Tidningens clou

Min ledare i dagens SvD (pdf) sprudlar av snapsromantik. Det är kräfttider, och även om jag snarare föredrar ostronen av skaldjuren kan jag inte låta bli att smittas av glädjen från Carl Bildts blogg:

Sedan bär det av till Harpsund igen. I media läser jag att det handlar om att regeringen skall diskutera budgeten. Och det är ju inte alldeles orimligt.

Men tänk om det bara är ett försök till seriös förevändning för kvällens kräftfest med kollegorna?

I går koordinerade vi i alla fall införskaffandet av häften med de sånger som brukar höra till.

First things first.

Även Henrik Brors på konkurrenten (ännu ej på nätet) använder sig av kräftskivan som förevändning att skriva om politik, men eftersom det är min födelsedag idag hävdar jag att min text är bättre. Mycket bättre.

Det är inte utan skräckblandad förtjusning jag läser på Carl Bildts blogg att det är han som har ansvaret för sånghäftena på regeringens kräftskiva på Harpsund. Att höra Bildts famösa behandling av bensinmacksfavoriten "Fyra bugg och en coca-cola" var ju lite som att passera en frontalkrockad småbil; man mår illa men kan inte låta bli att titta. Jag antar att uppdraget har delats ut till Bildt just på grund av hans atonalitet. Det är den sortens lekfulla pikar som förekommer i sammansvetsade kompisgäng. Och när slängen tas emot med entusiasm – så nöjd är Bildt över förtroendet att han nästan tycks sätta kräftskivan före budgetarbetet – kan man vara säker på att det inte handlar om pennalism.

Minnet bleknar snabbt. I synnerhet när det är kräftor inblandade. Men det är inte alltid som budgetförhandlingarna haft prägel av allsång. Tvärtom. Om man tittar i rullorna blir det ganska tydligt att när det andra blocket tagit ton så har det snarast varit fullkomligt ostämt mellan sånganförarna i helan, halvan och tersen.

Sjuuung hopp fadderallan leeej!