Vår partiella blindhet
För den med hjärtat till vänster var det tidvis plågsamt att vara med om debatten om främlingsfientlighet på Jeriko i Malmö i måndags kväll. En vänsterskribent sa att det inte förekommit någon invandring till Sverige sedan 1967. Ett vänsterkommunalråd ifrågasatte om ungdomsrån existerar. En majoritet i publiken tycktes enig om att nu snackar vi inte mer om det här. Malmös integrationsansvariga kommunalråd Kent Andersson skulle ha glatt sig; ingen pratar ju mindre än han om det som ändå verkar vara ett ofrånkomligt samtalsämne.
Journalisten Lars Åberg beskriver den partiella blindhet som den intellektuella klassen drabbats av. I Sydsvenskan.
När jag på 80-talet skärskådade Skånepartiet i en serie radioprogram tyckte mina kollegor att det var bra, men när jag häromåret skrev två kritiska artikelserier om Rosengård i Sydsvenskan kom de negativa synpunkterna främst från andra journalister.
Denna partiella blindhet gick igen på Jeriko, där författaren Fredrik Ekelunds erfarenheter av kriminella invandrarkillar ifrågasattes av publiken ända till den absurda punkt där inga problem existerar och där varje antydan om deras faktiska existens tolkas som uttryck för fobi.
Med sådana motståndare har sverigedemokraterna fått precis det samtalsklimat de vill ha.
