von Rosens ande över Mogadishu

SAAB B17

Efter ett par dagar utan vettig uppkoppling kastar man sig ut på nätet hungrig efter nyheter, men det enda som verkligen är nytt, bortsett salig James Browns bortgång, är stridigheterna på Afrikas horn. Inte så sexigt, kan man tycka. Men det finns nåt där, för den som orkar gräva.

Etiopiskt flyg har bombat flygfältet i somaliska huvudstaden Mogadishu. Detta har naturligtvis svenska folkets representant i utrikesfrågor, Carl Bildt, grundligen fördömt. Det är "utomordentligt allvarligt", säger Bildt, och uppmanar Etiopiska trupper att dra sig tillbaks. Surpuppan Bildt tycks aldrig kunna hitta nånting kul eller positivt i krig, ens när det är militanta islamister som åker på däng.

Men historiskt sett är denna Bildts ståndpunkt inte alls nödvändig att inta för en svensk. Tvärtom kan man som svensk med gott samvete sitta och heja på när Etiopien slår till med all kraft mot Islamiska Domstolarnas Förbund och islamisternas illegitima försök till maktövertagande i Somalia.

Det kan till och med vara så att flygangreppen mot flygplatsen i Mogadishu aldrig kommit till stånd utan Sveriges benägna bistånd. För bara 60 år sedan byggde nämligen vi svenskar upp det etiopiska flygvapnet.

I slutet på 30-talet, när Etiopien stod under attack av Mussolinis Italien, började svenska flygar-esset Carl Gustav von Rosen arbeta åt Röda Korsets nödhjälpsflyg. Efter ett tag värvades han att föra befälet över kejsar Haile Selassies personliga flygplan - vilket grundlade ett långvarigt förtroende. För efter att von Rosen på sitt eget sätt deltagit i den europeiska delen av andra världskriget (han flög bombräder åt finnarna under finska vinterkriget, och sökte till brittiska kungliga flygvapnet, men nekades tjänst på grund av att han via hustrun var släkt med Hermann Göring) återvände han till Etiopien. Denna gång för att på kejsar Selassies uppdrag bygga upp ett etiopiskt flygvapen.

Våren 1946 anlände 20 svenska flyginstruktörer till Addis Abbeba för att hjälpa till med utbildningen. Senare samma år levererades grundplåten i flygvapnet: 5 stycken svenska SAAB 91A Safir, ett slags skolflygplan som Etiopien fortsatte att köpa in ända till 60-talet och som användes dels för utbildning och dels för lättare stridsuppdrag och transporter.

Men Sverige bidrog även med ett bombflygplan. 46 stycken SAAB B17 (bilden ovan) såldes mellan 1946 och 1966.

Och över detta basade greve von Rosen och ett gäng andra svenskar. Fast von Rosen blev naturligtvis mycket mer berömd senare när han byggde upp det kortvariga Biafras flygvapen, med liknande små skolflygplan, och sedan slog ut sovjetiska mäktiga MiG-plan i fiendelandet Nigeria (som The War Nerd beskrivit roligt).

Nu var det inte bara det militära i Etiopien som hade svenskt stöd. Många svenskar deltog i att bygga upp kejsar Selassies administration, och kejsaren själv besökte faktiskt Sverige. Också jobbade vi genom Röda korset, som sagt.

Men allt detta vårt gloriösa historiska samarbete är det ingen som bryr sig om idag, förstås. Nu är det bara mikrokrediter som gäller. Faktiskt så skriver regeringen i vår plan för Etiopien att biståndet ska ses över om landet hamnar i militär konflikt. Det är nya tider.

Det är klart att man kan ifrågasätta Etiopiens motiv att invadera Somalia. Men sällan har väl motiven låtit så bra som idag när de säger att de agerar för att försvara Somalias legitima regering mot de islamistiska kuppmakare som bereder väg för internationell terrorism.

Men det är nya tider nu. Och Sverige stöder snarast den andra sidan.

Ja, när jag tänker på det, så kan vi ju som svenskar, om vi nu är självdestruktivt lagda, numer vara stolta över våra insatser på fiendesidan. Häromveckan avslöjades det ju att en "svensk" somalier som terroristutbildats i Afghanistan och gripits 2004, bland annat med anledning av terrordåd riktade mot Etiopiska intressen, nu sitter fängslad på Guantanamo. Fram till gripandet betraktades han säkert som en fjäder i hatten för svensk internationell solidaritet av modernt snitt.

Den "svenske" somaliern, Gouled Hassan Dourad, flyttades från Djibouti till Gitmo, vilket förvirrade åtminstone mig, ända tills jag läste om USAs närvaro vid Afrikas Horn. Efter elfte september fick USA lov att hyra en gammal fransk militäranläggning, Camp Lemonier, i lilla landet Djibouti, och där bor sedan dess omkring femtonhundra man, varav tusen ska vara soldater, i något som heter Combined Joint Taskforce - Horn of Africa. Men USAs styrkor finns även i Etiopien, där man hjälper till med att bygga upp kompetensen i kontraterrorism, men också högst vardaglig militär kunskap. Vilket säkert är välkommet när man ska slå ner islamistiska kuppmakare i grannlandet och förebygga ett islamistiskt uppror i det egna landet.

Islamiska Domstolarnas Förbund i Somalia får sin hjälp ifrån länder som Libyen, Iran, Syrien och Saudiarabien. Och organisationer som Hizbollah. Så det ligger ju för cynikern närmare till hands att tro att Sverige ska hamna på deras sida än på den sida där USA befinner sig.

Det är nya tider, som sagt.

Gamle von Rosen roterar i sin grav. För snart 30 år sedan dog han. Etiopien var i krig med Somalia. Carl Gustaf von Rosen flög som vanligt med bistånd åt etiopierna. Den 13 juli 1977 dödades han, på marken, av somalisk gerilla.