fredag, augusti 29, 2008

Folkrättarna kanske inte är helt enkelspåriga ändå

Fredrik Stenhammars disputation i folkrätt verkar bli en intressant sak. Han tycks vilja argumentera i motsatt riktning mot vad som känns intuitivt korrekt för många av hans kollegor. Han menar således att det var folkrättsligt korrekt att frysa somaliesvenskarnas tillgångar.

Pressmeddelandet:

Juridiskt oantastligt att frysa somaliasvenskarnas tillgångar

Frysningen av Somaliasvenskarnas tillgångar var inget brott mot folkrätten. De som kritiserar beslutet undergräver FN-sanktionernas legitimitet enligt Fredrik Stenhammar, doktorand vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet. Den 4 september försvarar han sin avhandling om riktade ekonomiska sanktioner.

Riktade ekonomiska sanktioner innebär att FN fryser bankkonton och andra privata tillgångar för personer som säkerhetsrådet anser hota freden. Före den 11 september fanns en utbredd positiv inställning till riktade ekonomiska sanktioner. Det sågs som ett effektivt sätt att komma åt misshagliga personer utan att använda våld och utan att tredje man kommer till skada. Men i kölvattnet av det USA-ledda kriget mot terrorismen har åtgärden kommit att ifrågasättas allt oftare.

Kritiken saknar grund enligt Fredrik Stenhammar som menar att riktade ekonomiska sanktioner ska betraktas som en åtgärd i en krigssituation.

- Kritikerna utgår ifrån de mänskliga rättigheter som gäller under fredstid, men lika lite som man kan bedöma ett bombanfall utifrån vad som gäller enligt fredstida mänskliga rättigheter kan man använda en sådan måttstock på riktade ekonomiska sanktioner. Det handlar om två separata regelverk som på viktiga punkter är helt oförenliga med varandra, säger Fredrik Stenhammar.

Fredrik Stenhammar visar att FN-sanktioner historiskt inte bara har riktats mot FN:s medlemsstater utan även icke-medlemsstater och territorier som folkrättsligt sett inte är att betrakta som stater. Följaktligen kan även andra icke-statliga aktörer, till exempel organisationer eller individer, utsättas för sanktioner enligt Stenhammar. Till skillnad från medlemsstaterna har dessa inte ingått något avtal med FN. När FN ingriper med sanktioner mot en organisation eller icke-stat är det inte till följd av något avtalsbrott från den andra partens sida. Stenhammar menar att FN begår en ensidig rättshandling och att som sådan kan sanktionen jämföras med en krigsförklaring i den traditionella folkrätten.

I krigstid kan man enligt folkrätten använda begreppet fiende. En fiende kan bli utsatt för icke-våldsamma stridsåtgärder. Men man behöver inte ha gjort något brottsligt eller klandervärt för att klassas som fiende och det finns därför ingen rättslig grund för en domstolsprövning.

- Till exempel hade Storbritannien under andra världskriget ett legitimt intresse av att hindra tyskar boende i landet från att ekonomiskt bidra till de tyska krigsansträngningarna. Alltså frystes tyska personers tillgångar utan att de hade begått något brott, förklarar Fredrik Stenhammar.

Av liknande skäl som Storbritannien hade rätt att internera tyskar hade FN rätt att frysa somaliasvenskarnas ekonomiska tillgångar enligt Fredrik Stehammar: Deras medverkan i banksystemet al-Barakat är inte brottsligt. Men eftersom säkerhetsrådet hävdar att al-Barakat är en täckmantel för stöd till al-Qaida – att jämställa med en fientlig organisation- kan även somaliasvenskarna svartlistas och träffas av riktade FN-sanktioner.

- Man må ogilla enskilda beslut, men vill man ha ett kollektivt säkerhetssystem får man acceptera vissa otrevliga åtgärder, säger Fredrik Stenhammar i polemik mot kritikerna av FN:s riktade ekonomiska sanktioner.

Fredrik Stenhammar disputerar den 4 september klockan 11.00 i Nordenskiöldsalen. Opponent är professor Gregor Noll, Lunds universitet
Juridicums webb är lite uppfuckad, men Stenhammar har en personlig sida. Och avhandlingen har ett abstract:
This thesis analyzes United Nations targeted sanctions from the perspective of international law. Targeted UN sanctions consist predominantly of the freezing of assets through blacklisting of individuals and other private law entities. Targeted UN sanctions have been criticized for not complying with such legal safeguards as normally apply to the exercise of power over individuals and are thus related to other controversial aspects of the so-called war on terrorism. Most of the objections to targeted UN sanctions presuppose that sanctions under Article 41 of the UN Charter are equivalent to peacetime enforcement measures. This thesis explores whether targeted UN sanctions ought not instead to be seen as a form of economic warfare. This view would seem to be consistent with the UN Charter’s wording and object and purpose, as well as with Security Council and member state practice.

Economic warfare includes non-forcible measures regularly taken alongside or instead of armed hostilities. It is a wartime instrument that is compatible with the rule of law among nations and at least in certain circumstances undoubtedly included in the UN Charter collective security system. What is disputed, and investigated in this thesis, is if this may also be the case when UN sanctions are imposed without connection to an ongoing international armed conflict, i.e. if the operation of Chapter VII of the UN Charter in and of itself means that the measures taken may properly be assessed according to the laws of war. Under the laws of war blacklisting is not a measure of criminal law but an attribution of enemy character, which is an international legal status determining against whom measures of economic warfare may be directed. The freezing of financial assets without judicial review is permissible under the laws of war pertaining to economic warfare. The thesis concludes that the criticism against targeted UN sanctions would seem to be largely misguided de lege lata.

Serendipitet

Jag hamnade i Uppsala igår, och greps av en oändlig John Cusack-sentimentalitet, vilken jag hoppas att jag lyckades förmedla en smula av på SvD:s ledarsida.

UPPSALA Många förknippar Uppsala med vårens baler och mösspåtagningar, men det är vid den här tiden på året som staden är som vackrast. Luften är klar, i lövverken kommer en skiftning mot gult, och en promenad längs Fyrisån förbi Svandammen och upp bakom Slottskällan förflyttar ens sinne till det stämningsläge som annars bara ses i romantiska komedier, där älskande par går med rosade kinder och sparkar i lövhögarna. Hösten är här en förväntans tid.

På Biomedicinskt centrum berättar professor Bengt Mannervik för Alliansens fyra partiledare om forskningens förutsättningar. Han nämner ordet serendipitet, och det passar bra, inte bara för att det finns en lagom sentimental romkom just med namnet Serendipity (Om ödet får bestämma, 2001), utan för att begreppet fångar den oförutsägbarhet man måste kalkylera med i forskningspolitiken. Många av historiens stora vetenskapliga framsteg har varit slumpmässiga upptäckter snarare än mödosamt avtäckta sanningar. För att nå resultat måste man veta både vad man vill uppnå och vara beredd på att det man söker kanske finns någon helt annanstans. Översatt till forskningspolitiska termer betyder det att man måste satsa rejält både på den specialinriktade spetsforskningen och på den mer förutsättningslösa grundforskningen. Man kan inte snåla på den ena sidan.
BMC, förresten, verkar vara en supermagnet för invandrartjejer. I korridorerna måste det ha varit, såg det ut som, typ 70 procent tjejer, och minst hälften med invandrarbakgrund. Om vi lyckas ta vara på den resurs som de här tjejernas utbildning är så kanske det blir riktigt bra.

Kulturens ankdamm

På torsdagkvällen var det vernissage i alla gallerierna på Hudiksvallsgatan, och Loyal hade utställning/release i gamla Byhléns på Torsgatan, ja till och med nere på Bonniers konsthall ska det ha varit något. Kvarterskrogen Rabarber byter skepnad såna kvällar. Motlut Offroad möter Miss Universum, typ. Kulturvärldens vackraste par, Martin Aagård och Natalia Kazmierska, var såklart där även denna gång. Jag kallade Martin för Judas, förstås, eftersom han lämnar SvD för "nya" Aftonbladet kultur. Det vore inte mer än rätt om vi anställde Natalia.

Jag laddade genom att vara med i SVT:s Kulturnyheterna och diskutera borgerlig kulturpolitik.

Vad kommer den nya utredningen att innebära för det svenska kulturlivet? Finns det en borgerlig kulturpolitik, och hur ser den i sådana fall ut? Ska vi förvänta oss stora förändringar eller bara kosmetiska förändringar av 1974 års kulturpolitik? Frågorna är många. Kulturnyheterna tar nu ett samlat grepp om frågan och försöker att bena ut begreppen.

Nedan finns länkar till artiklar och videoklipp. I vår torsdagssändning (28/8) medverkar dessutom kulturutredare Eva Swartz och ledarskribenten Per Gudmundsson. Se sändningen här på webben från 19.45 torsdag kväll.

onsdag, augusti 27, 2008

Eller delas ut med flingpaketen.

Den omläggning av migrationspolitiken som nu pågår kommer, lovar jag, att visa sig vara ohyggligt viktig, dels för invandrarkollektivets möjligheter att ta sig fram i landet och dels för toleransen i samhället. Om denna, och om fortsatta reformer, skriver jag i dag på SvD:s ledarsida, med anledning av migrationsminister Tobias Billström et consortes artikel på DN Debatt. Kritiken är förutsägbar och infantil, men så blir det väl kanske alltid vid värderingsskiften.

Det här är bra tankar. De står i bjärt kontrast till den tidigare förmenta välviljan, som i själva verket lett till utslagning, stigmatisering och fusk i asylprocessen. Som väntat säger oppositionen att m ”fiskar i mörka vatten” och delar upp i ”vi och dom”, som Veronica Palm (s) uttryckte det. Men sanningen är ju att det finns ett vi och ett de. Medborgarskap ger en särställning.

Den enda idé som luftas i hennes eget parti är den att staten ska bestämma var invandrarna ska bo, ett slags kommunarrest som svårligen kan betecknas som generös eller human. Och i stödpartierna är huvudfrågan amnesti åt dem som nekats uppehållstillstånd men ändå klamrar sig kvar i landet, vilket ofelbart skulle leda till att ännu fler börjar hålla sig undan myndigheterna i hopp om amnesti, varefter politiken återgår till ruta ett. När blev det humanism att få barnfamiljer att gå under jorden?
Apropå DN Debatt. Dagens artikel om en projicerad invandring (några decennier fram) om 200.000 personer om året är intressant. Blir någon förvånad över att folk känner att beslut fattas över deras huvuden? Och visst är det åtminstone i det perspektivet rimligt att göra en tydligare åtskillnad mellan medborgare och icke sådan, och inte dela ut medborgarskap med flingpaketen. Eller ska 200.000 personer årligen ges tillgång till alla sociala program i landet?

måndag, augusti 25, 2008

Expert

Idag är det min födelsedag. Passande nog publicerar Expressen en artikel där jag uttalar mig (som 'expert'...) om huruvida statsministern borde toppa laget eller inte. Jag säger inte.

”Tvärtom skulle jag betona att nu har vi verkligen lärt oss att regera. Det viktigaste för en borgerlig regering är att visa regeringsduglighet.”
Nej, jag tror inte att jag ingår i regeringen. Med mitt svar försöker jag sätta mig in i Fredrik Reinfeldts hjärna. Där finns nog plats.

Förresten.

Mitt på dagen idag höll jag föredrag för Stockholm Söder Rotaryklubb, under en jättetrevlig lunch på Gondolen där det serverades isterband. Snacka om vuxen jag tydligen har blivit. Man kan knappt tro att det är ett år kvar till, ähh, jag kan inte ens säga det utan att bli deprimerad.

söndag, augusti 24, 2008

Kulturdebattör

Jag har kastat mig in i debatten om kulturpolitik, och hamnat i polemik inte minst med den så kallade Skuggutredningen. Roligt nog verkar åtminstone en kulturjournalist ha noterat detta, varför jag i dagens kulturdel i SvD ställs som politiskt alternativ till förre socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson (och föräras titeln 'kulturdebattör'). Han skyller allt på nyliberalismen, förstås, men jag har en annan vinkel.

Men att borgerlig kulturpolitik är detsamma som avsaknad av kulturpolitik är en vänstertolkning, enligt Per Gudmundson.

– Det är bara något som de som kallar sig kulturarbetare – vilket uttryck förresten, på vilket sätt är Carl Johan De Geer en arbetare? – fått för sig. Även de som ogillat den tidigare kulturpolitiken tycker ofta att det är bättre med en kulturpolitik som leder åt helvete, än ingen alls. Jag skojar inte, säger Per Gudmundson.
Efter intervjun för kultursidesartikeln utvecklade jag resonemanget i en text på ledarbloggen.

Upplysning om kommunismen

I våras var jag på Kuba. Eftersom jag sitter och skriver en rapport om den resan har jag vissa detaljer färskt i minne - varför följande anekdot letade sig in på SvD:s ledarsida idag.

Han är som ett plåster redan på flygplatsen utanför Holguín, en provinshuvudstad på östra Kuba. Vi vill egentligen ha en fräschare taxibil, men på något sätt så lyckas han se till att få köra oss in till staden. Det är sent, den kubanska kvällen är svart och het, och han kör som en galning på de illa hållna småvägarna.

Rummet visar sig vara dubbelbokat, men han hjälper oss till en annan Casa Particular. Och på morgonen efter, när vi ska ge oss av, så står han parkerad på gatan trots att ingen sådan överenskommelse gjorts. Tvärtom, vi ska hyra egen bil och åka ut på landsbygden. Han insisterar, men får bara köra oss till biluthyraren. När vi efter något dygn återkommer till Holguín söker han upp oss igen.

Det visar sig att han egentligen är musiklärare. Men när hans far dog ärvde han en bil. Nja, han ärvde inte själva bilen, förstås, eftersom bara fordon registrerade före 1959 kan vara privatägda, men rätten att inneha bilen. Och för att ha råd med skatter, avgifter och utgifter för en gammal sovjetisk VAZ av åttiotalsmodell blev han tvungen att säga upp sig från det fina statliga musiklärarjobbet.

Som chaufför kommer han närmare regionens knappa turistekonomi, och därmed den 25 gånger dyrare turistvalutan och den dricks som gör att kubaner kan leva vad vi betraktar som liv. På lönen från ett vanligt statligt jobb går inte att överleva.

Det är av samma anledning manliga turister i Havanna omsvärmas av skolfröknar, sjuksystrar och småbarnsmammor så fort de sätter sig vid någon av bardiskarna längs Calle Obispo. De unga kvinnorna kan inte leva på de jobb socialismen tilldelar dem, och de tvingas därför sälja sina kroppar.
Så här skriver en läsare, ser jag nu när jag kollar mejlen:
Hej!

Jo jag reagerade lite på ditt reportage om Kuba, i SvD den 24/08. Först vill jag säga att jag aldrig varit på Kuba och att jag har insikten om att Kuba är ett så pass infekterat ämne att man knappt kan lita på den så kallade "fria pressen" i frågan. Jag vill inte heller påstå att Kuba är demokratiskt.

Men jag blir misstänksam när du skriver om ett elände hos den kubanska befolkningen (som har en mycket hög medellivslängd), ett elände vars enligt dig ENDA orsak är planekonomin. Är inte det en väl snäv förklaring om du inte anser att planekonomin har den naturliga effekten att Kubas mäktiga imperialistiska (USA är imperialistiskt) granne inleder ett handelsembargo mot Kuba, vilket pågått sedan början av 1962.

För inte har detta handelsembargo utfärdat av världens mäktigaste nation påverkat misären i Kuba? Min uppfattning är att ett Kuba utan ett sådant handelsembargo skulle vara ett mycket rikare land. Är inte det planekonomiska systemet i grunden mycket lyckat (om man ser ekonomin i det hela), till exempel är arbetslösheten en av de absolut lägsta i världen 1.8 % (källa: det "oberoende" organet CIA, vilket sedan 60-talet agerat med terrormetoder mot Kuba, genom operation mungo).

Min fråga till dig är: Är inte detta sanningen? Att den ekonimiska aspekten av misären ligger i handelsembargot snarare än i den kubanska versionen av planekonomin. Har inte den kubanska planekonomin bekämpats för att bli ett ideologiskt exempel på hur dåligt kommunism verkligen är?

Jag vill tillägga att jag inte är komunist, det är ju tabu! Jag är heller inte vänster-fanatiker. Ideologiskt har jag egentligen ingen politisk ståndpunkt.
Hoppas på ett seriöst svar.
Om nu någon undrar om behovet att fortfarande upplysa om kommunismen, alltså.

Inga små lätta moln

I lördags skrev jag på SvD:s ledarsida om de mörka moln som dominerat den ekonomisk-politiska debatten på senare tid.

För att garantera gott väder under OS så enrollerade den kinesiska kommunistregimen Pekings kontor för vädermodifiering. Med en särskild raketbeskjutning kan nämligen kineserna se till att hotande regnmoln släpper sin börda redan utanför staden.

Man får anta att det är där socialdemokratin hämtat inspiration.

”De mörka moln som hängt över världsekonomin har tätnat över sommaren”, sade finansminister Anders Borg i går när han klargjorde förutsättningarna för budgetförhandlingarna på Harpsund. Borgs prognos innebär minskad sysselsättning (6,0 procents arbetslöshet i år och 6,4 procent nästa år) och en minskad tillväxt (från 1,5 procent i år till 1,3 procent nästa år) innan det vänder och molnen förhoppningsvis skingras.

Till budgetförhandlingarnas solsida kan dock läggas utmärkta statsfinanser, vilket gör att regeringen bedömer sig ha ett så kallat reformutrymme på dryga 30 miljarder kronor. Det är inget dåligt vindskydd när det blåser upp till oväder. Regeringen planerar en fortsättning på de skattesänkningar som hittills genererat många nya jobb och dessutom stärkt kassan för alla låg- och medelinkomsttagare. Om moderaterna får bestämma så går 15 miljarder dit. Det skulle betyda ytterligare 250 kronor i månaden för en sjuksköterska att parera de stigande matpriserna med, utöver de 1200 kronor per månad som regeringens tidigare skattesänkningar gett. I övrigt sägs höstbudgeten sikta på ökade resurser till vård och omsorg, satsningar på infrastruktur, utbildning och forskning, samt skattelättnader också för företag.

Mycket mer går inte att göra, om nu inte staten också ska försäkra varje medborgare en varm filt och en flaska konjak.

fredag, augusti 22, 2008

Kungligt

Ska prinsens flickvän, som Politikerbloggen avslöjat, verkligen kunna jobba som moderat kampanjarbetare? Det är en fråga jag avhandlar på SvD:s ledarsida. Slutklämmen är tung.

Kan verkligen en prins ta som sin hustru en kvinna som befattat sig med de nya moderaterna?

torsdag, augusti 21, 2008

Wow. Carlos och Lelle. Igen.


Bilden ovan gjordes av min klasskamrat Johan. Vi gick i högstadiet tillsammans, och han blev senare bankrånare i Militärligan, som ju till stor del var uppvuxen i Leksand. Bilden gjorde han med automatgevär i materialet plexiglas, inne i ett bankkontor mitt under pågående rån. Snacka om att spela Allan. Men Militärligan var Sveriges bästa rånare vid den tiden, och kunde väl kosta på sig lite attityd.

De satt på kåken länge, grabbarna, och jag hade ju hoppats att de bättrat sig. Jag hoppas fortfarande Johan har det, han är inte nämnd i dagens nyhet i vilket fall. Den handlar om mord och om Carlos och Lelle, två bröder. Den yngre, Lelle, gick i klassen under mig, och den äldre drev den kampsportsklubb min mor alltid tyckte att jag borde gå med i - jag var ju klent byggd och borde lära mig självförsvar. Visst. Man ska alltid lyssna på sin mors råd, för då kan man bli bankrånare och misstänkt mördare i Polen.

P3:s radiodokumentär med Lelle är den bästa berättelsen om ligan hittills, som jag har tagit del av. Lyssna! Och håll tummarna.

Skuggan av ett tvivel

I dag presenterar den så kallade Skuggutredningen en så kallad tankesmedja. Rent trams, skriver jag på SvD:s ledarsida.

"En kulturminister borde driva att hela samhället skulle totalt förbjuda all reklam. Det skulle inte gå att köpa en annonsplats för någonting", skriver Skuggutredningen på sin webbplats, och frågar: "Undrar hur en sådan stad skulle se ut?"

Svaret på frågan är: ungefär som Pyongyang i Nordkorea.
Rubriken Skuggutredning utan tvivel skulle förstås vara en referens till film, eller ännu hellre till musik.

Nya nya moderaterna

Ja just ja. Häromdagen tog jag hjälp av Erik mymarkup Stattins fynd för att plocka in ett nytt begrep i politiken, varför jag snart fruktar de nya nya moderaterna.

Men tråkigt nog, i alla fall för dem som utformar budskapet efter trendbarometrar, har man numera identifierat en grupp människor som är ännu hippare än dem som snabbt tar till sig nya trender. I New York Times (8/8) skriver man om early discarders, alltså om folk som är först med att överge det som de andra just börjar få upp ögonen för. Om det är den gruppen man måste fånga för att få hela svansen av trendputtar med sig måste man som politisk strateg sannolikt vara ännu mer ideologiskt ombytlig än tidigare anat.

måndag, augusti 18, 2008

Brandbergen - Marocko

Ständigt denna "moské" i Brandbergen. Dagens Nyheter berättar idag om att en ung marockan som efter två år i svenskt förvar utvisats till Marocko möjligen gripits av landets inte särskilt trevliga säkerhetspolis. Självklart löper trådarna då till Brandbergen.

Mannen har växt upp i Västsahara, i ett område dominerat av sympatisörer till gerillarörelsen Polisario.

29-åringen, som först sökte asyl i Sverige 2002 fick tre år senare avslag och lämnade landet. Han greps för två år sedan med ett franskt pass. Han skickades till Sverige som är första asylland. Säpo ansåg i ett yttrande att han "kan komma att bedriva säkerhetshotande verksamhet".

Hans vänner är övertygade om varför Säpo visat intresse för honom.

- Han besökte en moské i Brandbergen när han var här. Alla som gick dit förföljs av Säpo, säger en av dem.
Dagens Nyheter tidigare, för drygt ett år sedan:
27-åringen har kopplingar till den 41-årige svenske medborgare med marockanskt ursprung som i december sattes upp på USA:s lista över personer som misstänks stödja terrornätverket al-Qaida.

27-åringen greps samtidigt med 41-åringen vid en Säporazzia mot en grupp marockaner våren 2004. Alla släpptes dock efter förhör. En kort tid senare greps 41-åringen i Köpenhamn sedan svensk säkerhetspolis tipsat sina danska kolleger om att 41-åringen var på väg i bil över till Danmark. Marocko begärde honom utlämnad, men en dansk domstol underkände de marockanska anklagelserna. 41-åringen skickades tillbaka till Sverige där han inte åtalats för några terroristrelaterade brott.

27-åringen, som kom till Sverige 2002, ska ha lämnat Sverige efter 2004 sedan hans asylansökan avslagits. Senare greps han i Österrike där han också sökt asyl. Eftersom Sverige är det så kallade första asyllandet skickades han tillbaka hit där han sökte asyl på nytt.
Jag skulle hållit mig undan från den där lokalen.

söndag, augusti 17, 2008

Radioanstalt

Den ryska björnen är på benen igen efter nittiotalets power-nap. Det var bara en av alla tvivelaktiga klokskaper som yttrades i P1s Godmorgon, världen! på söndagmorgonen. Pod that!

Panelen med Heidi Avellan, Sydsvenskan, Per Gudmundsson, Svenska Dagbladet, Catrine Kielos, Dagens Arena

Lästips för kristdemokrater

Theodore Dalrymple är en av Storbritanniens mer läsvärda skribenter. På SvD:s ledarsida anmäler jag att han på måndag publiceras på svenska, vilket borde kunna ge bränsle åt dem som vill ha en renässans för konservatismen. Hans bok skulle kunna vara en programskrift för Kristdemokraterna, om de nu inte vore så blöjkristna.

Knarket och svartspriten flödar till Stockholms unga, fick vi veta i onsdags när Stockholmsbarometern presenterades. Dagen efter berättade tidningarna varför. Enligt exempelvis Stockholm City berodde ungdomarnas rus på ”prestationskrav och plugghets”.

Självklart är ungdomarna utsatta. Men borde det inte finnas utrymme att prata om familjens roll och om individens ansvar?

Nej, förstås. Vem försöker jag lura? Det här är Sverige. På frågan om varför Jeppe super är svaret klass, könsmaktsordning, betygshets eller nyliberalism.

lördag, augusti 16, 2008

Ormgropar i verkligheten

Det här är helt sjukt, men det verkar som om jag lyckats slarva bort min nya mobiltelefon också. Nästa ska jag nita fast i örat.

SvD:s ledarsida vitsar jag annars om den nya moderata jämställdhetsivern.

Breda överenskommelser i all ära, men när man får beröm av miljöpartiet finns det oftast anledning att undra om man uttryckt sig otydligt eller rentav råkat säga något ogenomtänkt.
Det funkar. Men man bleknar ju bredvid Skytte.
Jag har sett ormgropar i verkligheten
måste vara årets bästa puff. Så säljer man tidningar.

fredag, augusti 15, 2008

Interpellationsinflation



I dagens ledare på SvD behandlar jag hur oppositionen arbetar med interpellationsinstrumentet som obstruktionsmedel.
När utrikesminister Carl Bildt svarar sitter sex personer nere i kammaren. Bara tre är riksdagsledamöter. En av dem heter Monica Green (s), och det är hennes fråga om protester mot Kina-OS som Bildt besvarar. Hon är annars mest känd för att vara den borgerliga bloggvärldens främsta driftkucku (med rätta, tänker jag när hon säger att ”Sverige kan agera ensamt, men man kan också spela solo”).

Det tar hela eftermiddagen. Fem ministrar svarar på nio interpellationer från tre frågeställare. Aldrig sitter fler än sex riksdagsledamöter och lyssnar. Ingen är där som inte måste vara det. Ministrarna måste.
Monica Green bekräftar på sin blogg.

Idag är tåget 20 minuter sent. Stod på stationen i Skövde och funderade på om det skulle kunna gå att få meddelande om förseningarna på sms så att jag kunde gå hemifrån senare på morgonen. När jag klev på tåget frågade jag efter anledningen och tågpersonalen trodde att det berodde på en planeingsmiss, att tåget inte hade någon förare när det skulle gå från Göteborg.

Tågpendlare har blivit luttrade, den passagerare jag satt bredvid beskrev om alla förseningar som skett förra veckan. Då var det brand i Herrljunga med flera timmars förseningar. Han sa att det brinner där fortfarande.

Ok, jag ska inte ge SJ och banverket skulden för alla förseningar. Det kan inträffa naturkatastrofer, olyckor och annat som står utanför mänsklig kontroll.

Kanske det är ytterligare ett argument till att jag borde få meddelande i mobilen via sms om det tåg jag bokat platsbiljett på, är i tid eller hur sent det är. Kanske detta är ett uppslag till en interpellation till Åsa Thorstensson

torsdag, augusti 14, 2008

Sverige i Georgien

Ibland behövs det bara ett litet citat för att SvD:s ledarsida ska vara överlägset roligast. Sten Tolgfors i ett tal på Försvarshögskolan den 9 april (!):

”Den svenska försvarsmakten är även delaktig i andra internationella miljösamarbeten. Man har till exempel hjälpt till att införa ett nytt miljöledningssystem i Georgien. På så sätt ska den georgiska försvarsmakten tänka mer miljövänligt från försvarsledningsnivån till förbandsnivån.”

onsdag, augusti 13, 2008

Nattåget till Georgien

Tyvärr är man ingen Victor Davis Hanson, men min text om kriget i Georgien, eller snarare om implikationerna för svensk säkerhetspolitik, ligger nu uppe på SvD.

Är det någon som kommer ihåg den där gyllene perioden då svensk säkerhetspolitik främst handlade om "miljöförstöring och klimatförändringar", som det hette i försvarsberedningens portalparagraf? Det var för några dagar sedan.

Inget ont om Al Gore, men nog är det snarare den georgiska staden Gori som känts som viktigast att ha koll på de senaste dygnen, och att döma av rapporteringen därifrån så har det inte främst varit den gamle miljökämpens hjälp som efterfrågats när de ryska flygräderna inleddes. Pant på lågenergilampor får inte högsta prioritet när kolonner av ryska stridsvagnar väller in över gränsen.

På åtminstone tre punkter borde Georgiens anfall i Sydossetien och Rysslands inmarsch i Georgien leda till en tillnyktrad och fördjupad svensk säkerhetspolitisk debatt.

söndag, augusti 10, 2008

Isaac Hayes

Isaac Hayes 1942 - 2008

lördag, augusti 09, 2008

Snart spädbarnskyssar


Talet i Vaxholm slutade i att vår store ledare välsignade nygifta par, och jag tror nog att det var nära att han gullade med spädbarn framför kamerorna också.

Underdeliver


Statsministern var för vag om friheten för unga invandrartjejer. Men han tog upp frågan, säkert med anledning av debatten om sk mödomshinnor, och det är förhoppningsvis en bra början på en diskussion om vilka värderingar som ska gälla i Sverige.

På väg österut


Fredrik Reinfeldt kommer att tala om.kriget.mellan.Ryssland och Georgien och behovet av signalspaning i sitt tal i Vaxholm. Nu är journalistbåten på väg dit .

onsdag, augusti 06, 2008

Utmaningen


Skyltning i akademibokhandeln. Förr i tiden fanns det inte en chans på jorden att de skulle skyltat med Johan Norberg. Men utmaningar är kul.

ps: det här inlägget var mest till för att kolla att min mobils inställningar funkar.

Somaliskt jihad i Norden nu även i Finland?

Sedan länge är det svenska stödet till terroriströrelsen Al Shabaab i Somalia väl känt. Exempelvis är den svenske medborgaren Fu'aad Maxamed Khalaf (alt Fuad Mohamed Qalaf på svenska) högt uppsatt i Shabaabs ledning. Vidare menar Säkerhetspolisen att svensksomalier bistått Al Shabaab härifrån Sverige, från Rinkeby, men detta har ännu inte lett till åtal.

Även det norska stödet är bekant. Samtidigt som Säpo gjorde tillslag i Rinkeby gjorde den norska motsvarigheten en razzia mot ett internetcafé på Grönlands Torg i Oslo. Den 38-årige ägaren erkände att han hade skickat pengar till svenske Shabaab-ledaren Khalaf.

Det handlar förstås inte bara om personal, pengar, teknik och logistik. Shabaab driver ett propagandakrig också. Det norska internetcaféet heter Shabelle Telecom, och därifrån ska Shabaabs officiella hemsida Kataaib.net ha skötts stundtals. Vidare driver den svenske islamisten Ralf Wadman (alt Abdu Rauf Wadman, aka Abu Usama El Swede) ett somaliskt forum för spridning av Shabaabpropaganda: Al Qimmah.

På Al Qimmah hyllar man förstås den svenske hjälten i Shabaab. Han har tillochmed förärats en egen liten grafisk profil:


I forumet sprids ljudinspelningar av hans tal (andra finns här). Och när Khalaf intervjuats av somalisk webbtv, så tipsar man varandra på forumet.

I april träffade den brittiske somaliske reportern Said Nabadon honom - Khalaf bär kamoställ och karbin - för en 18 minuter lång intervju, filmad inne i Mogadishu med mycket skratt och få kritiska frågor, som finns att se uppdelad i två klipp på YouTube.





Man blir inte så lite nyfiken på vad Khalaf säger om Skandinavien 6.45 minuter in i del 2. Språkkunniga får gärna berätta.

De svenska och norska kopplingarna är väl kända, som sagt. Men när jag nu läser en rapport från i våras för Institut für Strategie- Politik- Sicherheits- und Wirtschaftsberatung (ISPSW) ser jag något jag aldrig hört talas om. Rapporten är skriven av den gamle somaliske politikern Abdisaid M Ali och är betitlad The Al-Shabaab Al-Mujahidiin - A Profile of the First Somali Terrorist Organisation (pdf).

Och han nämner Finland. Man tänker ju sällan på Finland som ett land med invandring. Men det tycks i vilket fall finnas en del finsk-somalier (och de gillar att demonstrera mot Bushs krig i Somalia).

I rapporten sägs att talesmannen för Shabaab, alltså en av de högsta ledarna för organisationen, Sheikh Muqtar Robow Ali (alt Abu Mansur) antas ha bott i Finland som flykting. I den händelse finska bloggare intresserar sig skriver jag ut biografin som den anges i rapporten (min övers och fetning).


Sheikh Mukhtar Robow Ali, (Abu-Mansur), andlig ledare och talesman.

Född 1969 i Hodur, i den somaliska regionen Bakool. 1996: öppnade det första professionella militant islamistiska träningslägret i Hodur. 1998: ledde striderna i regionen Gedo för islamiströrelsen, och krigade mot etiopisk militär i regionerna Luq och Gedo. 2001-2002: Reste till Afghanistan för militär träning och deltog i kriget i Afghanistan mot den amerikanska insatsen. 2002-2004: Ryktas ha varit i Skandinavien som flykting, sannolikt i Finland. 2006 nomineras han till vice ordförande med ansvar för intern säkerhet i Islamiska Domstolarnas Förbund. 2008 nomineras han till talesman för Al-Shabaab Al-Mujaahidiin.
Om mindre hugade finska bloggare nu undrar varför det är viktigt att ta reda på om killen bott i Finland och vilka han hade kontakt med, så kan jag säga att Abu Mansur är killen till höger i den här fina Shabaab-bannern - snubben till vänster är säkert bekant.


I rapporten ser jag för övrigt för första gången en mer specifik titel på vad den svenske medborgaren Khalaf har för rang i Shabaab: key strategist. Finns det något bra ord för det på svenska?

måndag, augusti 04, 2008

Mitt sommarlov

Ursäkta att jag nämner något om jobbet, men det här kan inte passera obemärkt, trots att jag faktiskt är ledig den här veckan.

Maria Abrahamsson är ju redaktionens starkaste varumärke, och brukar vara den som läsarna känner till bäst när man mäter sånt. Jag själv hade lite tur i början av sommaren, och nominerades av tidningen Resumé till landets tolfte "bästa och mäktigaste åsiktsmaskin", med motiveringen att jag var "Svenskans mest intressanta röst". Och i somras skrev Expressen att jag var sjätte viktigaste journalisten i Almedalen.

Men dagens listning slår nog allt. En kollega pekas ut av Aftonbladets Fredrik Virtanen som veckans

BABE. Paulina Neuding, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Årets vikarie.
Rakt in i historieböckerna. Jag hoppas någon skriver in det i Wikipediaartikeln. Välförtjänt hursomhelst, inte minst efter artikeln om medeltida häxerier. (Eller har nomineringen något att göra med att Virren jobbat mycket med Richard Slätt?)

Förresten. Jag vill minnas en t-shirt på åttiotalet. "All this - and brains too!" Den går tydligen fortfarande att köpa.

Tro och vetande

Om förväntningarnas politik idag på SvD:s ledarsida.

Mer än hälften av de tillfrågade kunde inte uppge vilka partier, eller rättare sagt vilket parti, som ­ingick i regeringen inför det förra valet. 55 procent svarade fel när de skulle ta ställning till Sören Holmbergs och SOM-institutets korrekta påstående att ”under mandatperioden 2002–2006 har vi i ­Sverige haft en socialdemokratisk enpartirege­ring.” Mätningen visade vidare att yngre var okunnigare än äldre och att socialdemokratiska väljare hade mindre kunskaper än exempelvis folkparti­s­tiska ­eller moderata. Holmbergs fråga kunde förstås ha formulerats annorlunda, och då gett ett ­annat svar, men något antyds ändå om att valmanskåren inte är hundraprocentigt informerad om hur landet styrs.

Det här betyder nu inte att väljarna inte vet ­någonting alls. Tvärtom har de stora förväntningar på att politikerna ska leverera politik i en viss ­inriktning när de väl valts.

Även dessa förväntningar kan man fundera över hur de slår.

söndag, augusti 03, 2008

Jihad - nu också på svenska

För ett par dagar sedan såg ett nytt svenskt jihadistforum dagens ljus. Noor At-Tawheed Publications postar martyrvideosnuttar, våldsförhärligande predikningar och religiösa motiveringar till terroristverksamhet.


Bakom forumet står göteborgaren Ralf Wadman, mer känd som Abu Usama El Swede (bloggen har han dragit igång igen också) eller "Ralf Lennart" i Oscar Hedins jihadistdokumentär Det svider i hjärtat. Wadman driver sedan tidigare det slutna forumet Noor och forumet Al Qimmah, som fokuserar på att sprida propaganda för "det heliga kriget" i Somalia, på somaliska och arabiska, men det nya Noor At-Tawheed riktar sig mer till en svensk- och engelskspråkig publik. Till skillnad från i Noor finns en öppen del för oregistrerade besökare, syftande till propagandaspridning.

På sin profilsida citerar Wadman den förre ledaren för Al Qaida i Irak.

Sannerligen så kämpar vi för att göra Allahs ord det högsta, och att göra religionen helt för Allaah.

"Och strid mot dem tills det inte finns mer Fitnah, och all dyrkan [ad-Deen] blir för Allah." [Al-Anfāl: 39]

Så vem som än motsätter sig detta ändamål, eller står i vägen för detta mål – då är han en fiende till oss, och ett mål för våra svärd, oavsett hans namn eller härstamning.

Sannerligen, så har vi en religion som Allaah har sänt ner som en skala och domare. Dess uttalande är avgörande, och dess dom är inget skämt.

Detta är förhållandet vi har med mänskligheten. Och därför är – och all tacksamhet tillhör Allaah – vår standard himmelsk, och våra domar är Koraniska, och våra beslut är baserade på de Profetiska lagarna. Den Amerikanska Muslimen är vår älskade broder, och den Arabiska avfällingen är vår hatade fiende, även om vi kom ut ifrån samma livmoder.

[Shaykh Abū Mus’ab Az-Zarqāwī (Rh)]
Enligt forumets lista finns för närvarande 65 medlemmar. Medlem blir man efter rekommendation, och man ska väl inte förvänta sig att det blir någon raggfest. Deltagarna lovar.
§ 3. Att du inte kommer att skicka någon information som är sexuellt orienterat eller kan uppfattas som onödig beblandning mellan könen.
Och admin bestämmer.
vi har förbjudit uttryck så som ” l o l / l o q / r o f l ” och liknande, eftersom det visar tendenser utav omogenhet och barnslighet, och det kan leda till Fitnah då det görs öppet så att andra könet kan se
Låter kul.

Men nu är det förstås inte menat att vara skoj, utan
att sprida rätta förståelse av islam
vilket uppenbarligen innebär att hylla de jihadkrigare som mycket väl kan anses hota svensk trupp i Afghanistan, eller ett religiöst rättfärdigande av attacker mot de polismän som vi tränat för att bygga upp ett demokratiskt Irak.

Jag börjar allt mer luta åt att det är dags att låta Ralf Wadman utstå en hårdare medial granskning. Att han bedriver politik och söker offentlighet för sina verksamheter är uppenbart, så det torde inte föreligga några hinder att betrakta honom som en makt att granska. Han framstår allt mer som centralpunkten för svensk jihadism, och jag vill påstå att han aktivt motarbetar landets säkerhetspolitik, på ett sätt som i allvarligare väpnade konflikter skulle kunna vara åtalbart. Han är personligen vän med Sveriges förste självmordsbombare in spe, Mirsad Bektasevic, och det faktum att även andra personer i hans direkta närhet sägs ha dragit ut i jihad, gör att det är lätt att misstänka att Wadmans verksamhet fungerar.

Eller som han skrev om senaste nyheterna från Bektasevic häromdagen:
Och nu vill jag uppdatera med lite glada nyheter till mina syskon.

Fick samtal av broder Mirsad i Fredags då han berätta mig dessa goda Nyheter

Våra broder har nu fått efter långväntan papperna från UD och ombedes att skriva på om överflyttning så nu är processen i full gång därför vill jag nu passa på att uppmana mina kära syskon att göra mycket Du´a för att detta skall gå vägen.
Det handlar alltså om att be till gud för att en dömd terrorist, som inte ångrar sina dåd, ska tas till Sverige. Knäppt? Inte om din specifika religionstolkning också är din politiska ideologi, och alla som delar din åsikt därför per definition är oskyldiga, medan alla som inte delar den skall dödas. Och det är exakt det som åsyftas med det koranbaserade Zarkawi-citatet på profilsidan.

fredag, augusti 01, 2008

De una nota

När Brasiliens kulturminister och Israels premiärminister, på samma dag, deklarerar avgångar kan det bara bli musik på SvD:s ledarsida.

I onsdags meddelade Gilberto Gil, bossanovalegendaren från 1960-talets inflytelserika brasilianska Tropicália-rörelse, att han efter fyra och ett halvt år avgår från posten som vänsterregeringens kulturminister. ”Jag lämnar politiken för att kunna ge mer tid åt mina artistiska strävanden”, sade Gil. ”Det känns som om jag har gått varvet runt och vill flytta på mig själv. Jag har känt ett stort tryck på min konst, ett tryck som bara blivit större.”

Vi kan skratta, för det är inte precis en fråga om liv eller död vem som för närvarande styr över Brasiliens kulturbudget. Tvärtom stämmer det väl med den bild vi har. Precis som bossanovan tassar Gil vidare. Lätt på foten.

Det är inte på alla platser på jorden man kan ha samma förhållningssätt till politiken.