Chockregeringen

Jag är helt knockad, ärligt talat, över Fredrik Reinfeldts val av ministrar. Den anpasslighet som Reinfeldt uppvisat sakpolitiskt är i ett svep utbytt till något närmast radikalt. Nästan varje statsråd utgör i sig en signal om vad som komma skall, och den övergripande organisationen speglar samtidigt maktförhållandena inom alliansen.

Först vill jag påpeka att jag på min sidoblogg Val 2010 redan för flera dagar sedan förklarade varför alliansen skulle utse Nyamko Sabuni till integrationsminister och Tobias Billström till Migrationsminster. På så sätt får Moderaterna behålla kontrollen över invandringsfrågorna, och slippa för dem misshagliga frågor som allmänna amnestier. Den inslagna vägen med en reglerad invandring kommer att ligga fast. Samtidigt kan alliansen genom Sabuni visa upp radikalitet och nytänkande på ett sätt som kan vända upp och ner på integrationsdebatten. Integrationsverket desarmeras samtidigt, genom att generaldirektören Andreas Carlgren blir Miljöminister.

Sedan vill jag betona att alliansen behåller en väldigt tydlig ansvarsfördelning. Partierna får i princip helt egna departement, där Lars Leijonborg och Jan Björklund får sköta folkpartiska profilfrågan skola, där Göran Hägglund och Maria Larsson får sköta kristdemokratiska profilfrågan omsorg, och där Maud Olofsson, Eskil Erlandsson och Åsa Torstensson får ta hand om centerns drömfrågor näring, jordbruk och infrastruktur. Över detta håller Moderaterna en vakande hand genom den tydliga kontrollen i Finansdepartementet: mannen bakom den moderata ekonomiskpolitiska omvandlingen (NEP, som den kallas...) till ett ansvarstagande parti, Anders Borg, blir finansminister (som vi ju spekulerade om igår). I regeringsförklaringen betonades att inga reformer kommer genomföras som inte ryms i budgeten. Borg ska garantera detta - att särintressena som nu fått egna särintressedepartement inte rusar iväg.

Reinfeldts trotjänare lyfts upp. Att det är Fredrik Reinfeldts skapelse "de nya Moderaterna", som leder görs otroligt tydligt, dels med Anders Borg på finansen, men också med Sven Otto "Totto" Littorin som Arbetsmarknadsminister.

Så långt det övergripande.

Det är utmanande också.

Dels det helt oväntade. Att Carl Bildt blir utrikesminister är faktiskt fullkomligt osannolikt. Samtidigt är det en drömutnämning, precis på samma sätt som det var när Göran Persson plockade in sanslöst respekterade Jan Eliasson. Alla respekterar Bildt. Dessutom levererar han bra soundbytes till etermedierna. Och sist men inte minst står han tillräckligt långt till vänster i mellanösternfrågan för att inte förskräcka folkdjupet.

Dels det revolutionerande. Att Cecilia Stegö Chiló blir kulturminister är så utmanande att det inte förekommit i någon enda spekulation. Samtidigt är det självklart, om man för ett ögonblick intar ett liberalt perspektiv. Hon leder marknadsliberala tankesmedjan Timbro, hon är journalist och pr-människa, och hon är bevisligen intellektuell, vilket kommer att provocera kulturvänstern. Men jag tror inte att hennes politik kommer att bli lika utmanande som själva tanken att hon faktiskt sitter där. För övrigt: hon är minst lika bra på att cocktail-mingla som avgående party-ikonen Leif Pagrotsky.

Dels det visionära. Maria Borelius. En vetenskapsjournalist som var tidigt ute i den nya ekonomin med K-world (minns någon?) som berikande erfarenhet, men som man främst lagt märke till för framåtblickande krönikor i bland annat Dagens Industri. Hon får hantera utrikeshandeln i den nya globaliserade ekonomin. Hon är bildskön naturligtvis, men viktigare: en vän till mig som jobbat med henne menar att hon är en av landets skarpaste hjärnor.

Också det som bara känns helt rätt. Cecilia Malmström som EU-minister. Sug på den, Bosse Ringholm. Kön går före kompetens, eller hur var det nu?

Det finns ingenting i regeringsbildningen som liknar kvotering. Man har gått efter kompetens och efter maktbalans, och därför har det blivit hyfsat jämn könsfördelning.

Som sagt, jag är knockad. Detta är, Göran Persson, att toppa laget.

Den nya regeringen utmanar tanken. Tyvärr, för dem, har de inget större mandat att förändra världen.