Kärnvapen åt Saddam Hussein? Välkommen!

Ett aktuellt migrationsärende belyser Sveriges institutionella värderelativism. Det gäller en kemiingenjör från Irak som Migrationsöverdomstolen beviljat asyl. Att han tagit fram kärnvapen och biologiska stridsmedel åt Saddam Hussein gör nämligen att det finns risk att han kommer att lida politisk förföljelse i hemlandet.

Dagens Nyheter:

Mannen har arbetat med att ta fram både kärnvapen, kemiska och biologiska vapen. Han har även varit generalmajor i Baathpartiet, och medförfattare till en bok som framhåller Saddam Husseins "kloka ledarskap".

Verehrt euren Haarschnitt

P1s mediegranskande magasin Medierna handlar idag till viss del om svårigheterna med att bevaka terrorismrelaterade frågor.

Mehdi Ghezali - uthängd eller granskad?

I veckan gick Mehdi Ghezalis ombud, advokat Peter Althin ut i en debattartikel i Dagens nyheter och anklagade medierna för oförsiktig och spekulativ rapportering om de tre svenskar som greps i Pakistan i september. I Medierna kan du höra Peter Althin, SvD:s ledarskribent Per Gudmundson och nyhetschef och biträdande ekochef Rolf Stengård debattera om rapporteringen kring de tre svenskarna.

Samtalet spelades in i torsdags eftermiddag, och i kulisserna fick jag också höra den sensationella nyheten att Mehdi Ghezali har klippt sig, något som Peter Althin påpekade. Nu väntar jag bara på att grabben ska skaffa sig ett jobb.

Integrations- och invandringsfrågan hör ihop

Igår överlämnade integrationsminister Nyamko Sabuni en proposition med åtgärder för att snabba upp invandrares väntetid mellan uppehållstillstånd och jobb. Mer behöver göras, noterar jag på SvDs ledarsida.

7 år. Så lång tid tar det från det att en invandrare får uppehållstillstånd tills dess att densamme har ett arbete, om man tar mediantiden som riktmärke.

Hälften av männen har jobb efter fem år. För kvinnorna är bilden ännu dystrare. Efter fem år i Sverige står nästan två av tre invandrarkvinnor fortfarande utan arbete. Och för en stor del tycks arbetslivet aldrig komma närmare hur lång tid som än går. Omkring var fjärde invandrare har efter nio år i Sverige fortfarande inte hittat sitt första jobb.

De uppgifterna förklarar varför professor Jan Ekberg nyligen i Invandringen och de offentliga finanserna – en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi kunde konstatera att invandringen har inneburit en belastning på svensk ekonomi de senaste decennierna.

På grund av det låga deltagandet i arbetskraften blir inbetalningar i skatter och avgifter betydligt lägre än utbetalningar för bidrag och ersättningar – någonstans mellan cirka 40 och 60 miljarder kronor per år, för att vara konkret.

[...]

De stora svårigheterna ligger sannolikt inte inom integrationspolitikens räckvidd. I det EU-täckande Migrant Integration Policy Index är Sverige det land som får högst snittbetyg. Vad gäller invandrares lika tillgång till arbetsmarknaden bedöms Sverige vara bäst. Där sköter vi oss alltså redan.

Det är det andra som är svårt, som sammansättningen av dem som flyttar hit. 2007 hade Sverige flest asylansökningar av alla EU-länder. Som andel av befolkningen hade vi åtta gånger fler än hela EU15. De som invandrar på grund av skyddsbehov, och deras anhöriga, är som regel mindre attraktiva på arbetsmarknaden.

Det är inte helt lätt att åtgärda. En inblick i hur det kan se ut gavs när Borlänge kommun kartlade de nyanlända vuxna förra året. 53 procent var analfabeter.

Det finns en uppfattning som går ut på integrationen är en frågeställning och att invandringen är en annan. Men siffrorna ovan antyder att ämnena är svåra att separera på det sättet. En lyckad integration när invandringen är omfattande kräver rimligen att man tar hänsyn till, eller modifierar, sammansättningen av gruppen som invandrar.

En arbetskraftsinvandring av kanadensisk modell, exempelvis, skulle möjligen kunna skapa jobb i en sådan grad att det skulle kompensera för den andra delen invandrares lägre attraktionskraft på arbetsmarknaden.

Spraket

På SvDs ledarsida idag dissekerar jag en pudel, och begrundar fenomenet time out.

Pudeln och time outen har det gemensamt att de bägge oblygt förutsätter att utövaren har en självklar rätt till sin maktställning. En pudel syftar till omedelbar upprättelse och återgång till ämbetet medan en time out gör gällande att en paus från mediernas frågor rehabiliterar personen ifråga. Som om det vore granskningen som var problemet.

Att någon skulle erkänna den egna olämpligheten och därefter ta konsekvenserna förväntas inte. Göran Persson drog den logiska slutsatsen av detta. Efter den tafatta hanteringen av tsunamikatastrofen deklarerade han att han tog sitt ansvar genom att sitta kvar.

Nu sprider sig tydligen denna ansvarskultur. Men räkna inte med att den gäller dig när fogden, försäkringskassan eller farsan ringer. I ett samhälle där medborgarna inte betros med ansvar lär heller inte ansvarsbefrielse kunna beviljas. Time out är möjligt bara där denna maktordning tas för given.

Ett land av hat

18,2 procent av "etniska danskar" anser att "man inte kan vara nog försiktig i förhållande till judar i Danmark", om man får tro förhandsrapporteringen om boken Danmark og de fremmede: Om mødet med den arabisk-muslimske verden som ges ut på fredag. Boken innehåller en intervjuundersökning, gjord av Danmarks motsvarighet till SCB år 2004, där frågor har ställts till 1503 invandrare (från fem grupper: turkar, pakistanier, somalier, palestinier och ex-jugoslaver) och 300 danskar. Och resultaten förskräcker.

Men att antisemitismen tycks vara otäckt grasserande bland infödda danskar är tyvärr ändå inte det mest iögonenfallande. Hela 65,8 procent av invandrarna i mätningen anser att "man inte kan vara nog försiktig i förhållande till judar i Danmark" och 75,2 procent vill helst inte att någon familjemedlem ska gifta sig med en jude.

Kristeligt Dagblad skriver idag om saken.

Samlet svarer 65,8 procent fra de fem indvandrergrupper, at man "ikke kan være forsigtig nok i forhold til jøder i Danmark." 75,2 procent "ser ikke så gerne et familiemedlem gifte sig med en dansk jøde". Og 31,9 procent mener, at "der er for mange jøder i Danmark."

- Undersøgelsen viser, at de antijødiske holdninger bestemt ikke kun findes i ekstremistiske kredse. De holdninger er langt, langt mere udbredte blandt indvandrere, end vi normalt forestiller os, siger professor Peter Nannestad fra Institut for Statskundskab ved Aarhus Universitet, som står bag undersøgelsen.

Men de etniske danskere kan heller ikke sige sig fri for antijødiske holdninger. For eksempel mener 18,2 procent af dem, at man "ikke kan være forsigtig nok i forhold til jøder i Danmark", og 14,7 procent "ser ikke så gerne et familiemedlem gifte sig med en dansk jøde."

I den andra artikeln i Kristeligt Dagblad problematiseras frågan ytterligare. Enligt undersökningen visar invandrare som definierar sig som kristna mindre förakt för judar, medan muslimska invandrare är mer benägna att misstro judar. Och misstron till människor av annat ursprung är generellt större bland invandrare än bland danskar.

Ifølge den har samtlige af de fem medvirkende grupper af indvandrere - tyrkere, pakistanere, somaliere, palæstinensere og eks-jugoslavere - mindre tillid til individer uden for deres egen gruppe, end danskerne har.

- Selv andre flygtninge og indvandrere er de fem indvandrergrupper mistroiske i forhold til. Den gruppe, som de har mest tillid til, er danskerne – og jøderne er så den gruppe, de har mindst tillid til, fortæller Peter Nannestad.

Samtidig viser undersøgelsen, at de muslimske indvandrere i undersøgelsen generelt er mindre tillidsfulde over for fremmede, end kristne indvandrere er. Og at de antijødiske holdninger er mere udbredte hos de muslimske indvandrere end blandt de kristne indvandrere.

Kanske var det detta Lena Sundström tänkte på när hon skrev om Danmark som ett land av hat.

Skämt åsido. Resultaten, om de nu är korrekt återgivna och om det går att lita på mätningen i övrigt, antyder ett enormt problem som inte ens Kristeligt Dagblad vill ta upp i någon av de nämnda artiklarna.

Men i intervjun med exil-iraniern Mehdi Mozafari, den professor som är föremål för festskriften där mätningen ovan förekommer, pekas på vad som kanske är pudelns kärna.

Problemet er, mener han, at islam i sig selv har et arrogant syn på alle, der ikke er muslimer - og ikke mindst på kvinder. Og når dogmerne kommer til at danne grundlag for en politisk ideologi, bliver det farligt, siger han og tilføjer, at det ikke er den islamistiske terrorisme, vi bør frygte mest.

- Terrorisme kan man bekæmpe, fordi det er synligt. Men den usynlige del af islamismen er den farligste, fordi den prøver at ændre de demokratiske, pluralistiske værdier og ikke anerkender den fleksibilitet, tolerance og lighed mellem mennesker, som vores demokratiske samfund bygger på.

Vittnesmål: svensk lärde mig döda i Somalia, blev martyr

Att svenska medborgare strider med Shabaab i Somalia är väl känt. Exakt vad de gör är svårare att veta. I ett vittnesmål som NEFA Foundation (pdf) hämtat upp från ett al Qaida-lojalt internetforum, från den 20 oktober, ges dock en inblick. Berättelsen sägs vara nedskriven av en saudier, i propagandasyfte såklart, och beskriver hur saudiern tar sig till Somalia och utbildar sig till jihadkrigare. Efter månader av träning får han äntligen komma ut på fältet, där det visar sig att hans befäl är en svensk, som efter bara dagars bekantskap blir skjuten.

"The army, thirsty for fighting and lovers of martyrdom, moved to towards the men’s battlefield; I was with them and my eyes and soul looking forward to meet my creator, raised and glorified, after martyrdom. How many times I wished to be in one of the trenches, and here I am on my way to what Allah has facilitated for me. We reached the capital Mogadishu after a long trip full of emotions; longing for Jihad. We were taken to areas where the army had gathered, and after few days we were transferred to the forefront, then we were assigned into groups and then we were taken to the points of face-offs."

"I arrived and waited for orders from the group’s commander to direct me. Our Amir was one of the muhajireen [immigrants] brothers from Sweden. I love him when I saw him, as if I saw martyrdom in his eyes; kind-hearted and soft, and always reading the Quran. He told me ‘come sit here, and if you see the enemy, fire!’ I didn’t understand what he said until I sat in my position. I sat and saw in front of me dark-skinned men, dusty and moldy-looking, running in the front and shooting at us. We waited for a few seconds until I figured that they were apostates, and I began firing my AK-47. The Amir came over and asked me to not fire much because that is what they wanted, ‘wait until you see them coming forward.’ Then he said ‘take my BK automatic weapon and shoot one bullet at a time. I said ‘OK.’ Not even half an hour passed that I shot an apostate in his head. I prayed, and the Amir saw what I did, and then said ‘good news brother, you have just taken his place in heaven.’ I was happy, and I used to not leave my position even if my time was over for guarding. Two days later, order came to move forward to face the enemy, and it was afternoon time."

"Before the orders came, one of the brothers came from the Arabian Peninsula and with him was a Yemeni brother, and they asked to greet the guest, so I said ‘we’re missing dates and Arabic coffee.’ The brother said that he only has tea. I said that was alright, and that the Amir and myself were to come over. So he said ‘I will wait for you after prayer, Allah-willing.’ But, the orders had come to face the enemy, so I said jokingly to the Amir ‘what do you think about drinking tea first then we move forward, what you think? The Amir said ‘we’ll move forward, and if we martyred, then we’ll drink it in paradise Allah-willing,’ and he pointed towards the sky."

"The orders came to move forward, so we lined up in one line and moved forward while firing our weapons, and the enemy responded. The Amir was hit along with one of the brothers. We finished moving forward, and I crawled to one of the houses, and was surprised with the enemy in my face, and one of the apostates came out and I shot him in his face, and then he dropped dead, and the second came out and I shot him in his shoulder and then ran away. The enemy was defeated and left scared like mice. After I went back to the wounded Amir, he smiled and with his finger pointing to the sky like he was telling me ‘I’m waiting for you in paradise to drink tea, so do not be late.’ He was martyred while smiling. I ask Allah to meet you in paradise, O beloved in Allah. It was a fruitful trade brother."

Här förklarar svenske Fu'ad Mohamed Khalaf krig mot judarna

För en tid sedan förklarade den somaliska terroriströrelsen Shabaab att man startat en antijudisk attackstyrka. Den svenske medborgaren Fu'ad Mohamed Khalaf (aka Shongole) var en av ledarna i Shabaab som närvarade vid händelsen.

AFP rapporterade från evenemanget.

"They are killing your Muslim brothers and sisters and stopping them from performing prayers in the holy sites of Allah," Sheikh Fuad Mohamed Shangole, a top Shebab official told the crowd.

"It is time to go for open war against Israel in order to drive them from the holy cities," he told the crowd which gathered after Friday prayers.

En video från tillfället visar att hatet riktades mot judar lika mycket som mot Israel. För att göra det extra tydligt använder Shabaab samma slagord som islamisterna brukar göra i svenska demonstrationståg (Khaybar, Khaybar, ya yahoud).

Här uttalar sig svensken:



Förresten. Här är bilder från i juni när samme svenske medborgare dömde fyra somaliska unga brottslingar till amputation av en fot och en hand vardera:

Mehdi Ghezalis förtroende för medier

Mehdi Ghezali kommer inte att ge några intervjuer, säger hans advokat Anton Strand i samband med en debattartikel i Dagens Nyheter, där Strand och Peter Althin förmedlar budskapet att Ghezali i somras åkte på "gruppresa" till Pakistan för att "fira ramadan". Ghezalis tystnad förklaras med att:

Hans förtroende för medierna är inte särskilt högt, och det får man ha stor förståelse för med tanke på hur han har blivit behandlad både nu och tidigare. Han upplever sig förföljd, närmast trakasserad, säger Strand.

För bara ett år sedan gjorde dock Ghezali ett undantag. Uppenbarligen finns det medier han känner förtroende för.

Al Yaqeen Media är en synbarligen obunden jihadistiskt inriktad medieproducent. Al Yaqeen ger bland annat ut e-tidskriften Qadhaya Jihadiyya, har publicerat en omskriven intervju med en al Qaida-krigare, samt sprider jihadistpropaganda från en rad krigshärdar (exempel).

För ungefär ett år sedan annonserade Al Yaqeen på olika jihadistfora att man snart skulle presentera en film med en före detta fånge på Guantanamo, som man lyckats få en intervju med. Det visade sig vara Mehdi Ghezali, eller Abu Suhaib al Jazaeri som han också kallas i dessa sammanhang (intervjun går att se här).

Filmen är 1 timme och 39 minuter lång, och innehåller inte bara ett samtal med Ghezali. Temat är fångenskap, och därför intervjuas även en annan berömd fånge. Ustad Mohammed Yasir var talibanernas talesman, direkt lydande under Mullah Omar. Yasir greps första gången 2005, men släpptes 2007 som byte mot en italiensk gisslan. 2009 greps han igen. Han anses vara en av de tyngre talibaner som fångats. Avsnitten i filmen där Yasir figurerar bär logotypen från as-Sahab, den medieorganisation som är al Qaidas officiella.

Så när Ghezalis advokater hävdar att han saknar förtroende för medier stämmer det helt enkelt inte. Medier som är lojala med talibanerna och al Qaida har Mehdi Ghezali uppenbarligen inga problem med. Men det kommer förstås aldrig Anton Strand och Peter Althin att säga, eftersom det inte stämmer med den bild av ramadanfirande som de försöker etablera.

Prompt

På Folkpartiets landsmöte i Växjö träffade jag igår för första gången Marit Paulsen. Hon kallade mig högerspöke. Det hade hennes dotter lärt henne, sade hon.

Men dagens ledartext i SvD handlar främst om de tekniska landvinningarnas betydelse för valet.

Man ser dem knappt vid en snabb blick mot podiet. Men efter ett tag begriper man att Jan Björklund och Folkpartiet blev först med att hämta hem en av de stora landvinningarna från Barack Obamas presidentvalskampanj.

På vardera sida om Björklund står två tunna, genomskinliga teleprompters där det skrivna manuskriptet rullar. Björklund har använt sådana ett par gånger på senare tid. Från och med nu ska det vara slut med partiledare som bläddrar i pappershögar eller famlar efter ord. Hädanefter ska det se ut som om talet kommer direkt ur hjärtat, och adresseras till än den ena och än den andra publikhalvan.

Jan Björklund är en självsäker estradör. Men när han efter en inledning som redan den spänner från Afghanistan till liberalismens idéinnehåll säger att han ska peka ut ”tio förändringar som är nödvändiga om vi vill ha ett växande Sverige”, då skakar några på pressläktaren på huvudet. Tio ämnen. Knappast heller i punktform.

Men inför det egna partiets kongress i Växjös konserthall har han allt stöd som kan begäras. Plus prompters. Tro mig, Björklund är ingen Obama, men under talets gång river han ner applåder efter snart sagt varje avslutat stycke.

Och innan någon nu rasar mot Paulsen. Dottern heter Stina Morian och är god vän, tillika liberal ledarskribent. Och antagligen ett ännu värre högerspöke än undertecknad.