My life as a communist

Några vänsteryngel har ockuperat en fastighet i södra Stockholm. Mina bakfulla ögon tåras.

Jag var kommunist när jag var yngre. Det är väl därför jag skriver så mycket om vänstern. Jag hade också sex en gång när jag var yngre, vilket förklarar den andra delen.

Okej. Jag var kommunist, alltså. Men nu är jag frisk.

Året var 1988, platsen Uppsala. En tjej som heter Helena W, som var en teatertjej som brorsan hade skruvat, tipsade mej om att det var en aktion på gång. Man skulle ockupera ett hus. Jag och Jeppe Bank gick, eftersom vi var unga revolutionärer, på ett planeringsmöte. Mötet hölls, om jag kommer ihåg rätt, på vpk:s bok-café. I mötesrummet satt alla Uppsalas snygga tjejer som jag och Jeppe trånat efter men aldrig vågat snacka med. Elin. Jossan. Clarisa. Vi insåg snabbt att den här husockupationen hade potential att förändra våra liv.

Hjärnorna bakom aktionen utkristalliserades ganska snabbt. Det var ett gäng som kom ifrån Socialistiska Partiet (ett pyttelitet bokstavsparti som är mest känt för att Staffan Ling var medlem), och deras bok-café Röda Rummet. Socialistiska partigängarna hade en längre tid arbetet med att kartlägga tomma kåkar i Uppsala, och slutligen fastnat för en ganska bedagad fastighet på Bäverns Gränd. Eftersom det inte fanns så många tomma hus att välja mellan beslöt vi att ockupera det där huset på Bäverns Gränd.

Det fanns varken el eller vatten. Det struntade vi i. En sen natt tog vi oss in i huset, och gick till verket med det som socialister gör: vi hade stormöten. På stormötet får man en chans att visa upp sig för kommebrudarna. Och kommebrudarna, som inte fattar just denna funktion av mötet, får äntligen nån som lyssnar. En syndikalist som hette Hansen visade sig vara en jävel att snacka. Som belöning fick han ligga med Helena några dar senare. Stormötets sekundära, men dock viktiga, uppgift är att införa regler. Ett spritförbud var det första vi införde, märkligt nog.

Vi skickade väl iväg någon slags presskommuniké också. I alla fall var Upsala Nya Tidning där på morgonen. Grannarna kom och hälsade på. Eftersom vi hade barrikaderat nedervåningen så fick besökarna klättra på en repstege. Det var lite bökigt.

Folk var glada över att vi ungdomar gjorde nånting åt bostadsbristen. Och de var glada att vi som var hemlösa hade hittat nånstans att bo.

Problemet var naturligtvis att vi inte var bostadslösa. De flesta av oss var så unga att de bodde hemma hos föräldrarna forfarande. En grabb, Danne, kunde i bästa fall kvala in i gruppen hemlös. Danne hade faktiskt ingenstans att bo. Han var skinnskalle, halvt nynazist, och spelade i ett band som hette Robot Sjuttio. Han hade problem med att få bostad eftersom han inte hade nåt jobb. Danne hade sovit i en trappuppgång någon gång på fyllan. Så vi kallade honom hemlös. Men han var liksom inte sånt material man gör löpsedlar på. Det var svårt att tycka synd om Danne, helt enkelt.

Nästan alla på Bäverns Gränd var med i någon politisk organisation. Kommunistisk Ungdom (så hette Ung Vänster förr). Syndikalisterna. Socialistiska Partiet. Till och med några SSU-are var med, bland annat Lisa Pelling. Men inga hemlösa.

Vi bodde på Bäverns Gränd en vecka. Jag lyckades faktiskt bli ihop med en av ockupanttjejerna. Kattis var söt på ett fransyskt sätt, och konstnärligt lagd. Idag är hon en begåvad illustratör, men det hade ju inte med mig att göra, förstås. Politiskt så var det en ganska lyckad aktion, eftersom HSB, som ägde kåken, faktiskt gjorde renoveringskontrakt för en fastighet i Svartbäcken som stod tom. Så det uppstod faktiskt nya bostäder tack vare ockupationen. Men det var inte så viktigt.

Det viktigaste av allt var att vi till slut blev utburna av polisen, som alla riktiga aktivister blir. Det kändes otroligt skönt, men var förstås jobbigt för polismännen.

För de politiska organisationerna var aktionen lyckad. Många nya medlemmar anslöt. Det är liksom så de jobbar. För det handlar ju inte så mycket om bostadsfrågan. Sedan ett tag så rivs varje år fler tomma lägenheter i landet än det finns hemlösa.

Summary in English:
My life as a communist, a period piece from Uppsala in the eighties. I squatted. But don´t worry. I´m in good mental health nowadays.