Robinson-politik

Med bara tre dagar kvar till valet så pekar opinionsmätningarna på att alltihop ser ut att bli ett fiasko. Valdeltagandet tros bli rekordlågt. Men jag har några idéer.

Det diskuteras i blogosfären om hur man skulle kunna höja intresset för EU-parlamentsvalet. En bloggare, Skeptikern, föreslår att man gör om valet så att medborgarna inte bara har att välja mellan svenska kandidater. Men vem som helst begriper ju att inga väljare skulle masa sig till valurnorna bara för att rösta på nån polack, eller nån italienare (även om några kanske skulle rösta på den protektionistiska tjeckiska porrstjärnan Dolly Buster, som faktiskt kandiderar, hon toppar listan för missnöjespartiet NEI, under parollen älska varandra och reproducera). Det drar inga röster.

Nej, det är nog inte lösningen.

Problemet med demokratin, som vi har organiserat den, är att den drivs av våra ädlare drifter. Hela systemet bygger på att vi vill ha en bättre värld, att vi älskar våra grannar, och att folk i alla lägen förväntas ställa upp. Och hur kul låter det, egentligen? De flesta av oss vill ju bara dricka öl och snacka skit.

Jag tror jag har en lösning på problemet.

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg hur det var innan vi i Sverige införde personvalssystemet. Bättre! Men det tyckte man inte då. Den nuvarande personvalsmetoden bedömdes av statsvetare vara ett steg i rätt riktning, därför att väljarna med kryssets hjälp ansågs få större inflytande över vem som faktiskt skulle få tillbringa några år vid köttgrytorna. Men den analysen stämmer inte.

Hela den här kryss-apparaten var tvärtom ett steg bort från vad folk egentligen vill ha. För innan väljarna fick kryssa, fick de nämligen utföra något mycket mer grundläggande, om man ser det hela ur ett psykologiskt perspektiv. Väljarna fick göra det där som gjorde Expedition Robinson till världens mest framgångsrika tv-program. Väljarna fick stryka. Väljarna fick säga att den där djäveln ska i alla fall inte få komma till riksdagen.

Systemet var naturligtvis långt ifrån fullgånget. Man var exempelvis tvungen att rösta på det parti som lanserade den kandidaten man ville stryka. Och det krävdes många strykningar, om jag minns rätt, för att kandidaten skulle halka ner ett snäpp på listan.

Så behöver det ju inte vara.

Vi tänker oss en röstprocedur där man kan avge sin röst på flera sätt. Dels kan man rösta som nu: på ett parti, eller på ett parti och en person. Men så lägger vi till det nya, det som spelar på folks lägre känslor. Man skulle kunna rösta emot ett parti, eller emot en person. Tänk!

- Jag vet inte vad jag vill med EU, men den här rösten, den ska jag i alla fall skicka rakt upp i mumindalen på Inger Segelström!

Så noteras ett minus på Inger Segelström (s). Och avskyr man ingen särskild person, så tycker man i alla fall illa om nåt parti.

- Vad som helst, bara inte det där jävla müslipartiet dom gröna!

Ett minus på Miljöpartiet antecknas. Komplicerat, säger ni. Med modern teknik borde det vara enkelt att räkna ihop resultatet, säger jag. Som bonus får man på valvakan se ansiktsuttrycken på de politiker som fått minusresultat. Jag vågar lova tittarsiffror i schlagerklass. Public service i bästa bemärkelse. Och folk skulle strömma till valurnorna.

Det ofta missförstådda politikerföraktet skulle vändas till det sunda demokratiska uttryck det egentligen utgör.

Man behöver naturligtvis inte stanna där.

Visst, valdeltagandet skulle säkert höjas om folk fick möjligheten att rösta bort Hans Lindqvist (c). Kanske till sådär 70, 80 procent. Men vi vill ju ha ett ännu högre valdeltagande. Och många bryr sig ju inte om politik. Många är helt enkelt indifferenta inför såväl partier som enskilda kandidater, även om de heter Gunnar Hökmark (m).

Men alla hatar sina grannar.

Vi tänker oss en röstprocedur där man får lägga sin röst tvärt emot någon annan väljare. Nån, vem som helst, vars röst man vill blockera, helt enkelt.

- Jag skiter helt i politik, men Årjes i 4C, den idioten, han ska fanimej inte få rösta!

Så noteras ett minus på den kandidat som den avskyvärde Årjes röstade på (eller tvärtom). Kul, va?

Jag lovar 99-procentigt valdeltagande om dessa reformer genomförs.

Ett valsystem där man finge rösta emot parti, kandidat, eller granne skulle bli räddningen för den trötta demokratin, och återupprätta det i grunden sunda politikerföraktet, på samma sätt som kapitalismen gjort en dygd av girigheten.