Ge Figge Stora Journalistpriset nu!

Kritiken mot de två delar av Erik Fichtelius Ordförande Persson som visats har varit löjeväckande. Figges dokumentär är årets bragd inom politisk journalistik.

Kultursidesmänniskorna har varit löjligast. I Dagens Nyheter kallar tv-kritikern Johan Croneman serien för "årets antiklimax", bland annat med hänvisning till ett bristande formspråk. Detta hänvisar också P1 Kulturnytts Mikael Timm till, som dedikerar merparten av sin kritik till att behandla frågan huruvida Ordförande Persson är en riktig dokumentär eller inte - givetvis med ett egenhändigt snickrat dokumentärbegrepp som referenspunkt.

(Kulturnissarna avslöjar därmed sin okunskap och närmast avsiktliga ignorans inför samtida politik. Det framstår närmast som en gåta varför det upplåts spaltkilometrar åt dem att bedöma mer eller mindre politiska skeenden vareviga vecka. De kan inget om politik. De bryr sig inte om politik. Varför ska vi bry oss om deras yttranden då?)

En annan sorts kritik kommer från borgerliga tyckare som låst sig vid tanken att allt som produceras i Public Service med nödvändighet är del i en stor socialistisk konspiration. Således blir Dick Erixon "spyfärdig" av Fichtelius "smörande underdånighet", och tvingas sätta på sig ironiska glasögon för att kunna uppskatta programmen. Moderaten Gunnar Hökmark menar i Expressen att SVT genom programmen blivit "His Masters Voice".

En tredje sorts kritik kommer från de journalister som har haft egen vinning i skriverierna runt Fichtelius-affären under alla år. Resumé-redaktören Viggo Cavling påstår därför att "Fichtelius trovärdighet är för evigt förbrukad".

Av andra åsiktsmaskiner har Ordförande Persson anklagats för att vara för tunn, för att ge för lite analys, för att tala med barnspråk till tittarna, för att inte berätta något nytt, för att innehålla för mycket arkivbilder, för att vara för skvallrig, för att komma för sent, för att stjäla tid från Mona Sahlin, ja, snart sagt allt.

Jag vill uttrycka avvikande åsikt.

Det är klart att programserien, som vänder sig till en stor publik, inte kan innehålla hur snåriga detaljredovisningar som helst. Det är klart att där måste finnas arkivmaterial för att sätta in intervjuerna i kontext. Det är klart det har funnits anledning att kritisera Fichtelius dubbla roller, i synnerhet när han under produktionen tilläts agera partiledarutfrågare i en valrörelse. Det är klart att alla inte kan få allt.

Men.

Två dagar efter att Göran Persson lämnat partiordförandeposten får vi ta del av ett makalöst närgånget material som nedtecknar hans tio år vid makten. I normalfallet får medborgarna vänta åratals på en tråkig självbiografi som enbart läses av ledarskribenter. Figges program har miljonpublik!

Stoffet i Ordförande Persson har inte bara en enorm publik. Det genererar dessutom vänsterkryss och toppar till alla stora medier, som går vidare med att bena ut samtidshistorien på ett hittills aldrig skådat sätt.

Genom programmen får vi ett fullkomligt unikt, snudd på direkt, tillskott till historieskrivningen. Aldrig tidigare har vi vetat så mycket så tidigt om en statsministers känslor och tankar i samband med centrala politiska skeenden. Något liknande har aldrig gjorts! Inte någonstans!

Fichtelius, som alltid varit visionär vad gäller ny teknik och nya medier, levererar dessutom med programmen mängder med extramaterial som med nödvändighet fått väljas bort i redigeringen.

Med detta projekt har Fichtelius arbetat i tio år. Han har fått sin karriär förstörd. Han har fått sin heder och trovärdighet ifrågasatt. Han har isolerats på sin arbetsplats. Han har mobbats i medierna.

Men Figge ror detta unika projekt i hamn. Trots usla chefer. Trots konstant motvind. Trots elaka politiker och kritiker. Trots baktalande kollegor.

Klart Erik Fichtelius ska ha Stora Journalistpriset.