NY(amko) Times

Vid regeringsförklaringen, och under en kort tid därefter, var det nog många som tippade att den minister som skulle hamna mest i blåsväder var integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Efter hundra dagar känns det som att Nyamko Sabuni har varit den kanske stabilaste ministern. Klockrena medieframträdanden har varvats med raka beslut - inte sällan nedläggningsbeslut.

Det är ohyggligt viktigt i modern politik att kunna kommunicera. Sannolikt är Sabuni regeringens bästa på det området. Men det räcker ju inte, förstås. Man måste ha något att kommunicera också.

As an opposition politician, Ms. Sabuni proposed banning the veil for girls under the age of 15. She proposed that schoolgirls undergo compulsory medical examinations to check for evidence of genital mutilation. She denounced what she called the “honor culture” of some immigrant groups, proposed outlawing arranged marriages and called for an end to state financing of religious schools.

Even as furious immigrant and minority groups demand that she be removed from her post, Ms. Sabuni, 37, insists that she is not as extreme as people make her out to be. Given that Sweden is governed by a coalition in which parliamentary votes cannot always be counted on, it is unlikely, anyway, that most of her ideas could plausibly translate into actual law. Nonetheless, she stands by her basic premise: that immigrants must try harder to fit in to their adopted country.

“A lot of people misread their rights,” she said recently. “They think that freedom of religion means that they can do anything in the name of religion, or that human rights means that they can act however they want against others.” Not true, she said. “If they want to live here, have kids, have grandchildren, they must make an effort to adapt to the society where they live.”

New York Times tecknar idag ett stort uppslaget porträtt av Sabuni. Det är anmärkningsvärt på så många grunder.

Jag är säker på att, säg, Åsa Torstensson och Christina Husmark Persson ligger sömnlösa inatt, och undrar, varför blev det inte jag?

Nyamko har något att säga. Hon säger det högt. Alla håller inte med - men jag vågar tro att alla respekterar henne just för att hon står för det hon säger. Nyamko lyckas även med konststycket att ha åsikter som hon som minister aldrig kan få stöd för, utan att detta kritiseras av pressen eller konkurrenterna. Carl Bildt, exempelvis, kan inte säga vad han tycker i, låt säga, skattefrågan, utan att det skulle utmålas som ett gräl i regeringen. Sabuni har klart och tydligt deklarerat att vad hon tycker och regeringens politik är skilda storheter, och därefter fortsatt hävda sin egen hållning, vilket såväl väljare som medier accepterat. Hennes kommunikativa begåvning gör att hon kan fortsätta positionera sig själv samtidigt som hon genomdriver den politik som regeringen fått mandat för. Hon pekar därmed ut en tydlig riktning för väljarna att ta ställning till, och för journalisterna att skriva om, där de andra ministrarna tycks administrera ett status quo.

Yoav Bartal måste ha regeringskansliets bästa jobb (ja, jag skulle gärna ha det själv) som pressekreterare under Sabuni. Utan tvekan hektiskt, men det måste kännas gott när NY Times ringer upp. Då vet man att man nått ut med sitt budskap.

(via Dick Erixon)