Ett inställt gig är också

Jag köpte ett par nya glasögonbågar igår, och nu är jag osäker. Sällan blir konsumtionens identitetsskapande roll så tydlig som när man köper något som i princip är en kroppsdel. Eller i alla fall nåt som man nästan aldrig kan ta av sig.

Jag var länge en kille med tunna guldbågade brillor. Lite finlemmat intellektuellt. Sen gick jag in på Harry Schein 1970-looken. Men de brillorna söp jag sönder, så nu går jag sedan nåt år omkring i nåt modernt provisorium, och håll i er nu alla som känner mig, från DKNY. Och som jag har letat efter nåt bättre. Lite irriterat har jag gått och blängt på bilder på regissören Johan Kling, som har en typ av brillor som jag kan tänka mig. Men man kan ju inte skaffa lika glasögon som en kändis har.

Igår hittade jag alltså ett par skalmar, till slut. Helt annorlunda än Klings. Men jag är osäker på om jag ska ha dem.

Frågan om konsumtion har blossat upp till vårens stora kultursidesdebatt. Jag vet inte varför. Kanske beror det på att alla de bästa skribenterna är av kvinnokön. Tjejer brukar ju snacka mer om shopping, och tjejer brukar dessutom excellera i att känna skuld. Det kan hänga ihop.

Det hela började i Dagens Nyheter med att Nina Björk protesterade mot konsumtions... Äh, läs Susanna Popovas referat istället - det är ganska kul även om hon missar med slutsatsen - om ni nu inte har märkt att alla diskuterar om det är rätt att köpa dyra och snygga handväskor.

Själv tycker jag att det är ganska uppenbart att Nina Björk-lägret inte avstår från att köpa nya kök eller ny handväska för att konsumtion i sig skulle vara dåligt. De avstår för att visa att de besitter kulturellt kapital till skillnad från vanligt dödligt kapital-kapital, sånt där som arbetare och medelsvennar kan jobba ihop till. För att avstå från att köpa kan vara lika identitetsskapande som att köpa, om du tillhör rätt krets.

Ett inställt gig är också ett gig, som Ulf Lundell sa. Men ett inställt gig kan bara vara ett gig för den som redan är en stjärna. Ett uppåtsträvande pubband kan inte ställa in.

Jag älskar att shoppa. Men jag går uteslutande på loppisar. De som känner mig vet att det närmast är ett ideologiskt val. Och ska jag idka självkritik så har det nog att göra med att jag vill skilja ut mig från den sortens konsumtion som vem som helst kan åstadkomma. Alla kan gå in på H&M med två tusen spänn i handen och komma ut och se hyfsad ut. Men det är väldigt svårt att gå in på Myrorna med en tiondel av beloppet och komma ut i skapligt skick. Det klarar man bara om man kan de kulturella koderna. Om man kan betala med kulturellt kapital.

Kanske finns det ett förakt där någonstans, som Annina Rabe skrivit. Att jag i själva verket föraktar vanligt folk med vanliga konsumtionsmönster. Själv vill jag värja mig från den tanken (men jag håller med om att det är fullt möjligt - fy fan om jag är ett sånt svin!). Istället hoppas jag att det är så att jag är del i en subkultur som jag själv valt. Kulturvänstern, kanske man sa förr, men idag finns det ju pophöger. Och den här subkulturen värnar förstås sitt eget revir lika mycket som hip-hopare eller mods. Gör allt för att hålla uppstickare utanför. Byter glasögonmode, till exempel.

Jag är som sagt lite osäker på min a nya glasögonbågar. Alltså, de är jävligt snygga. Perfekta lastbilschaffis/taxichaffis-brillor. Luxottica 1554 - skulle gissa 1974 på årtalet. Fint skick. Skulle man göra det riktigt snajdigt skulle man sätta i sånt där glas som tonar ner till mörkt när solen skiner.

Men det är ingen poäng om de inte är unika. Om vem som helst kan skaffa. Och de verkar lite bekanta. I själva verket ser det ut som att Magnus Linton har exakt likadana (fast lite större) på en bild. Men han har ju flyttat till Sydamerika nu. Och hur som helst är han ju en del av kultureliten. Och om han dyker upp i stan kanske jag i alla fall kan bräcka honom med priset - 30 spänn på Myrorna?

Eller?