Ronnie McDowell och Mona Sahlin

Mona Sahlins inlägg om Michael Jacksons död, på debattsajten Newsmill, lägger ribban för svenska politikers uppträdande på en helt ny nivå.

Jag har, som så många andra, en märklig känsla av samhörighet och respekt för honom. Att vara älskad. Att bli hatad. Att bli älskad igen. Att åter vara hatad. Och riskera att tappa bort sig själv på vägen. Han verkar inte heller ha blivit bitter. Men isolerad. Konstigt? Inte.

Artikeln är förvirrande för alla som inte redan dragit slutsatsen att hon inte är lämpad att leda landet.

Mark Steyn, en av världens roligaste kolumnister och dessutom specialiserad på bred musik, skriver annorlunda.

Michael also revealed the pain of his own lost childhood, as tears rolled down his cheek - or whoever’s cheek it was originally. It was a constant motif in his work. “Have you seen my childhood?” he sang in “Childhood”, the theme song from Free Willy. (Free Willy, by the way, is a motion picture and not another demand from his Bill of Rights.)

Personligen oroar jag mig för imitatörerna.

När Elvis - kungen - dött år 1977 så debuterade Ronnie McDowell med en av de mest smöriga hyllningslåtar som någonsin skrivits: The King Is Gone. Han var ett slags Elvisimitatör, på den tiden det inte fanns så många, och han skrev en sång om varför. Den är amerikanskt påklistrat känslosam på ett sätt som är oefterhärmligt och typiskt för sjuttiotalet, och kanske därför äkta.

Det är, för övrigt, den enda LP som mina vänner kastat ut genom mitt fönster efter att ha hört till leda på en fest. Jag köpte mitt exemplar för en dollar på en loppmarknad i Nevada, som jag besökte för att göra reportage om horhuset The Moonlite Bunnyranch.



Det är väl bara en tidsfråga innan de första singlarna kommer om wacko Jacko. Mona Sahlin borde sjunga in en.

Mot Gösta Hultén och hans likar

Under veckan i Almedalen deltog jag i ett seminarium om terrorism. Samtalet tog sin utgångspunkt i filmen Der Baader Meinhof Komplex, och mitt inledningsanförande var ett frontalangrepp på de så kallade människorättsvänner som försvarade RAF på sjuttiotalet och försvarar islamofascister idag. Min motdebattör Gösta Hultén tyckte att mitt påhopp på honom slog för hårt och för lågt, och att jag förstörde grunden för en vettig dialog. Han avstod, sade han i sitt anförande, från att kalla mig "islamätande högerextremist" - uppenbarligen anser Hultén att det egna engagemanget är av den vikt att polemik är oberättigad.

Nedan följer mitt utkast till anförandet (som självklart inte upplästes ordagrant):

Det är intressant att ta avstamp i sjuttiotalets tyska terrorism.

Några av er här inne har sett hela filmen. Då känner ni till de svenska förgreningarna, alltså. Att andra generationens RAF reste in i Sverige och ockuperade Västtyska ambassaden i Stockholm. Det slutade med att deras försåtsminering avfyrades, och att ambassaden alltså delvis sprängdes. SVT älskar att köra klippet från direktsändningen därifrån, då den legendariske reportern Bosse Holmström anropar sändningskontrollen frenetiskt: Lägg ut!

Det dramat kostade människoliv, faktiskt. Inte i någon omfattning, men ändå. Ambassaddramat är med i filmen.

En till incident är värd att nämna från sjuttiotalet. Något år senare dök det upp en ung tysk man i Stockholm, som sökte sig till stadens anarkistkretsar. Han hade varit hangaround, och wannabe runt den tyska RAF-rörelsen.

Han hette Norbert Kröcher och låg bakom en plan för att kidnappa Anna-Greta Leijon, för att straffa Sveriges medlöperi med den Västtyska kapitalistiska förtryckarstaten. Tanken var att hon skulle föras till en hyrd källare på Södermalm, där man hade byggt en liten box av masonit som hon skulle förvaras i. Anna-Greta Leijon-lådan, brukar man prata om. Socialdemokratins motsvarighet till Friggeboden?

Säkerhetspolisen lyckades avstyra det hela. Och något av historien runt tillslaget har gått till den popkulturella historien. Det kodord som gav klartecken för tillslaget var Ebba röd, respektive Ebba Grön.

Den tyska terrorismen var ett stort orosmoment för svensk säkerhetstjänst. Men läser man deras handlingar i dag så ser man också att de var jätterädda för japaner. Den japanska röda armén var vid tiden otroligt skräckinjagande av någon anledning. Det låter kanske komiskt, men hur skulle man kunna veta vilken grupp – bägge hade för övrigt kopplingar till de palestinska terroristorganisationerna vid tiden – som skulle slå till?

Den tyska terrorismen var ett tidsbegränsat fenomen. Den dog ut i slutet av sjuttiotalet. Egentligen rörde det sig om en ganska liten grupp människor, upp till hundra, kanske, som dock hade stort stöd i en vänsterradikal miljö.

Den tidens så kallade människorättsaktivister var djupt upprörda. Även i Sverige anordnades sympatidemonstrationer. Man var orolig för att den västtyska statens allt bryskare metoder skulle urholka demokratin. Rörelsens advokater menade att den tyska statens behandling av fångar, och övervakning av misstänkta, var grova övergrepp. Att Tyskland var på väg mot fascism. Åtminstone en av RAF:s advokater var så engagerad att han själv blev terrorist. Det skildras i filmen vi just sett.

Som alla vet är Tyskland en av världens mest stabila demokratier. Det var Västtyskland då också. Men man svarade med bästa förmåga mot ett reellt hot. Inte minst allvarligt var hotet eftersom dessa grupper var stödda av de kommunistdiktaturer som höll halva jorden och halva Europa i effektivt slaveri.

Men facit? Egentligen blev bara det några bombdåd, nedbrända varuhus och dödsoffer som kan räknas i tiotal.

Säg 100 man, under tio års gatustrid, som lyckades döda några tiotal människor.

Den 11 september 2001 förändrades vår insikt om vad terrorism kan åstadkomma. Den här gången var det 19 man, som med något års planering, några hundratusen dollar i budget, och fyra kapade flygplan, lyckades döda tretusen människor.

Skadan kan sägas motsvara det imperialistiska japans attack på Pearl Harbor, som drog in USA i andra världskriget. Det som för sextio år sedan krävde en armé, kan i dag åstadkommas av 19 man.

En mycket bra bloggare, Erik Starck, resonerade om saken i teknologisk utveckling och effektivisering. Det industrialiserade och högteknologiska samhället har gjort allt billigare och effektivare. Aldrig har det varit så billigt som nu att köpa en tvättmaskin eller resa runt jorden. Och det kommer att bli ännu effektivare och billigare. Snart kan kanske en grupp om fem man ta död på hundra tusen.

Terroristerna den elfte september ingick i ett globalt nätverk som drivs av drömmen om den det perfekta islamiska samhället. De anser att demokrati är ett brott mot gud. Att deras extremtolkning av sharia skall råda. Det är tyvärr ingen liten ideologisk strömning. Och den har stark grund i många muslimskt dominerade länder. Exempelvis var samma synsätt statsideologi i Pakistan ända in på åttiotalet, det är ingen liten plantskola.

Även i Sverige finns de här idéströmningarna representerade. Det rör sig inte om någon stor grupp, och den är inte representativ för gruppen muslimska invandrare. Terrorismforskaren Magnus Norell har gjort bedömningen att det rör sig om 1500 personer. Det är en statistisk beräkning, baserad på internationella jämförelser och befolkningssammansättning. Av de här kanske ett 100-tal kan vara inriktade på att aktivt ta del i det heliga kriget, enligt samma beräkningar.

Pressens bevakning av dem brukar följa ett mönster. Först gör Säpo ett tillslag, och då blir det krigsrubriker och skräckscenarion. Senare talar hustrun ut om makens oskuld. Efter ytterligare tid kommer debattartiklarna och krönikorna från extremvänsterns självpåtagna världssamveten – som Gösta Hultén här, eller Jan Guillou. Säpo ser spöken, alternativt att den gripne bara är en frihetskämpe. Ibland bägge påståendena på samma gång.

Ett särskilt kul exempel är den svenske medborgaren Mohamed Moumou. En man från Marocko, som fungerade som redaktör för nyhetsbrevet al Ansar. Det utgavs av GIA, som var nittiotalests mest blodsbesudlade terroristgrupp. Honom, och hans kollegor, övervakade Säpo i tio år. Flera gånger togs han in på förhör, och rent av häktades han ett par gånger.

I pressen talade han ut om att han var förföljd av Säpo. Vänsterjournalister gick till hans, och hans kollegors försvar. Jan Guillou skrev en kolumn om hans kollega, som beskrevs som en nordafrikansk frihetskämpe som spridit pamfletter för andlig väckelse. I själva verket var det uppmaningar till mord och förtryck. Jan Guillou baserade till och med en romanfigur på Mohamed Moumou: En åldrad frihetskämpe som nu arbetar som grönsakshandlare, och vars stånd ständigt övervakas av dumskallarna på säpo.

Verkligheten såg annorlunda ut. Moumou terrorlistades av USA, flydde Sverige, och dök inte upp förrän i höstas, då identifierad som Al Qaidas andreman i Irak. Han dödades i en eldstrid, och bar självmordsbombarbälte. Al Qaida har producerat en hyllningsfilm till hans minne. Han har varit viktig för rekryteringen av andra terrorister.

Guillou har slutat basera romanfigurer på honom.

Vår vän här, Gösta Hultén, är rätteligen oroad för vad terroristjakten har för konsekvenser för rättssamhället och för eventuellt oskyldigt drabbade. Han har till och med startat en organisation för ändamålet, Charta 2008.

Där visas hans engagemang för svensklibanesen Oussama Kassir, nyligen dömd för att ha försökt bygga ett terroristträningsläger i USA, och för att ha varit helt central i att lansera al Qaida på internet – propagandaspridning och uppvigling, alltså. Han är mest känd för att ha sagt ”Jag älskar Bin Laden” till Expressen.

Där visas också hans engagemang för svensksomaliern Yassin Ali, som hölls häktad i 105 dagar men utan att åklagaren kunde styrka terrorbrott. Efter frisläppandet reste han till Somalia och deltog i grundandet av Hizbul Islaam, som på bara ett halvår har fått hundratals liv på sitt samvete.

Föga engagemang visas för de svenska ungdomar, vars samtliga rättigheter utplånades när de dog i terrorbombningarna i Bali.

Föga engagemanag visas för svenske Mohamed Moumous offer i Irak. Eller för svenske Berndt Hermeles mamma, som dog av Hamas terrorbombningar i Israel.

I mina ögon står Hultén och vinglar på samma gränslinje som RAF:s advokater på sjuttiotalet. Det är inte så att advokatyren har övergått till eldunderstöd, ännu. Men blicken har grumlats. De kan inte längre urskilja rätt och fel. De korrumperar en viktig debatt.

Demokratier måste också ha rätt att försvara sig mot de totalitära rörelser som angriper den. De här femtonhundra personerna måste övervakas. De här hundra våldsbenägna, ideologiskt motiverade, islamofascisterna måste förhindras att begå terrordåd. Sverige ska inte vara en fristad för internationell terrorism.

Man bör debattera och ifrågasätta rättstatens medel. Men man måste förstå att fienden är verklig, och att hotet är reellt, om än blygsamt i Sverige. Man måste kunna se skillnad mellan demokrati och totalitarism. Mellan rätt och fel. Vänstern klarade inte av det på sjuttiotalet, och vänstern klarar inte av det idag.

Svenskmarockanska terrorkopplingar igen

Marockansk press rapporterar att man gripit fem personer ur en terroristcell. Ligan leds av en Abou Yassine, som är en gammal kämpe från GIA med kopplingar till Sverige.

Maghreb Arabe Press:

The cell is said to be led by a person identified as Abou Yassine, a former Salafia Jihadia prisoner, who served a two-year jail term for involvement with Ansar Al Mahdi, a cell that was disbanded in 2006 after planning to tumbled the monarchy.

Abou Yassine, who was released in 2008, has been every since trying to set up this cell in the Moroccan, Spanish-occupied town of Sebta, the source said. He has been providing to its members his experience as an inveterate militant and a former drug trafficker in Spain.

Security services impounded three vehicles registered in Sebta, in addition to a large patch of documents and audio CDs and tapes preaching jihad and encouraging suicide operations and the execution of Al Qaida hostages.

The group have also established ties with traffickers in Morocco and trade links with French terrorist Robert Richard Antoine Pierre, known as Abou Abderrahmane.

Abou Yassine has also ties with the activists of a terrorist cell in Sweden and Afghan Moroccans, the source maintained.

Andra telegram nämner också att Abou Yassine är född i staden Tétouan, känd för militant islamism och kopplingar till Sverige.

Colombia efterlyser svenska Anncols sambandsman

Den svenska extremvänstern uppmanas att söka igenom sina telefonböcker och kolla gästbäddarna i sina sommarstugor. Den colombianska staten efterlyser nu mannen som varit länken mellan Colombias mördargerilla FARC och Sveriges kommunister.

Colombia reports:

International Police Organization Interpol warranted the arrest of Ómar Arturo Zabala Padilla, who, according to Colombian authorities, is the contact person between the FARC and controversial press agency Anncol.

Sweden-based Anncol often publishes press releases by the FARC and in its opinion articles often takes the side of the Colombian guerrillas and is accused by the Colombian government of being part of the FARC's network.

Zabala is alleged to be the person that links the Swedish press agency with the Colombian rebels. Authorities base the accusation on files they say were found on the computer of slain FARC commander Raul Reyes, who was in charge of the foreign relations of the guerrillas.

Dror Feiler varde underrättad.

Nixon: Var é brudarna?

Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om The Babe Theory of Political Movements, men nu visar det sig, i nyligen publicerade gamla bandinspelningar, att redan Nixon var inne på det spåret 1973, när han efterlyste mer snygga brudar i den republikanska rörelsen.

CNN Political Ticker:

President Richard Nixon believed one way to shore up the GOP in 1973 was by recruiting "attractive" women, but not because he was "for women," according to audio tapes released Tuesday.

In February of 1973, President Nixon called future president and then-Republican National Committee chairman George H.W. Bush, and recounted a recent visit to the South Carolina state legislature.

"I noticed a couple of very attractive women, both of them Republicans, in the legislature," Nixon told Bush. "I want you to be sure to emphasize to our people, God, let's look for some… Understand, I don't do it because I'm for women, but I'm doing it because I think maybe a woman might win someplace where a man might not… So have you got that in mind?"

Bush replies, "I'll certainly keep it in mind."

Svenske Mehdi Ghezali talar - i jihadistmedia

Svenske medborgaren Mehdi Ghezali har alltsedan sin fångenskap på Gitmo varit otroligt återhållsam med framträdanden i media. Kanske var det de (få) kritiska frågorna som fick honom att dra sig undan. Att han på frågan om vad han ansåg om Usama Bin Ladin svarade "Jag känner honom inte som person och därför kan jag inte döma honom", antydde att han av en eller annan anledning kände sig obekväm med medieuppvaktningen.

I februari i år dök det dock upp en lång intervju med honom. Den publicerades av det jihadistiskt inriktade al Yaqeen Media Center, vars logotyp avbildas till höger.

Intervjun, som är på arabiska, finns tillgänglig på archive.org. Delen med Ghezali är sammanlagt 38 minuter lång, men i den 1,39 timmar långa filmen finns också andra klipp, bland annat från al Qaidas officiella mediebyrå as Sahab.



Intervjun uppmärksammades såvitt kan ses enbart av CBS News Internet terror monitor, som skrev:

A Swedish man of Algerian descent who was held at the U.S. prison in Guantanmo claimed an interview obtained by CBS News that interrogators used sexual tactics while questioning him. Mehdy Ghezali, known as Abu Suhaib al Jazaeri, was held in Guantanamo between January 2002 and July 2004. Prior to his capture he attended a madrasah and mosque in the United Kingdom before travelling to Saudi Arabia , Afghanistan and finally Pakistan where he was captured. Ghezali talked about his arrest and the detention conditions at Guantanamo.

The 1-hour 49-minute video was produced by al Yaqeen Media Centre, in association with al Hesbah Internet forums, and also included excerpts from an old interview with former Taliban information minister Mohammed Yassir, as well as from religious sermons by a number of clerics. The video is expected to be posted on militant Islamist websites soon.

Och senare, när filmen dök upp:

A former prisoner at the U.S. prison in Guantanamo appeared in a video produced by the pro-al Qaeda “al Yaqeen Media Center” and spoke about his experience over there.

In the 38-minute interview which was posted on militant Islamist website, the Algerian national Mahdi Ghazali said Pakistani tribes had handed him over to the Pakistani army, which in turn sold him to the U.S. army.

He said he was then transferred to the Kandahar airbase where he was interrogated and held for 15 days, before he was transferred to the prison in Guantanamo. Mahdi recalled his days in detention and said that some of the guards treated him with respect and compassion.

Den som behärskar arabiska får gärna översätta!

Vi andra kan grubbla över varför Ghezali valt att framträda i detta extremt tvivelaktiga sammanhang.

Terrorism som asylskäl

Ett intressant dilemma är att medlemskap i en terroristorganisation faktiskt av Sverige kan anses vara ett asylskäl. Dels kan organisationen vara utsatt för repression av staten, dels kan organisationen i sig utgöra livsfara.

Hallands Nyheter redovisar ett aktuellt fall där Sverige bedömde att medlemskapet dock inte var tillräckligt som asylskäl.

Familjen från Libanon sökte asyl 2006 och har varit bosatta i Halland under utredningstiden. Mannen är den som i första hand pekat på konkreta asylskäl även om kvinnan också känt sig hotad.

Mannen säger att han var medlem i den, av EU och USA terroriststämplade organisationen, utan att vara speciellt aktiv. Enligt honom var alla på orten mer eller mindre tvingade att vara medlemmar.

Under -05 ska han ha utsatts för påtryckningar om att utbilda ungdomar i vapenhantering och strid. Då han vägrade ska hans ansikte ha förekommit på flygblad där han utpekades som förrädare. När en ljudbomb exploderade utanför bostaden flydde de ur landet.

Migrationsverket ställde sig tvekande till uppgifterna och konstaterade att mannens berättelse var "vag, detaljfattig och motsägelsefull" på flera viktiga punkter när han intervjuades på nytt. Verket hade också hämta in uppgifter från brittiska myndigheter som pekar på att personer från den aktuella platsen kan få hjälp på flera sätt.

Strax före jul -07 beslutade verket att neka familjen asyl men beslutet ändrades sedan de överklagat till migrationsdomstolen. Där bedömdes makarnas berättelse som trovärdig och utan överdrifter varefter familjen beviljades permanent uppehållstillstånd.

Nu har beslutet rivits upp av migrationsöverdomstolen vilken är högsta instans.

Hos Lantz

Har just sjungit Risken finns hos Annika Lantz.

Drar en Lantz

Någon gång mellan klockan 13 och 15 deltar jag i Lantz i P4. Det handlar så klart om politik och musik. En kunnig panel av ledarskribenter ska bedöma musik.

De senaste veckorna har vi intervjuat de flesta partiledarna i vårt systerprogram P1 och till varje partiledare skrev vi en specialkomponerad låt, där Annika står för text och Fredrik Olsson för musik och framförde också originalversionerna av låtarna.

På fredag kommer ni att få höra små snuttar från intervjuerna, men framförallt när några av Sveriges finaste artister tolkar partiledar-låtarna.

Plusseluskan

Efter att toppkandidaterna i EU-valet debatterat i SVT hjälpte jag Aftonbladet att sätta plus på deltagarna.

Aftonbladet lät Per Gudmundson, ledarskribent på moderata Svenska Dagbladet, och den S-märkta debattören Ursula Berge sätta betyg på EU-kandidaternas insats i debatten.

Mina svar:

Gunnar Hökmark (M): 3 plus. Torr och hård. En slugger som brukar vara bättre och roligare.

Ella Bohlin (Kd): 3 plus. Överraskande duktig. Klar och välformulerad trots unga år.

Marit Paulsen (Fp): 5 plus. Respektingivande. Andra tystnar när hon pratar.

Lena Ek (C): 2 plus. För komplicerad. Överentusiastisk och pratsam, som en jobbig stolsgranne på tåget.

Sören Wibe (Jl): 4 plus. Pedagogisk. Utnyttjar väl sin trovärdighet som EU-skeptiker.

Carl Schlyter (Mp): 4 plus. Moralisk. Ödmjuk, men som bara dogmatiskt trosvissa kan vara.

Marita Ulvskog (S): 1 plus. Skamlös. Enbart kommunister kallar Sverige för ”lågskatteland.”

Eva-Britt Svensson (V): 2 plus. Okarismatisk. Rak, konsekvent, men framstår som gnällig.

Galapetter

I tisdags var jag på prisutdelning i Konserthuset, vilket blir avstamp i en text om kulturvänstern i SvD idag.

Ögonen var tårade och applåderna ville inte ta slut när kronprinsessan Victoria i tisdags överräckte Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Världens största barnlitteraturpris – fem miljoner kronor – gick till det palestinska Tamerinstitutet. Under obegripligt svåra omständigheter förser de barn med kvalitetslitteratur, vilket är helt unikt på en plats där barnkulturen oftast är satt på undantag till förmån för religiös och politisk hjärntvätt.

Det är kvaliteten och gärningen i sig som räknas. Några vill förstås få det till att priset är en markering mot Israel. Vissa ser alltid bara vad de vill se. Långt viktigare är att arabvärldens barnlitteratur praktiskt taget stått och stampat med Ali Baba sekel efter sekel. Kanske brändes hela budgeten med Tusen och en natt , vad vet jag?

I det vackra Konserthuset applåderade tusen inbjudna kulturvänner åt kulturrådet, juryn, dess val, och artister som den egensinniga Nina Ramsby och den genommusikaliske Salem al Fakir.

Men när den alltid lika fyndige konferencieren John Chrispinsson presenterade kvällens huvudtalare dämpades stämningen. Fientligheten kunde kännas i luften. Applåden var påklistrat hövlig men märkbart stel och kort.

Detta såg nu inte ut att vara någon stor sak för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth men är symptomatiskt för den motvind hon alltid tycks möta.