Huntington pop

Kanske beror det på att det är söndag. Eller så har medierna tagit till sig det där snacket om The Clash of Civilizations.

I vilket fall uppmärksammar Dagens Nyheter i en stor kulturartikel av utmärkta Paulina Bylén det märkliga att det ploppat upp referenser till kristendom i popmusiken på sistone.

Indie-bandet Isolation Years, bland andra, får utgöra exempel, och levererar dessutom tänkvärdheter på temat. För det är ju märkligt, som en bandmedlem konstaterar, att gospel inte funkar på svenska. Och att musik med kristet budskap nästan alltid blir så töntig på svenska, medan de stora amerikanska rockikonerna kan avhandla sin gudstro med stor pondus.

Plötsligt, dock, finns rockers som gillar gud.

Det har faktiskt hänt förut. En gång.

Och som alltid handlar det om sjuttiotal.

Det finns en kristen artist som faktiskt bemöttes med åtminstone ett uns av respekt. Och som kanske rentav var värd den. I vilket fall samlade Ingemar Olsson en imponerande uppsättning musiker på sina tidiga album. Janne Schaffer på gitarr. Ola Brunkert på trummor. Björn Stolt, och sedan Göran Lagerberg på bas. Clabbe af Geijerstam som producent. Detta var vid tiden Sveriges popmusikaliska elit, och grabbar som knappast gick till pingstkyrkan på söndagmorgnarna.

Ingemar Olssons första album "livs levande" släpptes 1970, och den är inte allför sällsynt i vinylbackarna på loppisarna. Den är värd att plocka upp, inte minst för kompet, men också för Ingemar Olssons finurlighet i texter och låtskriveri - man hör direkt att hans kärlek till sextiotalspopen om man lyssnar på trettiosekundersklippet ur låten "Veckoposten" på kristna tidningen Dagens musiksajt.

Men allt det här är förstås, gott folk, överkurs. Man kanske måste vara arkeologiskt intresserad av musik, och kanske i synnerhet svensk progg, för att bry sig. Men Olsson är i vilket fall verksam än idag, och tycks fortfarande omge sig med kompetenta musiker. Och förstaplattan finns häpnadsväckande nog på cd. Men jag skulle nog inte köpa den för fullpris, bör jag väl tillägga för att svära mig fri.

Nå.

Även SVT tycks gå ha begrundat Samuel P Huntington. Ikväll klockan 20 går en dokumentär om Målle Lindberg, som gjorde stor sensation på sextio- och sjuttiotalet med sina "förkunnelseshower i rock'n'roll-anda". Och då filmen är gjord av Bosse Sjökvist, vars enastående bok om svenska taskspelare, Bland strippor och fakirer, gjorde stor lycka i höstas, måste den vara sevärd.

Det är märkligt, detta plötsliga intresse för kristendom.

Jag är mest ute efter musiken.

Uppdatering:

Målle har en hemsida:

Han drog från plats till plats med sina tältmöten. Vägg i vägg med striptease och gyttjebrottning höll han sina tältmöteskampanjer. Pop-Målle blev till Kravall-Målle på pressens första sidor eller till surrogat-Jesus och han jämfördes med Snoddas. Samtidigt gick ryktet om stora summor pengar.

Höjdpunkten på året blev Maranatas möte i Örnsköldsvik där Målle lät sig sänkas ned i helikopter till den förväntansfulla massan innanför och utanför tältet. På armen glittrade namnet Målle. På scenen väntade sexton elgitarrister.