Familjepolitik
Högern är mycket mer framgångsrikt vad gäller opinionsbildning än vad vänstern är. Och jag vet att det är många som undrar varför. Jag har emellertid en förklaring till fenomenet, som kanske är lite oväntad. Och eftersom jag är biologist så hittar jag naturligtvis svaren i de grundläggande allmänmänskliga beteendena.
Den evolutionära förklaringen till högerns framgångar i opinionsbildning, alltså.
Socialdemokratin är som alla vet en ren familjeangelägenhet. Socialdemokratiska partifunktionärer gifter sig med varandra, ger varandra jobb och äter på varandras parmiddagar. Det finns inte nån i hela regeringskansliet som inte är släkt med nån annan framgångsrik socialdemokrat. Man behöver inte titta länge i partitoppen innan släktbanden framstår tydligt. Man ser en Tomas Bodström, son till förre utrikesministern Lennart Bodström, man ser en Britta Lejon, dotter till förra justitieministern Anna-Greta Leijon, man ser en Anna Berger Kettner, dotter till förra talmannen Birgitta Dahl (gift med mångårige partistyrelseledamoten Enn Kokk), man ser talmannen Björn von Sydow, son till förra riksdagsledamoten Tullia von Sydow, man ser Pär Nuder, vars pappa Ants Nuder varit sakkunnig i regeringskansliet, och så vidare i all oändlighet. Ända ner på obetydligaste sekreterartjänst är släktingarna placerade. Daniel Färm, till exempel, hade inga problem att få jobb på UD. Rätt efternamn räckte nog.
I senaste numret av LO-tidskriften Alla är det helt uppenbart att denna familjeaffär inte är något rörelsen skäms över. Tidskriftens vimmelbilder från den så kallade tillväxtkongressen ackompanjeras av romantiska bildtexter och röda hjärtan.
Tomas Rudin, kommunsekreterare i Stockholms arbetarekommun ler lyckligt ikapp med nya sambon Inger Henry, informationsansvarig, Stockholms läns partidistrikt.
Love is in the air! Pauli Kristiansson, ombudsman, nygift med Ingrid Persson Kristiansson, informationschef Olof Palmes Center.
Chefredaktör Marja Koivisto gratulerar statsminister Göran Persson och Systembolagets VD Anitra Steen till det nya äktenskapet. Lycka till!
Nepotismen har blivit norm. Den som är nyfiken på hur denna dynasti har uppstått kan läsa artiklar och böcker av den lysande journalisten Anders Isaksson (i dagens DN skriver han om nåt annat, men likväl strålande) som är den som ihärdigast belyst fenomenet.
Vi kan alltså konstatera att socialdemokratin är helt självgenererande. Socialdemokraterna behöver inte längre någon utåtriktad verksamhet för att värva medlemmar. Mängder av små Unga Örnar föds fram av gamla partikamrater nio månader efter varje kongress.
Talande nog utgörs den exceptionellt lågmälda socialdemokratiska tankesmedjan Idé och Tendens följaktligen av Anne-Marie Lindgren (tidigare sambo med förre finansministern Erik Åsbrink, som numera är ihop med förra skolministern Ylva Johansson).
Arbetets söner sjungs inte av en slump. Broderskapet är högst påtagligt.
Nu är dock naturen så grym att medlemsökning via avel inte är allom givet.
En snabb blick på näringslivets blixtrande utåtriktade tankesmedja Timbro ger en talande beskrivning av varför högern jobbar som de gör.
Visst, ytligt kan det förstås se ut som om de är släkt med varandra på Timbro också. Men det är inte som det ser ut. Chefsekonomen på Timbro, Fredrik Erixon, är inte släkt med redaktionssekreteraren på Timbro-tidskriften Smedjan (och bloggaren) Dick Erixon. De är inte ens gifta, även om, ehhöum, Dick kanske inte är helt främmande för tanken.
Och här snuddar vi vid den evolutionära förklaringen till högerns framgångar i opinionsbildning.
Timbro har en väldigt hög, vad ska vi säga, homse-faktor. Familjebildning är inte en bra medlemsökningsstrategi, med andra ord.
Dick är det. Chefen för bygget, Mattias Bengtsson, är det.
Vissa har dessutom riktat sin gaydar mot självaste super-ideologen (och bloggaren) Johan Norberg. Men där gick de på en nit. Sin finlemmade gestalt och skönlockiga uppenbarelse till trots, representerar Norberg faktiskt den traditionella parbildningen på tankesmedjan. Vilket faktiskt framgår för den som läser det finstilta i hans biografi. Och Sofia, som han beskriver så kärleksfullt, är ingen annan än gamla folkpartisten, numera redaktören på duktiga vetenskapstidningen Axess (läs på nätet), Sofia Nerbrand.
Fredrik Erixon är den andra personen på Timbro som tar upp kampen mot socialdemokratins reproduktiva dominans. Jag har själv sett honom, tillsammans med flickvännen, förra ordföranden i Moderata Ungdomsförbundet, nuvarande styrelseledamoten i Moderaterna Tove Lifvendahl (som också bloggar), stärka sig med ostron och champagne på Wasahof. Och det kan ju bara sluta på ett sätt.
Men det är naturligtvis ett tröstlöst, om än roligt, arbete. Homse-faktorn på Timbro är helt enkelt för hög. Dessutom ryktas firmafesterna på tankesmedjan vara sällsynt dåliga underlag för traditionell parbildning. De brukar inledas med nåt föredrag om globaliseringen i nåt afrikanskt land och avslutas med en diskussion om Hayek vid halv tre. Och så välter man ju inga brudar.
Högern måste som följd av detta vända sig utåt. Opinionsbildning och värvning är helt enkelt fundamentet för deras överlevnad. Socialdemokraterna kunde däremot lägga ner hela A-pressen utan att riskera ett dugg. Socialdemokratin är helt självgenererande.
