Doku-politik 4

Diskussionen om äktenskapet mellan politiken och dokusåpan fortgår. I torsdagens Expressen så skriver Christian Gergils på debattsidan (pappersupplagan enbart) om hur han nu byter namn. Eller persona.

Sedan i tisdags är jag "Farmen-Christian". Jag har lämnat "Gergils" hemma och kastat mig iväg på ett äventyr jag inte har en aning om hur det slutar, eller ens hur länge det pågår.

Det är uppenbart att Gergils, oops, jag menar Farmen-Christian, har en plan. I artikeln rackar han ner på att Moderaterna svikit sin själ och gåttt mot mitten, och att Folkpartiet svikit sin själ och blivit ickeliberala. Ungdomen köper inte denna principlöshet, menar han.  
 

För det måste börja i den andra änden: Trovärdig och respekterad som person och människa först; politisk inspiratör sedan. 

 
Gergils menar att dokusåpan ställer speciella krav på de deltagande, och han tycks mena, som jag tidigare antytt, att detta kommer att ge honom en plattform i det politiska livet som partipolitrukerna aldrig kommer att komma i närheten av. Och som de heller inte ska söka. 

Frågan är hur många av våra partipolitiker som har något att hämta i den genren. 

Även Pontus Schultz skriver om fenomenet i Dagens PS.