Trängsel och feminism
De i Stockholm planerade trängselavgifterna har varit en outsinlig källa till glädje. Bara en mor kunde väl möjligen undlåtit att le brett när Annika Billström gjorde harakiri på sin politiska karriär genom att gå till val på avgiftsmotstånd för att väl vid köttgrytorna kasta allt över bord. Ingen kunde låta bli att skratta hånfullt när det blev uppenbart att stadens socialdemokratiska elit helt samvetslöst kunde bygga en mur för att hålla de fattiga utanför tullarna. Och taffligheten vid upphandlingarna skulle heller inte gjort en C Northcote Parkinson missnöjd. Sällan rymmer politiken så mycken skadeglädje.
Men för första gången ser jag nu också en artikel på svenska som faktiskt lyckas åskådliggöra varför själva grundtanken, att avgiftsbelägga bristvaran innerstadsväg, är en intressant tankenöt.
Texten är skriven av begåvade ekonomen Henrik Jordahl. Han har tidigare specialiserat sig på frågeställningar om plånboksröstning, alltså hur egenintresset påverkar politiska val, exempelvis i uppsatsen Nationalekonomi, privatekonomi och kommunbidrag: Ekonomisk röstning i svenska riksdagsval (pdf). Där visade han vad det kostar Regeringen att köpa en röst med riktade kommunbidrag.
Genom att studera hur några stickprov av svenskar uppger att de röstade i riksdagsvalen 1985-94 visar jag att mikroekonomiska variabler påverkar väljarna nästan lika mycket som makroekonomiska variabler gör. Därmed utgör egenintresse en viktig förklaring till hur svenska väljare röstar. Valresultaten har dock främst påverkats av makroekonomiska variabler. Jag analyserar också effekten av 1993 års reform av kommunbidragen. Det förefaller som om väljarna reagerade på förändringarna i de riktade bidragen, men inte brydde sig om förändringarna i de generella bidragen. Det betyder att det skulle kunna vara möjligt för den nationella regeringen att köpa röster genom att dela ut mer riktade bidrag till kommunerna. En grov uppskattning ger vid handen att det skulle kosta ungefär 0,5 procent av BNP att förbättra valresultatet med en procentenhet. Annorlunda uttryckt kostar det ungefär 140 000 kronor att köpa en röst.
Henrik Jordahl skriver nu alltså om trängselavgifter. Och trots att artikeln finns i tidskriften med landets sunkigaste namn, Svensk Linje (som ges ut av Fria Moderata Studentförbundet), så måste jag rekommendera läsningen. Tid är pengar, heter artikeln.
Att åka skidor är roligt. Att stå i liftkö är mindre kul. Därför är det tur att liftkort inte är gratis. Vore de gratis skulle liftkön nämligen fyllas på så länge som glädjen att åka utför var större än tristessen att köa. Liftkön skulle växa till dess att glädjen helt och hållet hade ätits upp av tristessen. Nästan alla skidåkare som står i en sådan liftkö skulle föredra att liftägaren började ta betalt. De skulle gärna betala för ett liftkort om de samtidigt slapp trängas med alla dem som bara åker om det är gratis.
Samma resonemang gäller för köer i trafiken. En väg kan bli så trafikerad att ingen bilist upplever någon vinst av att använda den. I rusningstid är en sådan situation sedan länge en realitet i många städer. Som tur är kan detta problem lösas med trängselavgifter. Om det kostar pengar att köra i rusningstid kommer en del bilister att köra någon annan tid på dagen eller byta till ett annat transportmedel. Är avgifterna rätt avvägda kommer trafiken att flyta på i rimligt takt även när alla ska till jobbet på morgonen.
Jordahls text är inte den enda intressanta i nya numret av Svensk Linje. Det finns en till.
Liberalism (hjärta) feminism är ännu ett försök att visa att vänstern inte på något sätt ska ha monopol på begreppet feminism. Ännu ett, skriver jag, och åsyftar förstås tidigare försök i genren av exempelvis Johanna Möllerström och Carolin Dahlman, som ju skrev boken Frihet och feminism för något år sedan. Den här texten är bättre.
Det är gamle politiske sekreteraren, sexliberalen och RFSL-kämpen Ulf Schyldt som författat.
Förelöparna till feminismen finns inom det liberala fältet, även om inte det samma gäller dagens alla företrädare. De åberopar likhetsargument och rättighetsargument för sin sak.
Feminismens motståndare har alltid varit de konservativa. Oavsett i vilken tid eller vilket samhälle så har det främsta motståndet alltid utgjorts av människor vars intresse för ett individualistiskt rättighetssamhälle varit minimalt. Det är därför så underligt att så många liberaler i dag skyr feminismen.
Argumenten är i regel dåligt underbyggda ("Gudrun Schyman är feminist, då är inte jag det…") och historielösheten uppenbar. Ska samma sak hända när en generation liberaler växer upp och tror att den socialistiska vänstern hittade på "demokrati" på 1970-talet? Och vad händer när vänsterpartiet genom "sök och ersätt" har bytt ut "planekonomi" mot "marknadsekonomi" i alla partiprogram och rapporter – men i stort sett behåller samma politik – ska liberalerna då ge upp marknadsekonomin också?
Läs de två texterna, så slipper ni plöja resten.
