Näthatet

Jag skriver om det så kallade näthatet i Svenska Dagbladet (pdf).

Enligt medielogiken skildras nya företeelser som hot mot den rådande ordningen. Det spelar oftast blygsam roll vilka positiva effekter den nya produkten eller det nya beteendet ger. Fokus ligger på eventuella skador.

Häromdagen läste jag ett reportage om broar. Det var tydligen ett stort problem att våra nya fina broar utnyttjades av självmordskandidater. Hur många måste dö, Vägverket, innan broarna rivs?

Under hela mobiltelefonirevolutionen, som på ett positivt sätt påverkat människors livsförhållanden, har löpsedlarna handlat om misstänkt strålning. Hur många måste dö, Telia, innan lurarna dras in?

När Peter Forsberg lät designa en ny sko som blev en internationell försäljningssuccé skrev tidningarna om att den kan alstra statisk elektricitet vilket är en risk i högteknologiska sjukhusmiljöer. Hur många måste dö, Foppa, innan toffeln stoppas?

Detta alltså med anledning av att jag hamnade på Publicistklubben i måndags. Den kvällen hade egentligen alla förutsättningar för en kille som har en lätt sexualiserad syn på samhällsdebatt. Natalia Kazmierska från Expressen. Åsa Linderborg från Aftonbladet. Karin Pettersson från Fokus. Ni hajar.

Men det blev ganska tråkigt. Kul dock att träffa Isobel, Magnus, Redaktörn, Erik, Waldemar, Peter och förstås pappersgänget på Fokus.

Alessi skriver vad som borde sagts:

Det är nämligen viktigt att inse att kommentarfunktionen i sig är ett publicistiskt verktyg, en miniblogg i bloggen om man så vill, och dessutom ett otroligt tacksamt sådant.

Uppdatering:

I undantagsfall försöker jag klämma in någon enstaka faktauppgift i mina haranger. När så sker blir det omedelbart fel. Jag är nu plågsamt medveten om att Foppa inte designat själva toffeln, utan bara är dess agent.

Nu undrar jag istället varför toffeljäveln ser ut som den gör.