Adaktus mediepolitik

Lars Adaktussons artikel på DN Debatt idag är explosiv av flera anledningar. Det första jag reagerar på är avslöjandet att Göran Perssons närmaste man försökte påverka innehållet i Agenda:

Det ringde på telefonen under förberedelserna för söndagskvällens direktsändning av "Agenda". Den dåvarande statsministerns närmaste man, Jan Larsson, hörde av sig för att meddela att regeringen var oroad över innehållet i det program som jag och mina kolleger arbetade med.

Till sändningen (den 5 maj 2002) hade vi bjudit in folkpartiets Lars Leijonborg och sverigedemokraternas Sten Andersson för att debattera främlingsfientlighet och rasism utifrån ett svenskt perspektiv. Bakgrunden var att politiker som Pia Kjaersgaard, Pim Fortuyn och Jean Marie Le Pen skördade stora opinionsmässiga framgångar runt om i Europa.

Göran Persson och hans medarbetare ansåg att "Agenda" genom att arrangera TV-debatten bidrog till att "legitimera främlingsfientligheten". Som ansvarig utgivare uppmanades jag av Jan Larsson att tänka igenom konsekvenserna av det upplägg som vi planerade och offentligt hade annonserat.

Syftet må ha varit ädelt, men i ljuset av den pågående debatten om public service och politiskt oberoende är telefonsamtalet från statsministerns närmaste man anmärkningsvärt.

Och det berättar han nu? Det är ju en dunderskandal! Politiker har tvingats gå för liknande saker. Tjänstefel av Larsson, och av Adaktusson.

Det andra som slår mig är att vad Adaktusson skriver om framtiden för public service är det första genomtänkta jag läst av någon som jobbat i huset. Självklart skriver Adaktus i ett slags egenintresse, nu när han bytt arbetsgivare, och jag är inte säker på att det går att motivera ett fondsystem för privat produktion av public service, eller om det ens är önskvärt. Men det är en genomtänkt tanke från en gammal svt-räv, vilket gläder. I normalfallet präglas företagen av en enorm brist på visioner eller förståelse för samtidens utveckling.

Personligen har jag svårt att begripa varför man ska ha public service över huvud taget, annat än av rent nationalistiska skäl, som med Dramaten och Svenska Akademien, ungefär. För allt det andra, som nyhetsförmedling, underhållning, filmvisning, och vad det kan vara, tillfredsställs ju med råge av marknaden till låg kostnad. Och jag tror nog att marknaden skulle fixa det där med nationsbyggandet också, förstås, men det tycks ju vara en fix idé hos folköverhuvuden att bygga monument, så vi kanske får leva med det.

Adaktus utgår i alla fall ifrån produkten som tittarna och lyssnarna ska gagnas av, och inte som de flesta ifrån de företag (SVT, SR och UR) som är satta att producera. Ett annorlunda sätt att angripa det hela, och unikt för någon som jobbat på svt.

Adaktusson är nästan radikal som Rasmus Fleischer på en punkt, och det trodde man ju aldrig att man skulle få läsa:

I Sveriges Televisions arkiv finns en väsentlig del av vår moderna historia dokumenterad. Arkivet har finansierats genom svenska folkets licenser men används bara i begränsad omfattning eftersom kommersiella TV-bolag, frilansande filmare och journalister måste betala stora belopp. Varför inte avgiftsbefria arkivmaterialet så att det kan utnyttjas för public service-program i fler kanaler?

En välkommen utmaning från Lars Adaktusson. Jag är dock rädd att svaren kommer att bli oändligt tråkiga att läsa.