Mayday!

Hur man än anstränger sig missar man alltid grejen.

I två timmar stod jag vid Karlaplan och väntade på kravallerna. Mina fötter värkte. Ett tusen ungdomar - med till och med för tonåringar ovanligt dålig hållning - samlades på Karlaplan för en så kallad gatufest på pirat-tema.

Tidigare år har evenemangen kallats för Reclaim the streets, därför att aktionen ska konkretisera hur medborgarna återerövrar det offentliga rummet från marknaden. I år skulle det kallas piratfest. Karlaplan, som ägs och förvaltas av kommunen, har ju inga större inslag av marknad. De drygt tjugo affischer som sitter på tavlorna på lyktstolparna gör uteslutande reklam för kommunens och statens kulturverksamheter. En kommersiell affischtavla finns det. Och en grillkiosk - som inte är ansluten till någon av de stora snabbmatskedjorna. Karlaplan är redan claimad, helt enkelt.

När man står där och tittar på ungdomar hinner man tänka en del.

Jag tänkte på hur inkonsekvent arrangemanget är, till exempel. Bara det att söka tillstånd hos polisen för att få möjlighet att vandalisera måste ju kännas konstigt för de så kallade autonoma. Vandalisering borde väl vara möjligt utan demonstrationstillstånd? Syftet med att söka demonstrationstillstånd är naturligtvis att ge politisk legitimitet åt kravallerna. Polisen måste nämligen skydda vad som kallas en demonstration, även om det de facto är ett upplopp. Ett kryphål som demokratin måste finna sig i, tyvärr.

Jag tänkte på hur viktigt det är med musik för att revolutionen ska få fötter. Polisen fördröjde, genom tidsödande visitation, musikanläggningens ankomst, och så länge det inte fanns någon musik så gick ungdomarna runt dammen som vilka ungdomar som helst - fast sämre klädda. Klockan 19.07, när sambatrumslagarna anlände, utbröt jublet och mobben (som alltså uppstod i och med musiken) gjorde en första rusning mot kravallpolisen på Karlavägen norr. Polisen hade i sin självkritik förra året just påtalat möjligheten att med stöd i lagen stänga ner musikanläggningen, men avstod tydligen från detta. Vilket jag tror var dumt. Lyckligtvis krånglade anläggningen ändå, vilket lade sordin på upplopps-stämningen.

Jag tänkte på hur kul det varit under dagen när jag promenerat runt stan och tittat på kommunister. Att stå vid Skeppsbron och titta på hur vänsterns tåg går mot Kungsträdgården är faktiskt kul. Inte lika skojigt som Pride-paraden, men nästan. De klassiska slagorden är roligast. "Internationell! Solidaritet! Arbetarklassens kampenhet!" är så uppenbart självironisk att man blir varm i kroppen av att höra den. Bara sjuttiotalets bokstavsvänster skulle kunna uppfinna en så krånglig ramsa. Står man nedanför slottet får man alltid höra den roliga "Bevara monarkin! Kungen i formalin!". Och när tåget går över bron mot kungsan kommer proggfavoriten "Känner ni stanken från Handelsbanken" (i något modifierad form, det heter ju inte Enskilda banken längre). Ja, det är roligt. Roligt var det också att se gamla kollegor, som exempelvis Ekots mycket duktiga och rutinerade bostadsmarknadsreporter Lars-Erik Backman, öppet bekänna färg. Det förklarar Backmans hyllning till nätverket jag-vill-ha-bostad-nu i Ekot häromdagen.

Vänstern hade sanerat ibland plakaten. I år fanns till exempel inga öppet antijudiska texter, såvitt jag kunde se. Självsaneringen ledde dock till att det var lite tunnsått med humor på banderollerna. "Förstatliga rubbet!" var det bästa slagordet, men det var nog allvarligt menat.

KPML(r) hade sin manifestation vid Sergels torg - och de vann överlägset i fråga om knäpphet. En livs levande kubanska, troligen influgen med Fidel Castros blodspengar, prisade det svensk-kubanska samarbetet. En judehatare hyllade i sitt tal de mördade Hamas-ledarna (han sörjde dem, sa han, men kände lättnad över att de fått dö martyrdöden). Distriktsledaren Tommy Flatnes avslutade sedan alltihop genom att kräva hårdare reglerad invandring. KPML (r) tycks vara på väg att bli nationalsocialister. Lyckligtvis var de inte fler än ett femtiotal.

Nåväl.

Jag stod alltså vid Karlaplan och tittade på hur polisen beslagtog folköl och tillhyggen från snorungar. Bråket tycktes utebli. Polisens insatser såg ut att lyckas. Många viktiga bråkstakar hindrades från att komma fram till Karlaplan. Det var mördande tråkigt. Actionfotografen Björn Lockström var nära att åka hem, så osexigt var det. Lyckligtvis träffade jag på C-H, min gamla klasskamrat från journalistlinjen. CH har alltid en anekdot på lager.

C-H hade sprungit ihop med ett par ungdomar som ville socialisera hans plånbok några dagar tidigare, när han på morgonkvisten stapplade hem från Berns. När han förstått deras ärende förklarade han med all den hövlighet som bara en riktig östermalmsgosse kan prestera:

"Jag är hemskt ledsen! Ni hade gärna fått råna mig, men nu är det så att om jag hade haft några pengar på mig så hade jag inte stått här, utan istället varit kvar i baren på Berns, varifrån jag kommer. Jag har inga kontanter på mig, helt enkelt. Kan vi ta det här nån annan gång?"

Rånarna hade blivit så imponerade att de klappat honom på ryggen och låtit honom gå, med både mobiltelefon och solglasögon i behåll. Respekt. Östermalms-hövligheten funkar i alla läger.

Reclaimgänget gillar dock inte Östermalm. Därför stod de där, i timmar, och väntade på ett tillfälle att sabotera nånting. Och det var som sagt mördande tråkigt att beskåda. Mina fötter värkte. Jag stod och tänkte på annat.

Jag tänkte på att första maj blev ännu mer historiskt nu. Och då tänkte jag inte främst på EU-utvidgningen, som i och för sig är något fantastiskt. Nej, jag tänkte på att det vid sexton-tiden på Hötorget faktiskt samlats omkring fem hundra personer i en demonstration för att legalisera cannabis. Det såg ut som om det var libertarianerna i Frihetsfronten som stod för arrangemanget, vilket inte hindrade exempelvis fanbärare från Ung Vänster att närvara. Det är vackert när man kan enas. Alkohol förbrödrar, brukar det heta, men den här gången var det alltså haschet.

Henrik Alexandersson inledningstalade, och påtalade haschets positiva sociala effekter: "den som super misshandlar sin fru - det gör inte den som rökt på". Det kanske stämmer, men jag gillar ändå inte att de måste racka ner på brännvinet. Varför måste två goda ting utesluta varandra? Vidare citerades justitieminister Tomas Bodström som ju ville legalisera rökat innan han blev minister. Han är rolig, Henrik Alexandersson. Nästa år kommer Million Marijuana March att dra dubbelt så mycket folk. Vi som inte tycker att haschfrågan är den viktigaste i världen kan glädjas över att någon annan ser till att vi äntligen kommer att få en debatt om hur förbudspolitiken egentligen fungerar. Kan alltid vara bra.

Nåväl.

Jag stod där och funderade. Tänkte på att jag missade Piratbyråns demonstration i Vasastan, och undrade om det finns ett samband med pirat-temat på Karlaplan. Att demonstrera för äganderättens avskaffande är ju naturligtvis typiskt vänster - men kallar man det fildelning så kan man säkert lura några fler. Tydligen använde man vänsterns slagord också i demonstrationstågen, lätt modifierade med datatermer. "Virtuell! kriminalitet! - datapiraternas kampenhet!", som i original alltså handlar om internationell solidaritet i arbetarklassen, och "Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex megabits", som ju brukar handla om sex timmars arbetsdag. Copy'n'paste, liksom.

Jag tröttnade till slut på att stå på Karlaplan och vänta. Två timmar utan gatuvåld är mer än en journalist kan klara. På andra sidan kravallpolisen stod det förbluffande många casuals och väntade. De stod och pekade, och diskuterade kravallpolisens uppställningar, och kritiserade hur otaktiskt reclaimarna genomförde sina rusningar mot polisen. Uppenbarligen hade de inte samlats av en slump. Så jag antar att några vänsteryngel fick känna på det så kallade fotbollsvåldet på hemvägen. Gatuvåldet förbrödrar, tydligen.

Jag gick därifrån. En SL-buss hade försetts med blåljus och körde iväg, fylld med bråkstakar, mot Kungsholmen.

Jag gick och tog en öl. Och missade hela bråket. Det står ju ändå i tidningarna. Det finns en krog på vägen till varje revolution, som det heter.

Summary in English:
May first was great fun. I was commie-spotting all day, but missed the obligatory riots in the evening.