Fair and balanced

Strupen hade legat blottad så länge att det inte fanns någon anledning att sätta in hugget just nu. Som ni förstår berodde alltihop på något annat och outsagt.

Många av mina kollegor här i Mellanöstern tycker att det är mycket märkligt att jag kan sända hem telefonrapporter som inte granskas innan de går ut i etern. ”Får du verkligen säga vad du vill?” frågar de misstänksamt, ibland förvånat. ”Jag måste alltid leta fram någon annan som säger det jag tänker”, berättar en amerikansk korrespondent. ”Jag skulle aldrig kunna framföra en egen åsikt. Jag måste ha citat.”

Det är ju ett välkänt journalistknep – att intervjua dem som tycker som man själv. Men i min tolkning av uppdraget att vara Sverige Radios Mellanösternkorrespondent ingår friheten att göra egna politiska analyser och att redovisa egna ståndpunkter utan att tvingas gå omvägen via en expert som man intervjuar. Ändå har jag ofta förundrats över att jag aldrig – hittills – har censurerats. Mina rapporter förhandsgranskas nästan aldrig. Mina överordnade har aldrig ifrågasatt innehållet i mina reportage.

Texten ”Farbror Vederhäftig och Tant Emotion – en saga om public service”, av Cecilia Uddén, ingår i antologin Public Service i praktiken, utgiven 1997 (!), av Sveriges Radios förlag (!), av redaktören Erik Fichtelius (!), då gästprofessor i journalistik på JMK (!), och har dessutom använts som kurslitteratur (!) i olika journalistutbildningar. Boken problematiserar nämligen på ett utmärkt sätt det regelverk som omgärdar public service.

Åtminstone en generation journalister och public service-medarbetare har med andra ord läst boken. Utan att reagera med avsky, förvåning eller ens rop på karantän.

Så när programdirektör Kerstin Brunnberg häromveckan satte Uddén i kylskåpet för en tid så berodde det naturligtvis inte på det famösa uttalandet i P1 morgon - lika lite som att artiklarna från Johan Norberg och Timbro-högern kommit till i en önskan att få rättvis och balanserad rapportering i Sveriges Radio och Sveriges Television.

Nej, nej.

Kerstin Brunnberg agerade, som varje god chef, skade-minimerande i syfte att bibehålla det allmänhetens förtroende som utgör det finansieringsgrundande fundamentet för public service. Inget konstigt alls.

Johan Norberg agerade, som varje god nyliberal opinionsbildare, i syfte att undergräva samma förtroende för att på sikt kunna minska det omfång och det inflytande public service har idag. Inget konstigt med det heller.

Dessa två hållningar kolliderade.

Därför kom beslutet om karantän nyss.

Men som ovanstående citat visar är det uppenbarligen okej att ta ställning, att redovisa personliga ståndpunkter och vara partisk – så länge det inte uppmärksammas av högröstade kritiker. Eller?

Och med Uddén i frysboxen är väl allt klart nu? Eller finns det anledning att vidare diskutera journalisters åsikter och ställningstaganden?

Nej, just det.

Diskussionen måste nog fortgå.

Och har ni orkat läsa så här långt förstår ni nog att den här texten inte skrivs för Cecilia Uddéns skull, eller för Johan Norbergs skull; det handlar om mig. Jag skriver för att reda ut hur jag själv ska hantera frågan. Jag är ju journalist, sedan en längre tid anställd som projektneger i public service.

Jag började blogga för att jag ville testa det skrivna ordet igen. Detta nya medium erbjöd snabbhet, lättsamhet och omedelbar bekräftelse. Det var kul att experimentera fram ett nytt sätt att skriva om politik och samhällsfrågor. Texter som låg närmare snacket i grabbgänget och fikarummet än den sortens kommentarer vi vanligen läser i tidningarna. Mer humor, fler elakheter, och mer bisarra detaljfrågor.

Till en början räknades läsarna i tiotal, och i huvudsak var det väl gamla kompisar, och andra samhällsintresserade bloggare förstås, som läste. Men under våren upptäckte jag ett växande intresse för mina texter, och med hjärtat i halsgropen erfor jag också att de omskrivna ibland surfade runt i blogosfären.

Under den senaste månaden har jag haft 11310 unika besök. IP-adresserna är inte sällan prominenta. Regeringskansliet, riksdagen, partikanslier, opinionsbildande institut, kommunikationsföretag, dagstidningar, tidskrifter, forskningsinstitutioner, universitet, ja, man kan jämföra spridningen med en halvtaskig månadstidning inriktad på unga beslutsfattare i offentlig sektor, eller nåt. Vad som började som privat terapi har övergått till offentlig opinionspåverkan, om än i blygsam mån.

Och då är det problematiskt.

För en traditionell journalist ska väl inte ta ställning i kontroversiella frågor offentligt, enligt de pressetiska regleringarna vi har?

Och jag har verkligen tagit ställning ibland. Inte för nåt särskilt parti, kanske. Jag tror jag har kallat alla partier för idioter. Men i viktiga, kontroversiella frågor.

Den senaste pressetiska debatten har inte riktigt handlat om det. Den har inte berört vad medarbetare i public service, eller journalister i allmänhet, får säga på fritiden.

Debatten har mest handlat om vad som får uttryckas i det redaktionella materialet. Och inte ens där råder konsensus. Några av landets absolut bästa journalister förespråkar subjektivitet och öppet redovisat ställningstagande; jag tänker på Göran Rosenberg och Ulrika Knutson. Representanter för den traditionella skolan, som Stig Fredrikson, Åke Ortmark och Staffan Sonning, menar att journalistiken alltid ska sträva efter opartiskheten.

Jag tillhör den senare nämnda skolan, alltså traditionalisterna, vad gäller journalistiken i public service. På jobbet ska man anstränga sig att tillfredsställa arbetsgivarens önskemål, inte sina egna. Och eftersom journalistik i 95 procent av fallen är ett enkelt hantverk där man går efter formulär 1A så är det verkligen inget större problem.

Men vad får man säga utanför jobbet?

I en brevväxling med kulturjournalisten och musikern Martin Aagård anförde jag ungefär följande:

Är det okej att berätta på vilket parti man röstar? Är det okej att gå i ett demonstrationståg? Är det okej att vara medlem i ett politiskt parti? Är det okej att vara verksam i facket? Är det okej att sjunga politiska texter i ett rockband?

Om man nu vill sätta en gräns för vad journalister ska göra på sin fritid så torde ovanstående aktiviteter vara uteslutna. Vill vi det?

Jag vet i alla fall att många goda journalister lyckas hålla en rågång mellan egna åsikter och yrkesutövningen, och följaktligen deltar i aktiviteter som ovan. Janne Josefsson har flera gånger berättat att han varit aktiv folkpartist. Jag har sett medarbetare på Ekot gå med kommunisterna i tåget på första maj. Jens Orback var omtyckt programledare på SVTs Striptease med partibok - idag sosseminister. Och fackligt verksamma journalister har vi ju i drivor, precis som om det vore oproblematiskt ur objektivitetssynpunkt.

Nej, jag tror inte att man kan dra en gräns där. Jag tror att det är rimligt att journalister får ha och uttrycka åsikter.

Martins svar komplicerar frågan ytterligare.

Samtidigt finns ett skrå av journalister och halvjournalister vars uppgift stundtals enbart verkar vara att ludda till gränserna mellan åsiktsjournalistik och nyhetsrapportering. De kallas kulturjournalister och är tyvärr den mediokra skara reportrar jag själv tillhör. Ena dagen skriver man en krönika, den andra agerar man kritiker och den tredje förväntas man förutsättningslöst granska den verksamhet man recenserade i förrgår. Jag har själv för länge sedan straffat ut mig från möjligheten att jobba som politisk reporter på en redaktion.

Kanske är det för att jag själv inte riktigt är bekväm i min situation som jag vill ställa högre krav på nyhetsjournalister än på kulturjournalister. Kanske är det rent önsketänkande - att det ska finnas journalister som är "bättre" och lite mer pålitliga än andra.

Å tolfte sidan är utrikesjournalistik en genre där åsikter tillåts florera i mycket högre utsträckning än i inrikesjournalistik. Du kan beskriva en rysk, en turkmenistansk eller en amerikansk politiker i mycket hårdare ordalag än vad du skulle våga använda om en svensk.

Och jag tror Aagård är nåt på spåren här. De som förespråkat ett tydligt subjekt i journalistiken, Uddén, Knutson och Rosenberg, befinner sig ju alla i ett gränsland mellan kulturjournalistikens tyckande och nyheternas förmedlande. Feature, liksom.

Det är frågor som är omöjliga att bedöma konsekvent. I public service finns ett omfattande regelverk, men eftersom de oändligt många möjliga situationerna inte går att förutse, så sköts bedömningen från fall till fall.

Hans Hernborn, chef för SVT:s Programsekretariat, skrev i en krönika i interntidningen Vi på TV:

För SVT gäller samma publicistiska grundregler som för SR och därtill har SVT en utvecklad policy. Regeln om opartiskhet och saklighet är fundamental i public servicebegreppet. Utan den skulle SVT knappast åtnjuta publikens förtroende. Även finansieringen av public service skulle vara hotad.

SVT har åtagit sig att följa det av statsmakterna givna sändningstillståndet . Redan inledningsvis understryks vikten av ett oberoende SVT, som ”har till uppgift att bedriva TV-verksamhet i allmänhetens tjänst. Verksamheten skall bedrivas självständigt i förhållande till såväl staten som olika ekonomiska, politiska och andra intressen och maktsfärer i samhället”.

Vidare skall SVT:s rätt att sända ”utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen” (den nuvarande s k portalparagrafen om innehållet i SVT:s sändningar, §6).

Den som, i likhet med programledare, reportrar, redaktionella chefer m. fl., för publiken framstår som företrädare för programföretaget har en yttrandefrihet som är begränsad i den utsträckning som fordras för att verksamheten skall vara opartisk och saklig. Begränsningen är frivillig och vill man inte acceptera den bör man inte söka jobb på SVT.

Den närmare definitionen av saklighet och opartiskhet i detta sammanhang har utvecklas genom SVT:s, SR:s och Granskningsnämndens praxis. I Programsekretariatets ”Opartiskt och sakligt” beskrivs vad det innebär i praktiken.

Det är inte heller så, att kravet på opartiskhet och saklighet skulle vara mindre ju längre bort som den företeelse man skildrar är belägen, t ex valrörelser i utlandet. Även skildringar av Nordpolen eller universums galaxer måste uppfylla rimliga krav på opartiskhet och saklighet.

I de flesta fall är opartiskhetskravet inte särskilt svårt att hantera. Om man i ett program har missat t. ex. att låta en relevant parts synpunkter redovisas kan man korrigera detta i nästa program, exempelvis genom att tillfoga ett genmäle.

Men om en programledare har tillkännagivit sin oförblommerat partiska uppfattning i en klart kontroversiell social, ekonomisk, politisk eller kulturell fråga kan detta misstag inte korrigeras. Man kan knappast ta tillbaka en offentliggjord åsikt. Publiken minns vad man sagt.

Ett, som i det aktuella fallet, klart kontroversiellt, partiskt uttalande kan därför under lång tid påverka allmänhetens bedömning av inte endast denna SVT-företrädare utan även styra uppfattningen om innehållet i den aktuella programgenren och public service.

För att skydda SVT:s och den enskilde medarbetarens trovärdighet och publicistiska integritet finns därför en av SVT fastställd Policy för programledare och programmedarbetare vid SVT. Där återges relevanta bestämmelser i gällande programregler och anställningsvillkor vid SVT, PA-handboken mm.

I punkt 1 i riktlinjerna för medarbetare heter det: ”Medarbetare vid SVT åtar sig att i offentliga sammanhang avhålla sig från uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet med fog kan ifrågasättas. Sedan lång tid tillbaka tolkas detta så att medarbetare som företräder SVT, eller kan uppfattas som företrädare för SVT, inte kan utnyttja sin ställning i syfte att främja politiska partier eller andra som agerar i kontroversiella samhällsfrågor”.

Och i punkt 2 fastslås: ”Medarbetare som företräder SVT som programledare och motsvarande och som, sedan punkt 1 beaktats, utnyttjar sin rätt att offentligt framföra sin mening i sådana sociala, ekonomiska, politiska och kulturella frågor som normalt sett kräver en opartisk hållning från SVT:s sida ska avhålla sig från att behandla dessa frågor i programverksamheten”.

Det bör noteras att avhållsamheten förutsätts gälla tillsvidare under obestämd tid. Med tanke på vikten av att SVT uppträder opartiskt samt mediets genomslagskraft förefaller det inte sannolikt att denna tid skulle begränsas till endast några veckor eller månader.

Punkt 3 lyder nämligen: ”Medarbetare som framträder i TV-rutan med bild, namn eller röst som företrädare för SVT ska med särskild omtanke efterleva kraven i SVT:s sändningstillstånd. Det innebär bl. a. att ge korrekta fakta och inte låta privata åsikter styra programmen. Detta är speciellt betydelsefullt för medarbetare som verkar inom nyheter samt samhälls- och faktaområdena”.

Och där har vi det.

I sändningarna så gäller de vanliga kraven. Opartiskhet, och saklighet. Formulär 1A. Och för att man ska kunna ha med Uddénarna, Rosenbergarna och Knutsönerna så behöver man inte ha perfekt balans i varje enskilt program, utan kan kompensera nästa dag, eller nästa vecka eller så.

Privat finns lite andra gränser. Jag upprepar.

Medarbetare vid SVT åtar sig att i offentliga sammanhang avhålla sig från uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet med fog kan ifrågasättas. Sedan lång tid tillbaka tolkas detta så att medarbetare som företräder SVT, eller kan uppfattas som företrädare för SVT, inte kan utnyttja sin ställning i syfte att främja politiska partier eller andra som agerar i kontroversiella samhällsfrågor.

Om jag förstår saken rätt, får man alltså på sin fritid inte kampanja för politiska partier (men man får ha partibok), inte engagera sig i exempelvis Folkkampanjen för kärnkraft eller Ja till Euron (men man får rösta), och inte utnyttja sin ställning hos bolaget för att främja något särintresse.

Och det är ju inga problem.

Likväl är läget inte klart.

Alla läsare har ju sett att jag har tagit ställning. Kanske inte för specifika samhällsintressen, som det står i regelverket, men ändå. Tagit ställning i kontroversiella frågor.

Är det så att det är det nya mediet som krånglar till det för mig? Att det är som Martin Aagård säger, ett suddigt gränsland? Att min blogg, det nya mediet, ligger i ett gränsland mellan dagboksanteckningens intimitet och den politiska journalistikens torra offentlighet? Och att det där gränslandet är outforskat av juristerna?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill sluta skriva om chefen ber mig. För det blir nog han, och inte Timbro, som kommer att komma med första klagomålet.