Spinnskolan

Sent omsider tycks den nya regeringens spinndoktorer ha gripit in. Kanske underskattades skandalerna med handelsministerns och kulturministerns svarta hembiträden, kanske är tidsfördröjningen en effekt av att Rosenbad inte är fullbesatt av tjänstemän. Den person som skulle ringa krishanteraren kanske inte är anställd ännu.

Men imorse satt i alla fall Maria Borelius och grät ut i TV4s morgonsoffa (enligt uppgift, jag är inte så asketiskt lagd att jag kan titta på morgon-tv). Och det är ju enligt handboken i mediehantering.

Borelius tog tillbaka uttalandet om att hon inte skulle ha haft råd att betala sina barnflickor vitt under 90-talet.

– Man ska betala för sig och följa de lagar och regler som finns, säger hon.

Hon fick också frågan om det var för att protestera mot det rådande skatteklimatet som hon betalade svart.

– Nej, jag fick fyra barn på fem år och var egenföretagare. Det var ett tufft pussel att få i hop. Barnflickorna blev lösningen, vilket jag ångrar djupt. Jag skulle ge vad som helst för att göra det ogjort, säger hon.

Så ser den ut, ursäkten som tillfredsställer medierna.

Kulturminister Cecilia Stegö Chilò ligger efter. De obetalda tv-licenserna har försatt henne i en något sämre sits än kollegan, med mäktiga fiender i egna sektorn, som svt-chefen. Men det går också att rädda, med en väl avvägd intervjusituation.

Och Fia Stegö kommer att reda ut detta, vågar jag lova. Hon har redan gjort upp om att betala tillbaks sina förfallna licensavgifter, och nu väntar vi bara på tv-tillfället.

Jag är säker på att vänsterbloggare och andra aktivister, liksom personer som jag som gillar att se när politikerna tas ner på jorden, sitter och kliar sig i huvudet, och undrar, varför fastnar det inte? Varför blir det inte folkstorm? Varför kan ministrarna sitta kvar?

Svaret, tror jag, handlar om ideologi.

Det är inte den tvivelaktiga gärningen i sig som fäller en politiker. Det är hur gärningen förhåller sig till politikerns ideologi som är det viktiga.

Så här:

Om det kommer fram bilder på en politiker på swingers-klubb, och politikern visar sig vara kristdemokrat, då är det en stor skandal. Detta därför att Kristdemokraterna värnar om äktenskapets helgd, om familjen som samhällets kärna, och om avhållsamhet som dygd. Om det däremot visar sig att politikern är, säg, miljöpartist, så är det en notis, för att Miljöpartiet har som linje att, ja, tvärtom.

Det är det dubbelmoraliska i politikerskandalen som fäller, inte gärningen i sig.

Inom borgerligheten är det ingen stor sak att ha svart hemhjälp eller att skolka från tv-licensen. Det är närmast att betrakta som civil olydnad. På vänstersidan har man också överseende med civil olydnad, men då handlar det om att vapenvägra, eller att sabotera för storföretag.

Det var alltså värre när Gudrun Schyman hade svart hemhjälp än när Maria Borelius haft det. Och Schyman satt ju kvar, som vi minns.

Tro nu inte att jag håller de borgerliga ministrarna om ryggen, och försöker förminska deras pinsamma figurer.

Jag tillhör dem som av riksdag och regering kräver total laglydnad. De ska lyda lagen, eller ändra lagen, punkt. Allt annat är en skymf mot demokratin och rättsstaten. Men jag kräver inte ett fläckfritt förlutet för den som ämnar bli politiker. Bara de lever i enlighet med rättssystemet efter tillträdet så är jag nöjd.

Jag förutsätter att de ansvariga skärper upp sig eller avgår.