En svensk kanon: FILM

Efter en snabb genomgång av vad som triggat den senaste tidens svenska kulturdebatter (Kanon, Cissi Elwin, Kulturminister) har jag beslutat att framlägga det ultimata förslaget inom kulturpolitik. En svensk film-kanon som regeringen kan fastslå.

Tanken är att varje elev i årskurs nio ska spendera fredagseftermiddagarna med att titta på film under svensklärarens översikt. På ett läsår får våra skolungdomar därmed ta del av allt som är särskilt värdefullt i den svenska filmhistorien, utan att det inkräktar på så mycket annan värdefull undervisning.

En svensk film-kanon:

Herr Arnes pengar (Stiller, 1919). Under den tidiga stumfilmseran låg faktiskt två svenska regissörer i yttersta framkant. Mauritz Stiller kanske förtjänar mest beröm för att han etablerade Greta Garbo (överkurs: Gösta Berlings saga), men Herr Arnes pengar är filmhistoriskt betydande för att den, som Leif Furhammar skriver i Filmen i Sverige, "är den första filmen i Sverige och möjligen i världen som är uppbyggd kring en konsekvent genomför bildestetisk princip".

Körkarlen (Sjöström, 1921). Julius Jaenzon var under stumfilmstiden en av världens absolut främsta fotografer. Han fotograferade ovanstående, men det är Körkarlen, regisserad av Victor Sjöström (som också hade huvudrollen), som ska betraktas som milstolpen i den internationella filmhistorien. Inte bara trickfilmningen - trippelexponeringar var inte någon barnlek i en tid när man vevade kameran för hand - men också det känsliga skådespeleriet gör att man njuter av Körkarlen än idag.

Intermezzo (Molander, 1936). En kanon innehåller inte bara mästerverk i konstnärligt hänseende, utan också produktioner som är viktiga av andra anledningar. I melodramen Intermezzo får vi se den svenska teaterklanen Ekmans anfader Gösta spela mot internationella exporten Ingrid Bergman. Inte ett öga torrt, som det heter.

Hets (Sjöberg, 1944). Under Ingmar Bergmans period som manuskriptneger på Svensk Filmindustri tillverkades Hets, i regi av Alf Sjöberg, som är en av portalfigurerna för modern svensk teaterkonst. Vid filmfestivalen i Cannes 1946 vann Hets Grand Prix National - detta var före Guldpalmernas tid. Stig Järrels sadistiske latinlärare används än idag som tillhygge i skoldebatten. Och Martin Bodins expressionistiska foto har fortfarande intensitet.

Pengar (Poppe, 1946). Nils Poppes tragikomiska film om girighet är en av ytterst få äldre svenska livskraftiga komedier. Influenserna från Chaplin förnekades av Poppe själv. Pengar fick pris som bästa komedi i Venedig 1947.

Flicka och hyacinter (Ekman, 1950). I konkurrensen med Bergman och Sjöberg var det bara Hasse Ekman som kunde stå sig. Ekman briljerade med eleganta, törs jag säga lätta, komedier, men vann kritikernas förtroende med denna mer svärtade film. Flicka och hyacinter var den första filmen i landet som berörde homosexualitet, om än med så lätta antydningar att publiken inte begrep. (Den lärare som istället visar Flickan från tredje raden från 1949 och alltså fokuserar på Ekmans mer publiktillvända sida gör inget fel - det är bara olika sätt att se på samma mästare.)

Fröken Julie (Sjöberg, 1951). Alf Sjöberg hade brottats med Strindbergs Fröken Julie under flera år på Dramaten innan han filmade pjäsen med Göran Strindberg vid kameran. Ett makalöst skärpedjup förädlar pjäsens scenlösningar, och filmen är en av de vackraste någonsin från Sverige; när man ser Fröken Julie upplever man ren film. Vann Grand Prix (pre Guldpalm) i Cannes samma år.

Sommarnattens leende (Bergman, 1955). Mer farsartade än så här blir inte intellektuella övningar om kärlekens villkor. Utspelar sig på midsommarnatten (bara det värt en plats i kanon), med mästerliga replikskiften mellan Gunnar Björnstrand, Eva Dahlbeck och Jarl Kulle. Vann komedipriset i Cannes 1956.

Det sjunde inseglet (Bergman, 1957). Sveriges mest inflytelserika film. Genomslaget för Gunnar Fischers kontrastrika foto när döden möter riddaren i schackspel kan inte överskattas. Varje enskild scen i filmen är ett mästerverk, varje replik odödlig. Max von Sydows är bara ett av filmens oförglömliga porträtt. Enkelheten i grundhistorien förhindrar inte att en oändlig mängd existensiella problem avhandlas - med otippat gott humör. Vann juryns specialpris i Cannes samma år.

Smultronstället (Bergman, 1957). Legendaren Victor Sjöströms sista stora filmprestation kom med huvudrollen i Ingmar Bergmans roadmovie om en resa från ålderdom till barndom med dödsångesten som sällskap. De surrealistiska drömscenerna och de sömlösa förflyttningarna i tid blev stilbildande. Filmen vann Guldbjörnen i Berlin, bland annat, och blev nominerad till Oscars.

Tystnaden (Bergman, 1963). Två kvinnor reser med en gosse genom ett mytiskt centraleuropa. Men det är sexet vi minns. Tystnaden bröt sexvallen i den svenska filmcensuren.

Kvarteret Korpen (Widerberg, 1963). Impressionisten Bo Widerberg tog den franska nya vågen till Sverige. I Kvarteret Korpen (liksom i Widerbergs övriga produktion - Elvira Madigan eller Ådalen 31 är filmer som går att se istället, exempelvis) slängs traditionell dramaturgi över bord och ersätts av några av de mest inkännande porträtt som gjorts i svensk film. Filmen behandlar klass och politik, men låter inte det stå i vägen för medmänskligheten hos Thommy Berggren och Keve Hjelm. Nominerades till Oscars och till Guldpalmen, men fick nöja sig med Guldbaggen.

Älskande par (Zetterling, 1964). Sveriges enda kvinnliga regissör sopade banan med Ingmar Bergman, på hans hemmaplan, redan med debutfilmen.

Att angöra en brygga (Danielsson, 1965). Absurd slapstick i skärgårdsmiljö, centrerad kring kräftskivan och snapsen. Om inte det platsar i en kanon - vad gör det då?

Persona (Bergman, 1966). Persona är som psykoanalys. Man förstår inte riktigt vad det betyder, men bildspråket är sensationellt. Bibi Andersson och Liv Ullman mästerliga.

Jag är nyfiken - Gul (Sjöman, 1967). Vilgot Sjöman var tyvärr ingen stor filmare, men Nyfiken-filmerna slog igenom stort över hela världen. Kanske berodde det på sexet mellan Lena Nyman och Börje Ahlstedt, kanske på det poppiga montaget som stod i direktkontakt med den franska samtida filmen. Sjöman revolutionerade berättandet genom att blanda fiktion och verklighet, långt före dokusåporna. Intressant på ett teoretiskt plan.

De kallar oss mods (Jarl, 1968). I Stefan Jarls debutdokumentär möter vi för första gången i den svenska filmhistorien ungdomar. Inte vuxna skådisar som spelar unga på glid. Riktiga unga människor som spelar rockmusik, knullar (för första gången ett riktigt samlag i en mainstreamfilm) och knarkar. Och rullen har dessutom riktig rock som filmmusik. Bilden av välfärdssamhället blev sig aldrig lik.

En kärlekshistoria (Andersson, 1970). Tonårskärlek i miljonprogramslandet överskuggas av frustrerade föräldrar. Roy Anderssons kräftskivescen är ren och oförfalskad svensk ångest, men kärleken mellan de unga tu får varje åskådare att fälla en tår.

Viskningar och rop (Bergman, 1972). Det dröjde, men när Sverige haft färgfilm i sådär 25 år så blev Sven Nykvist den förste att göra något av den. Bergmans ohyggligt ångestfyllda drama om olika kvinnotyper utspelas i en magnifik miljö i nyanser av rött. Fotot blev Oscarsbelönat.

En kille och en tjej (Hallström, 1975). Lasse Hallström var mästare på charmig vardagskomedi innan han gav sig av till Hollywood. Som Herngren och Holm fast bättre och förr. Scenerna improviserades fram, och närmsta vännerna Magnus och Brasse hade huvudrollerna.

Mannen på taket (Widerberg, 1976). Den svenska polisfilmens enda mästerverk, och ursprunget till alla hemska Beck-filmer i TV4. Thomas Hellberg, Sven Wollter och Carl-Gustaf Lindstedt spelar trovärdigt i vad som sorgligt nog fortfarande kan beskrivas som den enda svenska actionfilmen.

Picassos äventyr (Danielsson, 1978). En genialisk komedi som lånar fritt ur konsthistorien och stumfilmen. Komiken i skådespeleriet blir extra stark då dialogen förs på ett slags onomatopoetiskt esperanto. Men berättarrösten Toivo Pawlo talar svenska.

Ett anständigt liv (Jarl, 1979). I uppföljaren till De kallar oss mods har inte bara bilden av den, utan också själva välfärdsstaten rämnat. Alla ungdomar dör som flugor av knarket, och Stefan Jarl gör film som vore det Berlin. Musiken (av exempelvis Ulf Dageby från Nationalteatern) är gnistrande.

Fanny och Alexander (Bergman, 1982). Familjekrönika sett med barnens ögon. Jan Malmsjö spelar hårdhänt präst och styvpappa. Börje Ahlstedt tänder eld på en prutt. Oscars.

Sånger från andra våningen (Andersson, 2000). I Roy Anderssons återkomst till spelfilmen, efter decenniers reklamfilmande, reduceras filmberättandet till tablåer och skådespeleriet till uttryckslöshet gränsande mot afasi. Vann Juryns pris i Cannes.

Slut på kanon.

Mer än så blir det inte. 25 filmer. Går utan problem att täcka in under ett läsår. För att göra filmläroplanen mer tillgänglig kan jag tänka mig tillåta att man visar filmerna i omvänd kronologisk ordning. Och nu när vi märker hur enkelt det är att utnämna de bästa filmerna kanske någon kan ta sig an böckerna.

Det är bara att gå till verket.

(ps: Filminstitutets utmärkta faktablad finns här, och de överglänser IMDB när det gäller svensk film, om inte databasen är paj som när jag bloggade om detta)