan föda 20 barn under en livstid.

För en hanne som siktar på att få många barnbarn är det en vettig strategi att knulla runt så mycket som möjligt. Skillnaden i antal barnbarn mellan en kille som har 20 tjejer mot en kille som har en enda är ju enorm. En hona som vill ha många barnbarn gör bäst i att skaffa en frisk partner som hjälper henne med barnafödandets bördor och inte sticker när det börjar bli jobbigt. Och då höjer hon sig ändå bara lite.

Efter många många generationer utvecklas olika medfödda beteenden. Honor väljer och hannar tävlar om att bli valda. Men eftersom det råder underskott på honor som går att befrukta kan hannarna verkligen inte lita på att nån gång bli vald – särskilt den hanne som inte har de föredragna egenskaperna som garanterar frisk avkomma, eller de tillgångar som kan ge honan stöd, som makt, status och föda i överflöd, ligger risigt till.

För en sjuk och fattig hanne kan det vara rätt smart att befrukta honor mot deras vilja. Och det här gäller inte bara människor.

Men detta är ju bara en av förklaringarna. Alla män våldtar ju inte jämt. Inte ens alla sjuka och fattiga. Det finns ju mer näraliggande, utlösande faktorer som varierar mellan individer. Som gener. Som kunskaper. Som kroppsstyrka. Tillfälligheter.

Men, menar du verkligen att små söta djur skulle våldta?

Våldtäkter förekommer inte ibland alla arter, men det är vanligt. Det finns till och med insekter som har speciella kroppsdelar, enbart för att kunna våldta. Skorpionsländan har en parningstång. Den är ett bra exempel på när förmågan att våldta verkligen går i arv, och visar dessutom att våldtäkt inte handlar så mycket om makt som om sex. Men vad som är unikt för människan är ju vår förmåga att förändra oss och vårt beteende beroende på situationen, så vi har inga speciella kroppsdelar. Det är ju bara i undantagsfall som våldtäkt är en smart reproduktiv strategi.

Varför våldtar unga män mer än äldre män?

Den sexuella selektionen har gjort att det är lönsamt (alltså att det ger bra med barnbarn) för hannar att tävla extra hårt när konkurrensen är som svårast. Alla medel tillåtna. Att inte ge sig bara för att det är lite tufft. Konkurrensen är hårdast bland unga vuxna, därför att det är då den åtrådda resursen, fruktsamma honor, börjar uppträda, och då är hannarna så gott som fullvuxna. Sexuell selektion har, bortsett från tävlingslusten, också gett hannar högre riskbenägenhet, större aggressivitet och impulsivitet, egenskaper som alla når sin höjdpunkt samtidigt som den sexuella lusten är som störst.

Du kanske inte tror mig. Ge en sjuttonårig kille en flaska whiskey, bilnycklar, ett handeldvapen och se om han beter sig ansvarsfullt. Ge honom tvåtusen dollar och skicka honom till the Moonlite Bunnyranch och se om han kan låta bli tjejerna. Just det.

Varför är det oftast unga kvinnor som blir våldtagna?

Hos kvinnor är fruktbarhet starkt relaterat till ålder. Kvinnors fertilitet avtar kraftigt i trettioårsåldern och de tappar förmågan i klimakteriet, medan hannar är fruktbara ända upp i sjuttioårsåldern. Killar som väljer unga tjejer får ett stort försprång framför dem som kärar ner sig i pensionärer. Det är därför unga kvinnor är så poppis att de blir bjudna på restaurang, medan gamla tanter har som enda uppgift att stå i vägen i tunnelbanan.

Varför är våldtäkter vanligare i vissa situationer än i andra?

I nästan alla val individen träffar görs en analys av de eventuella kostnaderna och de eventuella vinsterna. Om kostnaden är för hög i det ena fallet och vinsten för låg, gör man klokt i att välja det andra alternativet. I krig är våldtäkter jättevanligt. I en krigssituation finns normalt ett överskott på kvinnor, vilket är en stor potentiell vinst. Kostnaderna är dessutom låga, eftersom kvinnorna är extra sårbara och risken att bli upptäckt och straffad är låg. I en storstads anonyma miljö finns motsvarande fördelar och motsvarande låga kostnader, jämfört med i en liten by med stark social kontroll.

Varför tror inte män på kvinnor som påstår att de blivit våldtagna?

Män lägger ner mycket energi och arbete på att kontrollera de kvinnor som de vill ska bära deras avkomma. Visar hon minsta tecken på att vilja låta sig befruktas av andra, så finns det all anledning för honom att flytta sin investering. Han vill ju inte slösa kraft på att föda nån annans unge. En kille som lägger ner mycket jobb på en fru som kommer hem varje fredag och säger att hon blivit våldtagen blir snabbt omsprungen i tävlingen av en kille som fattar misstanke och snabbt byter tjej.

Men de här resonemangen stämmer ju inte på den där killen jag läste om!

Den biologiska evolutionära förklaringsmodellen täcker inte in alla våldtäkter. Alla individer är unika. Men en genomsnittlig våldtäkt begås av en ung man mot en ung kvinna, genomförs utan dödligt våld som riskerar avkomman, begås på en avskild och undanskymd plats, betvivlas av omgivningen, och leder sällan till straff.

Men varför förekommer våldtäkt fortfarande i vårt fina upplysta samhälle?

Även i välfärdsstaten finns det vinnare och förlorare bland männen. Även i välfärdsstaten finns det tillfällen då kvinnan är försvarslös. Och även om upptäcktsrisken är hög garanterar rättsstatens beviskrav att våldtäktsmannen med stor sannolikhet inte får några kostnader – bara eventuella vinster.

Vad kan vi göra då?

Om vi inte vill minska kvinnors frihet eller avskaffa rättsstaten, så finns det inte så många lösningar på problemet. För målet är ju att öka kvinnors frihet. Alltså kan vi inte tvinga tjejer att bara röra sig i grupp och inte klä sig eller uppträda sexuellt utmanande, eller tvinga tjejer att alltid ha med brorsan. Vi kan inte avskaffa rättsstaten och sätta upp kameror i alla sovrum, toaletter och införa omvänd bevisföring i rätten - det skulle för övrigt också inskränka kvinnors frihet. Jag tror att vi, utan att avskaffa rättsstaten, måste försöka höja den sannolika potentiella kostnaden för våldtäktsmannen. Jag tror att vi måste beväpna tjejerna.

Menar du att alla tjejer ska bära vapen?

Den eventuella kostnaden för en potentiell våldtäktsman skulle öka markant om han med stor sannolikhet riskerade dödligt våld vid eller efter dådet. Tänk om tjejer skulle få lära sig vapenhantering i skolan. Om tjejer automatiskt fick licens att bära vapen offentligt. Jag skulle inte tränga mig på en tjej som har direkt tillgång till och kunskap om handeldvapen. Inte ens om det bara gällde tårgas skulle jag vara påflugen vid bardisken. Och det är ingen risk att landets tjejer ger sig ut på rånturnéer, eller blir mördare. Tjejer begår nästan aldrig våldsbrott. Den ökning i brottslighet som skulle uppstå bland kvinnor skulle lätt vägas upp av deras ökade trygghet, och minskat manligt våld mot kvinnor.

Så.

Där har ni det. Mitt förslag på hur vi ska öka kvinnors frihet och minska mäns våld mot kvinnor.

Ett ganska anspråkslöst förslag.