Vänstern och våldet

Jag får ganska ofta frågan varför jag lämnade den vänster som jag tillhört sedan tonåren och gick till högerblocket. I Svenska Dagbladet idag (pdf) skriver jag en smula om det.

För mig blev Göteborg 2001 vändpunkten.

Jag tillhörde den frihetliga vänstern, och får ibland frågan varför jag lämnade den. ”Frihetlig” var ändå en bekväm etikett som gav viss distans till den övriga vänstern. Precis som t ex tidskriften Arena i dag var jag radikal, upplyst och utan ansvar för resten av blocket. Som frihetlig var jag helt enkelt med i något odefinierat solidariskt på vänsterkanten.

Tv-bilderna från kravallerna klargjorde för mig att detta var en illusion. Mina vänner försökte verkligen döda poliser med gatstenar. Varför hade jag inte förstått det?

Artikeln är nu inte skriven som någon bikt, utan är tillkommen med anledning av G8-mötet i Heiligendamm och kravallerna i Rostock. I måndags lade jag fram idén för redaktionen att jag ville recensera Salka Sandéns nyutkomna roman Deltagänget, på pigga förlaget Vertigo, i anslutning till de kommande G8-kravallerna. Att det skulle bli kravaller var ju nämligen förutsägbart. Det är inte så som exempelvis Ekot rapporterar idag, att demonstrationerna "urartade". Nej våldet är en integrerad del, planerad månader i förväg.

Det brukar heta att en svans av bråkstakar kidnappat en i övrigt fredlig protest. Men det är ingen svans. Det är den knutna näve som så gott som alltid finns med vid större vänsterdemonstrationer. Och den andra handen vet mycket väl vad näven gör.

I artikeln förekommer ett citat inifrån anarkiströrelsen (uppsnappat under den tidsperiod som Sandéns roman beskriver) som Säpo nedtecknat.

”All revolutionär verksamhet i dagens Sverige måste arbeta både på ett legalt och ett illegalt plan. Inte samma personer nödvändigtvis; det räcker med att kampen på de båda sidorna på något sätt håller kontakt med varandra och samverkar.”

Det citatet beskriver väl hur de autonoma ser på sin verksamhet. Och så länge inte de i den bredare vänstern avbryter all gemensam verksamhet med de autonoma beskriver det även dem.

Citatet (SOU 2002:91, s 346) har ännu en funktion i texten. Sammanhanget det är taget ur är talande. I synnerhet för den som menar kravallvänstern egentligen är ointressant ur demokratiskt perspektiv eftersom deras våld aldrig når över nivån glaskrossning och stenkastning. På anarkistkonferensen deltog två personer dömda för inblandning i kidnappningsförsöket mot Anna-Greta Leijon, alltså Norbert Kröchers gamla gäng som såg sig som en gren av den tyska sjuttiotalsterrorismen.

De autonoma ser själva med stolthet på den kontinuiteten i rörelsen. I rörelsens handbok för utomparlamentariska aktiviteter, Lila Svarta, ges lärdomarna från Kröcher-affären stort utrymme. Dessa lärdomar är inte att man bör avstå från terrorism, men att man bör avstå från att tjalla.

Jag läste Lila Svarta för första gången när jag satt framför tv:n och tittade på kravallerna i Göteborg. Plötsligt blev det mig uppenbart att det inte var frågan om några urartade protester, utan att våldet för många var en självklar del av vänsterrörelsens kamp. Åt dessa skulle jag aldrig mer agera mänsklig sköld.

Senare under 2001 kom elfte september. Då hamnade resten av vänstern på fel sida i den centrala konfliktlinjen. Mina vänner menade att det var rätt åt USA, eller att USA hade sig själva att skylla. Och att det absolut vore fel att störta talibanerna.

Men det får bli en annan artikel.