Svårt att förklara

Engelskt uppslagsord
appeasement

Svensk översättning
blidkande, stillande, lugnande (substantiv)

Sammansättningar/avledningar
policy of appeasement - eftergiftspolitik (enl. Lexin)

Appeasement säger de på engelska. Fast då handlar det sällan om AIK fotboll och klubbens förhållande till huliganer och firmor. Begreppet används inte ofta om inrikesfrågor av kriminalpolitisk karaktär. Ordet brukar användas i internationella frågor. Och det blir förstås en väldigt grovt framyxad liknelse nu, men när Mats Olsson skriver i dagens Expressen, så kan jag inte tycka annat än att termen passar.

AIK har sig självt att skylla.

Redan när tränarna hette Stuart Baxter eller Olle Nordin tog föreningen aldrig avstånd utan valde istället att förhandla och liera sig med gangsters.

Resultatet ser vi i dag när spelare inte vågar skriva på för AIK, när spelare och ledare måste ha polisbeskydd, när spelare och ledare hotas med våld och, till exempel, vd:n för AIK Fotboll, Sanny Åslund, fått sitt hem vandaliserat.

Appeasement. Man väljer att förhandla med skurkarna istället för att använda hårdhandskarna.

Ursprungligen syftar ordet på Neville Chamberlains eftergiftspolitik mot Adolf Hitler. Britterna hade sina anledningar att blidka Hitler, förstås. Det fruktansvärda Första Världskriget låg i färskt minne. Nazismens inneboende ondska hade ännu inte blivit helt tydlig. Andra strategiska intressen, som att begränsa kommunismens framfart, spelade också in.

Därför sågs det, och inte bara av britterna, alltså som ett lyckat drag av Chamberlain att sluta den överenskommelse med Hitler som i all tid därefter hånats: Peace in our time, hette det.

Begreppet appeasement används nuförtiden mest med anledning av frågeställningarna runt den amerikanska utrikespolitiken. Exempelvis har ju många experter på utrikespolitik, ofta såna ibland folk som stödjer John Kerry och har stort förtroende för exempelvis FN, menat att man kunnat begränsa Saddam Husseins ondskefulla effekter genom återkommande FN-styrda vapeninspektioner, eller genom villkorad handel såsom i FN-programmet Oil-for-food.

Appeasement säger kritikerna, som ofta återfinns i lägret som stödjer George W Bush.

Appeasement säger man också om det säkerhetspolitiska önsketänkande som innebär att man tror att man kan begränsa terrorismens skadeverkningar genom att bemöta terroristerna i förhandlingar eller rentav involvera dem i regelrätta politiska processer. Vissa tror att exempelvis PFLP (FolkFronten för Befrielsen av Palestina) eller Hamas med hjälp av internationellt stöd och omvärldens solidaritet ska kunna omvandlas till legitima och fredliga politiska partier.

Appeasement, säger kritikerna alltså.

Förespråkarna, däremot, för eftergiftspolitiken mot terroristerna menar att dessa organisationer är frihetsrörelser. Att omständigheterna, och inte terroristernas egen vilja, tvingar dem att använda våld. Att man kan tala dem till rätta. Att terroristerna innerst inne är fina killar som älskar friheten.

Som i AIK, ungefär, fast uppblåst i större skala.

Mats Olsson fortsätter sin beskrivning av huliganismen:

Allt detta har utförts av personer som säger sig älska AIK.

Justitieminister Thomas Bodström håller på AIK, det vet alla. Han brukar också vara kvick att uttala sig i alla möjliga och omöjliga idrottsärenden men – i går ville han inte kommentera det som hände på Råsunda, det som är en av de största skandaler som nånsin drabbat svensk fotboll.

Men han är inte ensam. Varken fotbollsledare eller politiker vill tala om eller ens försöka förstå tjusningen med våldet, ingen vill erkänna att det finns, det är ju mycket enklare att vifta undan med att det "bara handlar om några fotbollstokiga grabbar" som "inte kan kontrollera sina känslor".

Fina fotbollsälskande killar.

Men Mats Olsson, som talande nog bott länge i USA, vet förstås att appeasement inte fungerar. Olsson vet att man inte kan prata bort problemet.

Kvalificerat bullshit.

Det är värt att upprepa:
De här personerna älskar inte AIK.
De här personerna älskar inte idrott.
De här personerna förstår inte fotboll.

Jag hyser, till skillnad från Olsson, dock faktiskt viss optimism att justitieminister Thomas Bodström kommer att komma till insikt om bristerna i sin kriminalpolitik.

Det brukar nämligen bli lättare att begripa vad appeasement betyder när det är ens egna som drabbats av följderna.

När islamofascisterna på en dag mördade över 3000 människor på Manhattan och andra platser blev det tydligt för nästan alla amerikaner, ja för nästan hela den halva av jordklotet som delar värdegemenskap med USA, att förhandlingsvägen inte var framkomlig.

Den egna familjen hade drabbats.

I miniatyr utspelar sig förhoppningsvis samma tankeprocess inom Thomas Bodström just nu. Två av hans barn hade nämligen gjort honom sällskap till Råsunda, berättar TT.

- Fruktansvärt. Jag var där med två barn. För första gången var min sexåriga dotter med. Det var inte lätt att för henne förklara vad som hände, särskilt som man alltid predikat att man ska uppträda renhårigt i idrottssammanhang, säger den före detta AIK-spelaren till TT.

Svårt att förklara. Minst sagt. Särskilt om justitieministern hade för avsikt att beskriva sitt eget ansvar.