Terrorbrott i Danmark - lagligt i Sverige

Dagens dom i Köpenhamns byret (tingsrätt) mot Said Mansour är intressant för Sverige på flera sätt.

För det första så finns en direkt koppling till Sverige, vilket tyvärr svenska tidningar inte tycks bry sig om att rapportera (i Danmark tycks Politiken bevaka bäst). För det andra så belyser domen en skillnad mellan olika staters metoder att lösa ett gemensamt problem - en skillnad som kan få högst påtaglig betydelse i framtiden. För det tredje visar domen på den utveckling som sker i flera europeiska länder där yttrandefriheten inskränks till förmån för terrorismbekämpningen vilket kommer att påverka Sverige eftersom vi ju är en del i Europa.

Said Mansour dömdes, som förste dansk, till tre och ett halvt års fängelse för brott mot strafflagens paragraf 114, som är en helt ny lag som syftar till att försvåra uppmaningar till terrorbrott. Lagen skiljer sig från tidigare uppviglingsregleringar på så sätt att själva uppviglingen inte behöver knytas till ett specifikt brott. Det räcker alltså, åtminstone i teorin, att med uppriktighet uppmana människor att delta i terrorbrott för att riskera straff. Det behöver inte bevisas att en självmordsbombare faktiskt tagit intryck av uppmaningen.

Said Mansour, som kom från Marocko till Danmark 1983 och fick medborgarskap fem år senare, drev från 1986 bokhandeln och förlaget Al Nur genom vilka han bland annat spred propaganda för terroriströrelser. Mansour har distribuerat avrättningsvideor, bombtillverkningshandböcker och mer allmän islamistisk propaganda som återfunnits hos tilltalade i flera terroristutredningar i olika länder - en cd med Mansours logotyp återfanns hos en av männen i den terroristcell i Hamburg som låg bakom attentatet mot World Trade Center den 11/9 2001, exempelvis. Självfallet har Mansours propaganda spelat roll också i Danmark - flera av dem som åtalades i Glostrup-målet kunde på ett eller annat sätt kopplas till Mansour.

Det är i Glostrup-målet den tydliga kopplingen till Sverige finns. Mirsad "Maximus" Bektasevic, som skulle blivit Sveriges första självmordsbombare om han inte gripits och dömts till femton års fängelse i Bosnien i vintras, var ingen ensam gärningsman. En grupp danska män hade tät kontakt med Bektasevic inför dådet, och en av dem, en dansk med turkisk bakgrund, följde med till Bosnien. Dansk-turken Abdul Kadir Cesur dömdes med Bektasevic i Sarajevo till tretton års fängelse, och i Glostrup åtalades de övriga männen, varav en, Abdul Basit, dömdes för terroristbrott. Den idag dömde Said Mansour hade tät kontakt med både Cesur och Basit, något rätten i Köpenhamn såg särskilt allvarligt på. I domslutet lägger man vikt vid att Mansours "verksamhet har varit ytterst professionellt utformad, har pågått under en längre tid, och har bl.a. varit riktad mot särskilt unga människor som grupperingen omkring AB. (dömd för försök till terroristbrott i det så kallade Glostrup-målet)." (min övers ur pressmedd)

Det finns anledning att fråga sig om svenske Mirsad Bektasevic och hans kumpaner hade blivit terrorister om det inte vore för Said Mansour. De unga männen bekräftade och sporrade varandra, och genomgick tillsammans en radikalisering. Om det är såsom dansk rätt numer menar, att Mansours terroristpropaganda har haft betydelse för Bektasevics medbrottsligar, så borde den också haft betydelse för Bektasevics utveckling. Och om så verkligen är fallet, så är det rimligt att ställa sig frågan varför Mansours verksamhet vore helt lagenlig i Sverige.

Det är i skenet av den nya danska lagen som den andra implikationen för Sverige återfinns. Inte bara Danmark gör det nu straffbart att propagera för terrorism. I Storbritannien beslöt rätten nyligen att utvisa Abu Qatada till Jordanien, på grundval att han uppviglat till terrorism. Precis som i fallet med Said Mansour har Abu Qatada inte gjort sig skyldig till vad som traditionellt ansetts brottsligt. Han har haft täta kontakter med kända terrorister, och spridit terroristpropaganda. Men han har aldrig sprängt några bomber.

Skillnaden mellan å ena sidan Danmark och Storbritannien, och å andra sidan Sverige, blir uppenbar när man ser på den publikation de haft gemensamt. Bägge har arbetat med Al Ansar, en tidskrift som bland annat skrivit om det religiöst korrekta i att mörda kvinnor och barn. Abu Qatada var regelbunden skribent, Said Mansour fungerade som distributör. Al Ansar har naturligtvis även givits ut i Sverige. Svensk-marockanen Mohamed Moumou, som terroriststämplades av FN i höstas, var periodvis utgivare av Al Ansar.

Problemet blir tydligt. Storbritannien utvisar sin uppviglare, Danmark fängslar sin, men Sverige låter sin gå fri.

Skillnaderna i lagstiftning är inget de militanta islamisterna är omedvetna om. I själva verket förlades utgivningen av Al Ansar till Sverige en gång i tiden just på grund av att vi hade en mer tillåtande lagstiftning, vilket Abu Hamza Al Masri (också dömd i Storbritannien för uppvigling) vittnat om:

- Eftersom många anhängare i Europa tog över moral- och mediearbetet kunde de ge världen nyheter om Jihad och dess syfte. Men direkt slog franska myndigheter till kraftfullt för att förhindra nyheterna från att höras. De tvingades då flytta till andra länder, där det fanns mer yttrandefrihet, som England, Sverige och andra. Det var då Al Ansar började ges ut på veckobasis, mest för att ge stöd åt GIA.
(min övers)

Sverige riskerar att ytterligare förstärka sin roll som bas för terroristunderstödjande aktiviteter. Som terrorismforskaren Magnus Norell skrev i Swedish National Counter Terrorism Policy after 'Nine-Eleven' (pdf) så har Sverige länge inrymt personer med kopplingar till alla de stora terroriströrelserna.

... Sverige har haft, och har nu, medlemmar och aktivister från alla större terroristgrupper boende i landet, inklusive palestinska Hamas, egyptiska Al-Gamaa al-Islamiya och algeriska GIA, alla uppsatta på EUs och FNs listor över terroristgrupper. Deras närvaro har dock aldrig setts som ett hot mot svenska staten, och eftersom enbart medlemskap i en annars kriminell organisation inte varit (och inte är) olagligt så länge medlemmen inte gör något, så har de lämnats ifred, men under iakttagelse av säkerhetspolis.
(min övers.)

När det som nu visar sig att flera europeiska länder skärper sin lagstiftning ökar naturligtvis säkerhetsrisken för Sverige. Då terroristbrott ofta är en verksamhet som spiller över landsgränser försvåras dessutom våra internationella relationer - de länder som drabbas av bomber kommer naturligtvis inte vara nådiga i sin kritik om Sverige tillåter uppvigling till dåden. Detta är problem som vi måste adressera på ett eler annat sätt.

Dagens dom mot Said Mansour är alltså intressant för svenskar av flera anledningar. Tyvärr finns inga färdiga svar på de otroligt svåra juridiska och moraliska gränsdragningsproblem som uppstår i kampen mot terrorismen.

Vi måste tänka själva och debattera för och emot.

Det hade varit bra om pressen förmedlat underlag för den diskussionen.