Palme: Var glad att du får dö på din post!

I dagens ledare i SvD jämför jag det långa socialdemokratiska maktinnehavet med Norrmalmstorgsdramat. Stockholmssyndromet förkroppsligas av Sven Otto Littorin, som i inställningen till arbetsmarknadsfrågor uppvisat en inte så lite socialdemokratisk världsbild.

I dag är det på dagen 34 år sedan Jan Erik ”Janne” Olsson, beväpnad med kulsprutepistol, gick in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Han tog tre kvinnor ur bankpersonalen som gisslan och krävde tre miljoner kronor i kontanter, Clark Olofssons frisläppande, två pistoler, hjälmar, skottsäkra västar och en flyktbil. Clark Olofsson hämtades från fängelset och släpptes in i banken, varvid ytterligare en anställd kidnappades.

Under de sex dagar som brottslingarna höll gisslan i bankens valv utspelades ett av Sveriges mest uppmärksammade kriminalfall. Vad som gav berömmelsen var dock inte brottet i sig. Det speciella med Norrmalmstorgsdramat var att offren trots förövarnas grymhet (för att förhindra att polisen skulle spruta in gas i valvet tvangs bankpersonalen stå mot väggen med hängsnaror om halsen) började sympatisera med sina kidnappare. Efter fem nätter hade offren tagit över gärningsmännens världsbild, och långt efter fritagningen försvarade offren förövarna i intervjuer.

När arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin på onsdagen presenterade sin vision för en bättre arbetsmiljö fanns det all anledning att oroa sig för den variant av stockholmssyndromet som genererats av ett snudd på oavbrutet sjuttioårigt socialdemokratiskt maktinnehav. Det fanns tecken, som att Littorin utnämnt socialdemokraten Mikael Sjöberg, tidigare chef för det genompolitiserade Arbetslivsinstitutet, dessförinnan Lars Engkvists närmaste man på socialdepartementet och inte minst känd som Göran Perssons kusin, till generaldirektör för Arbetsmiljöverket.

Men kanske var det inte så konstigt att bankpersonalen började ty sig till rånarna, givet hur omvärlden var beskaffad. Wikipedia har en anekdot:

Kristin Enmark har hävdat att vid telefonsamtal med Olof Palme nämnde hon att hon "likaväl kan dö inne i valvet som i en buske". Palme skulle då ha svarat: "Är det inte bättre att du får dö på din post?"