Terrorister med fotpall

I våras besökte jag terroristorganisationen Hizbollahs kontor i Beiruts södra förorter. Jag var där tack vare ett stipendium, och jag och den grupp svenska journalister jag tillhörde hade det så bra organiserat att vi fick se sånt som alla turister i Libanon inte får se. Som ett terroristkontor.

Det var en gammal lägenhet, i ett fem eller sex våningar högt hus som såg ut att höra hemma i ett shiamuslimskt miljonprogram. En medvetet anonym plats, förstås, eftersom åtskilliga byggnader i kvarteret hade precisionsbombats under förra sommarens krig. I väntan på den Hizbollah-representant vi skulle få intervjua så placerades gruppen i hallen, och vi övervakades av en ganska klent byggd och glasögonprydd man som satt vid ett skrivbord med två gammaldags telefoner på. Det såg ut, om man ansträngde sig, som en improviserad men dock reception. Glasögonkillen hade inte mycket att göra. Vi satt där och stirrade på varandra en bra stund. Det kändes lite obehagligt, för i övriga lägenheten var det fullt med precis så muskulösa komradio- och mobiltelefonbärande män som gatuhörnen utanför var fyllda av. Och vi visste inte riktigt varför vi fick sitta och vänta så länge - avtalad tid hade sedan länge passerats. Att Hizbollah är en av världens mest fruktade terroristorganisationer kändes ganska konkret, trots att inga vapen syntes.

Men mitt i nervositeten fanns det en stor tröst. Glasögonkillen vid skrivbordet hade en sån där lutande ergonomiskt korrekt fotpall. Vi kunde inte låta bli att skämta om det. En stenhård terrorist, liksom, med ergonomiskt utformad fotpall. Hizbollah har uppenbarligen något slags skyddsombud som går runt på arbetsplatserna och kollar om stolarna och Katyusha-lavetterna är ergonomiskt korrekta.

Det är lätt att man inte tänker på sånt. Hur mycket normal administration som krävs för att driva en lite större terroristorganisation. Hur mycket kvittoredovisningar det blir. Service på kopieringsmaskinen. Personalköp. Någon ska lägga arbetsschemat. Åka och fixa hyrbilar. Praktiska grejor, som är nödvändiga, men ligger ganska långt borta från den tuffa imagen som ska förmedlas.

Men även för en liten och nystartad grupp finns det bekymmer. Hur ska folk begripa att man är en hårdför terrorist, och inte en vanlig ungdomsbrottsling?

Reklamen är A och O. Logotypen måste från början signalera vad det är frågan om.

Kanske är det därför alla väpnade organisationer använder samma symbolspråk när de bygger varumärke. Typsnittsbloggen Ironic Sans har kollat på terroristlogotyper. Och de är förbluffande enkelspåriga. Man kan lätt gruppera dem efter de olika symboler de innehåller. Två korsade automatvapen. En stjärna. Sablar. Dödskallar. Karta.

Eller bara ett automatvapen med valfri inramning:


Det är en kul granskning Ironic Sans har gjort.

Som sagt. Det är mycket småpill som ska klaffa för att det ska gå att bedriva terror. Det är trösterikt att tänka på det.

(Logotipstack till Christian!)