Om att stödja terrorism

Daily Telegraph skildrar förvåningen.

"They're firing at us, firing RPGs, firing mortars. We're not Jews," the brother of Jamal Abu Jediyan, a Fatah commander, pleaded during a live telephone conversation with a Palestinian radio station.

Minutes later both men were dragged into the streets and riddled with bullets.

Precis så.

Men... Varför skjuter de på oss? Vi är ju inte judar...

Exakt så låter förvåningen i det ögonblick insikten drabbar att allt man byggt sitt liv runt var fel. Det är den replik som bäst sammanfattar vad som händer palestinierna nu. I decennier har de matat terrorismens best. Istället för att bygga ett våldsmonopol har palestinierna systematiskt byggt en decentraliserad våldsorganisation. Alla som haft vapen att vända mot Israel har fått palestiniernas direkta eller indirekta stöd. Inga seriösa försök har skett från den centrala "makten" att avväpna terroristgrupperna. Tvärtom.

Folket har sympatiserat med terrorismen. Härbärgerat den fysiskt och psykiskt. Alla som besökt ett palestinskt "flyktingläger" vet vad jag menar. På var och varannan fasad hänger hjälteporträtt över bortgångna terrorister. Varje nytt dåd firas med en affischkampanj. Islamiska jihad bredvid Hamas bredvid Al Aqsas Martyrbrigader. Och ett porträtt på diktatorn Saddam Hussein, som gav 25 000 dollar till varje familj som födde upp en "martyr".

Att terroristorganisationerna skulle kunna vara ett hot mot inte bara fienden, utan mot samhället självt, mot civilisationen som idé, mot dem själva, verkar aldrig har förespeglat palestinierna. Normaliseringen av terrorismen som princip var så långtgången att ingen motsade den absurda tanken att en fundamentalistisk organisation med egen terroristarmé och folkmord som mål skulle kunna delta i allmänna val - tvärtom vann den överväldigande stöd i befolkningen.

Bygger man en nations hela militära slagkraft på terrorism kanske det bara kan sluta på ett sätt. Kanske är det naivt att häpna inför synerna av avrättningar, plundringsräder och sprängdåd. Kanske skördar palestinierna helt enkelt vad de sått.

Lika sorgligt att se är att den palestinska implosionen inte följs av en motsvarande konvulsion inom omvärldens apologetrörelse. Vad krävs egentligen för att människor ska erkänna att de haft fel? Måste man bli släpad ut på gatan och avrättad i ett kulregn?

Inte en enda av de våldshandlingar som utspelats i de palestinska territorierna under den senaste tiden har varit i enlighet med krigets lagar. Tvärtom kan man med goda argument hävda att hela den palestinska våldsapparaten, som byggts upp under lång tid men som först nu visats i sin hela grymhet, utan undantag bygger på systematiska krigsförbrytelser. Terrorismen är krigsförbrytelsens yttersta förkroppsligande, och ett samhälle som byggt hela sin existens runt terrorn som idé och praktik går inte att försvara. Det går att försöka hjälpa. Men det går inte att försvara.

Hur många rop har vi inte hört under det senaste året om att vi ska normalisera förbindelserna med Hamas? Återuppta biståndet. Knyta diplomatiska kontakter. Bygga broar.

Det hade varit vansinne. Och den som förespråkar det hädanefter kommer jag att kalla galen.

Den som legitimerar terrorn angriper civilisationen som idé, fräter på det våldsmonopol som är demokratins fundament, och, om nu det inte räcker som argument, underminerar den egna säkerheten.

Men... Varför skjuter de på oss? Vi är ju inte judar...

Det är terroristvännens sista suck.