Mamman och skatterna

Stark läsning från annars lätt rättshaveristiska Bovens Tidning:

Min mor var sjuk för ca 3 veckor sedan. Läkaren som kom till äldreboendet menade på att det var en svampinfektion i halsen som gjorde att min mor hade stora svårigheter att svälja både föda och vatten. Medicineringen mot svampinfektionen hade ingen som helst verkan. Svårigheterna med att svälja ökade.

Till slut kunde min mor knappt svälja lite vatten. Efter övertalning lyckades jag få ansvarig sjuksyster på äldreboendet att ringa till akuten på Helsingborgs sjukhus. När sjuksköterskan ringde till sjukhuset fick hon följande besked: Då min mor var äldre så visste dom inte om det var någon idé att hon skulle in på sjukhuset, utan de skulle sända ut en läkare.

Efter en väntan på dryga timmen kom läkaren. En hastig koll på min mamma (hon tog inte ens av sig ytterkläderna) började hon med att säga:
-din mamma är ju gammal (83 år) så det var nog ingen idé att hon åker till sjukhuset.

Jag avbröt då läkaren och sa: det här får vi ju prata om utanför min mors rum. Min mor hörde ju detta då hon var klar i huvudet. Vi förflyttade oss ut från rummet. Då sa läkaren:
- Livet måste ju ta slut någon gång. Din mamma är ju gammal så det är lika bra att det slutar här.

Nej det vill jag inte gå med på, sa jag. Ja hon verkar ju stark sa läkaren, så hon får åka in på sjukhuset.

Denna ”dödsängel” skall avgöra om äldre människor ska få komma in till sjukhus eller inte.

Hon ringde efter en bårbil - ambulans var det ju inte tal om. Efter ca 1,5 timme kom den. De for iväg. Jag och min fru skulle åka efter i vår bil.

Vi kom i väg ca 10 minuter efter bårbilen. Då var det plötsligt en sådan dimma som om man hade kört in i filmjölk. Så vi hade ingen möjlighet att köra in till sjukhuset men min fru ringde dit. Där sa dom att dom skulle ta några prover och sen sända hem min mor. Min fru sa att hon är ju uttorkad efter som hon inte har druckit på flera dagar. Efter mycket tjatande fick min mor sen en flaska med dropp. Dom lovade att ringa senare på natten men det gjorde dom aldrig.

När vi ringde för andra gången sa dom att hon hade en liten urinvägsinflammation men dom sände med recept så hon kunde behandlas för detta. När min mor kom tillbaka till äldreboendet var hon mycket bättre tack vare denna enda flaska dropp.

Att hon skulle ha någon urinvägsinflammation hade inte äldreboendet fått någon information om. Vad proverna anbelangar så hade dom inte heller gjort några på sjukhuset. Inte heller informerat äldreboendet att dom själva skulle ordna detta.

Min mor hade ont i halsen och matstrupen. Hon hade svårare och svårare att svälja och till slut kunde hon inte svälja något lite vatten ens.

Efter några dagar kom så läkaren från vårdcentralen. Han pratade några minuter om dom värden som min mamma hade på urinvägarna . Sedan frågade han hur det var, varpå min mor nämnde om sina besvär. Han skulle också börja att prata inför min mor men jag sa till honom att det fick vi göra utanför hennes rum.

Hur är det med henne frågade jag oroligt. Varpå läkaren svarade som om jag var mindre vetande:
-Ja vad tror du själv?

Jag svarade att går min bil sönder så inte frågar verkstaden vad jag tror felas min bil, Om min panna stannar i mitt hus, inte frågar rörmokaren vad jag tror det är för fel på min oljepanna. Vad är det för fel på min mamma frågade jag igen. Det är sekretess och det kan jag inte bryta, svarade läkaren.

Vad då för sekretess? Min fru som också var närvarande sa:
-jag har ju varit med henne de senaste fem åren på vårdcentralen! Vi vet allt om hennes sjukdomsbild! Hon har ju inga allvarligare sjukdomar!

Men det var ingen ide att göra mer tyckte läkaren. Hon var ju 83 år fyllda och hon skulle inte in till sjukhus mer. Utan nu skulle hon ligga och torka ut tills hon dog. Hon fick lite alvedon som smärtstillande. Jag påpekade att det skulle ju behövas morfin. Nä, det var inte bra för det kunde belasta hjärtat.

Det säger dom fast hon var satt att dö, torka ut! Man vet själv hur jobbigt det är bara man är törstig. Min mor var så törstig och uttorkad att dom fick skrapa stora flagor från hennes tunga.

Att vara med om denna dödskamp som varade i nästan 1 vecka. Att se sin mor bli svagare och svagare. Höra hur andningen stannar upp för att komma tillbaka efter någon minut. Rosslandet, ja detta är helvetet på jorden. Se ångesten i hennes ögon, dödskampen.

Man blir ju helt paralyserad, kan inte greppa tag i det hela för att försöka ordna detta till det bättre.

Den 24 februari på natten fick hon äntligen ro.

Detta bröder och systrar betalar vi världens högsta skatter för!!!

Christer Nielsen