Publicistklubben förkortas PK

Jag är ur fas med tiden. Igår, när solen gassade, svettades jag i ull och manchester. Idag fryser jag i sandaler.

Jag hamnade på Publicistklubben igår, där årsboken avtäcktes och diskuterades. Jag låg i fel fas där också. Inte ens fyra halvlitrar starköl på fastande mage lyckades få mig att begripa vad de talade om på scenen.

Årsboken behandlar hur journalister skildrar extremiströrelser, men ett visst fokus läggs också på den eviga frågan om hur Sverigedemokraterna bäst systematiskt ska förtalas av pressen (jag önskar att jag kunde länka till texterna i årsboken, men den finns bara på papper). I en självutlämnande artikel berättar Sydsvenskans Niklas Orrenius om hur han själv förvanskat verklighetskildringen. I samband med att Sd-företrädare blev misshandlade vid sitt möte i Rottne i somras antydde Orrenius att partiet själva iscensatt det hela, något reportern ångrar idag.

"Jag tycker illa om Sverigedemokraternas politik och lät detta påverka mitt omdöme. Därmed anslöt jag mig till en redaktionell tradition på Sydsvenskan och, vågar jag påstå, på de flesta andra nyhetsredaktioner."

Citatet ovan från Orrenius visar hans egen sjukdomsinsikt. Tyvärr är han inte representativ för kåren.

Från Publicistklubbens podium fick vi således för tusende gången ta del av resonemang kring den särskilda verktygsuppsättning som många uppenbarligen fortfarande tror behövs för att skriva om Sd. Detta samma vecka som partiet närmast drabbats av en medial ketchupeffekt, och politiker och journalister står på kö hos deras pressekreterare. Kanske var det en ironisk diskussion. Kanske har helt enkelt Publicistklubben blivit frånåkt av verkligheten, och nu i sin egen lunk kommit in på nittiotalet.

Förresten. I årsboken finns ytterligare en makalös text. Niklas Svensson skriver glödande (att han är en av landets bästa nyhetsjägare har jag vetat länge, men att han är en strålande och effektiv skribent börjar jag först nu sakta begripa - håll tummarna för att Politikerbloggen tillåts släppa telegramformen någon dag) om hur en feg ledning på Expressen närmast stoppade hans grävjobb om extremvänstern efter kravallerna i Göteborg.

"Aldrig under mina tretton år på Expressen har jag känt mig så totalt överkörd som den kväll då vi fick beskedet om att samtliga vänsterextremister skulle anonymiseras. Joachim Berners vackra ord knappt två år tidigare var inget annat än vackra ord. Det är möjligt att det fanns flera olika skäl till hans beslut. Men huvudskälet kan ha funnits på Expressens redaktion.

Vi hade tidigt under vår granskning funnit obehagliga kopplingar mellan dömda vänsterextremister och anställd personal på redaktionen. Och vi hade upptäckt texter på kultursidorna som tog vänsterextremisterna i försvar."

No shit.

En intressant formulering nämndes på Publicistklubben både en och två gånger. Värdegemenskap, sa man. Vi journalister delar en värdegemenskap som gör att vi etiketterar Sverigedemokraterna som främlingsfientliga, till exempel, och underlåter att förklara för läsarna på vilket sätt detta skulle vara sant, sa någon, ungefär.

Och värdegemenskapen känns synnerligen närvarande just på Publicistklubben. Ett par bord bort satt Svenska Dagbladets lysande politiske kolumnist Göran Eriksson och Expressens lika begåvade politiska reporter Karin Johansson tätt, tätt, han ibland med armen om henne. Och det hade nog närmast känts som en symbol för kårens konsensus om jag inte blivit svartsjuk av starkölen. Olika falla ödets lotter. Jag satt med Waldemar Ingdahl bredvid mig.

Men den där värdegemenskapen är ju också helt frånåkt av verkligheten.

Vem är främlingsfientlig, egentligen, idag?

Förra veckan sa Tony Blair, världens mest framträdande socialdemokratiska politiker, att knivmord är ett resultat av en specifikt svart kultur, vilket Guardian rapporterade.

Tony Blair yesterday claimed the spate of knife and gun murders in London was not being caused by poverty, but a distinctive black culture.

Det här uttalandet förvånade mig, så jag skickade ett mejl till Gunnar Pettersson, som ju inte på något sätt är höger, och som ju är bra på att bevaka brittisk politik i allmänhet och brittisk press i synnerhet (och charkprodukter!). Jag var lite orolig för att Guardian hade vinklat eller förvanskat vad Blair egentligen hade sagt, eller att journalisten gjort en stor grej av ett retoriskt knep eller så, vilket skulle kunna förklara varför svensk press inte skrivit en rad om detta.

Och på hans blogg Pressylta Redux har jag fått svar idag.

[För övrigt: jag citerar långt här därför att det är nåt vajsing med Pressylta och permalänkar... "Do you have what we in Sweden call en skiftnyckel?" som den store mannen sa]

I korthet, Blair förnekar naturligtvis inte att fattigdom är en grundläggande faktor i det här problemkomplexet (fast "deprivation" - hur översätter man det? - är ett bättre ord, med dess antydan att något blivit fråntaget, en förlust). Men därtill kommer en annan faktor, vad han med ett mycket grovt penseldrag kallar "svart kultur" (90% av av gängrelaterat våld med vapen är alltså black-on-black crime). Vad Blair menar med "svart kultur" får man bara en antydan om i Guardianartikeln: hans gamla käpphäst om att faderlösa familjer tenderar att producera asociala barn, och vad nu än "svart kultur" är, så är det otvivelaktigt en kultur där fadern ofta är frånvarande. Detta går tillbaka till slaveriet när män var ägodelar och kunde flyttas fram och tillbaka hur som helst, vilket i sin tur gjorde modersfiguren till en sån central mittpunkt i svart familjekultur, vilket i sin tur gav upphov till senare tiders "babyfathers", och så vidare och så vidare.

En annan aspekt av "svart kultur" - och det är här det börjar bli känsligt - är vad som ofta kallas "the culture of victimhood". Det vill säga, ingen vettig människa förnekar att svarta - särskilt slavättlingarna av västindisk härstamning - alltid varit och fortsätter vara offer för ett av historiens största brott mot mänskligheten, och att rasismen alltid varit och fortsätter vara lika brutal som listig djävul in our midst. Men en djävulsk dialektik har också gett upphov till en kultur där alltför ofta ett felsteg, ett misslyckande, en motgång inte längre har det minsta med personliga egenskaper att göra, utan helt och hållet med det rasistiska samhälle man lever i. Och om man är ett offer kan ju ingen kräva en på ansvar.

Pressylta avslutar det intressanta resonemanget med att förklara att Blairs uttalande är motsatsen till rasism, och att hålla inne med denna viktiga sociala kritik vore främlingsfientligt, och att

det är en särskilt elak form av rasism att på det viset göra undantag av svarta människor genom att se dem som ansvarslösa för sina handlingar, och att därmed mer eller mindre betrakta dem som barn, som många välmenande och ljushyade människor ofta gör.

Det är det bästa jag läst på länge.

Jag förstår att jag är orimlig när jag jämför Sverigedemokraterna med Tony Blair, men jag vill i alla fall något problematisera detta eviga ältande om främlingsfientlighet.

Det sades på Publicistklubben att Sverigedemokraternas politik är ett resultat av deras föregivet vidriga människosyn, och att den därför måste motarbetas av journalistkåren. Men stämmer det? Att enskilda partiföreträdare ger en äckelkänslor håller jag med om, men visade inte Janne Josefssons och Lars-Göran Svenssons valstugereportage detsamma om våra två största partier? Är det inte i själva verket så att sossar och moderater har så mycket gemensamt med Sd att man snarast ska prata om gradskillnader i helvetet?

I söndags beskrev PM Nilsson i Expressen hur det faktiskt är möjligt att ta en debatt med Jimmie Åkesson utan att framstå som en idiot. Det gäller bara att vara tydlig med vad man står för.

Till exempel borde de nuvarande regeringspartierna och socialdemokraterna inte ha några större problem med de tre huvudfrågor där rasisterna i sd påstår sig stå ensamma. Dessa är:

* ”Sverige tar emot för många invandrare.” Det anser även regeringen. Sverige gör just nu en viktig insats för flyktingkatastrofen i Irak, men i längden är det ohållbart att de andra EU-länderna och särskilt USA inte delar på flyktingbördan. Detta är migrationsminister Tobias Billströms mantra när han träffar sina ministerkollegor i EU – som sd för övrigt vill att Sverige ska lämna.

* ”Invandringen kostar för mycket.” Sd räknar på ett groteskt ohederligt sätt. Men de flesta seriösa bedömare håller med om att pengarullningen måste stoppas. Resursslöseriet i flyktingmottagandet och den bristande integrationen efteråt har kritiserats hårt av riksrevisionen och av en omfattande SOU-utredning.

När vårbudgeten presenteras i morgon kommer de ökande kostnaderna för flyktinginvandringen att beskrivas som bekymmersamma.

Regeringen beslutade därför 3 april om en ny snabbutredning med uppdrag att drastiskt sänka kostnaderna, minska bidragstagandet och snabbt få ut flyktinginvandrare på arbetsmarknaden. Den arbetslinje som nu återupprättas bland ungdomar och långtidsarbetslösa ska med all tydlighet också gälla flyktingar.

* ”Det mångkulturella samhället är ohållbart.” Det tycker såväl regeringen som socialdemokraterna. Efter mordet på Fadime och terrordådet 11/9 finns det ingen som helst acceptans för mångkultur i någon djupare mening. Alltför avvikande levnadssätt och familjemönster från de gamla hemländerna har ingen chans att överleva. Vissa seder är förbjudna. Religös fanatism bevakas av Säpo.

Alla partier utom vänstern och miljöpartiet driver i dag mycket tydligt linjen att alla som bor i Sverige ska leva och verka med respekt för mänskliga rättigheter och i enlighet med grundläggande normer. Flickor ska ha rätt att läsa läxor och ha samma livschanser som pojkar. Stockholms stads aktivism mot hedersvåld är typisk för denna hållning.

Om man undantar mat, kläder och högtider finns det mångkulturella samhället endast på kultursidor.

Knappast några vattentäta skott. Grader i helvetet.

Jag ser ingen anledning till att vi journalister ska plocka fram en särskild verktygslåda när vi ska intervjua sverigedemokrater.

Det är dags att komma ikapp verkligheten.

Men jag hade, som sagt, sandalpremiär idag.