Fienden inom oss

Förra gången jag figurerade i en roman hade jag legat med författaren. Den här gången slapp jag lyckligtvis det.

Jag betraktar det likväl som en hedersbetygelse att citeras i Jan Guillous nya roman Fienden inom oss. Romanens titel anspelar förvånade nog inte på Guillou själv, utan på den grupp hämndlystna ungdomar som Guillou menar framföds av hätska ledarskribenter och en allmänt fascistiserad tillvaro. I Guillous ögon är det som så, som bekant, att terroristerna, i den mån de alls existerar, är en produkt av att polisen och journalistkåren förföljer muslimer, och inte, som man annars kulle kunna tro, att polisövervakning och medieintresse är en följd av att det finns radikala och våldsbenägna islamister.

Nåväl. I en roman som annars till stor del präglas av författarens rika fantasi, finns faktiskt ett direkt citat. Det kommer från en kolumn av mig.

Sidan 175 (inledningen av kap 6) i Fienden inom oss:

Den halvt avsomnade terroristaffären hade fått nytt liv, åtminstone i medierna eller snarare på ledar- eller kultursidor. Framträdandet av Svenska Akademiens ständige sekreterare var avgjort en succé och hälsades med ovationer på kultursidorna, där mer eller mindre långsökta skämt om vådan av att belönas med Nobelpriset radades upp. Särskilt förtjusta var kulturredaktörerna över terroristmisstankar mot André Gide.

Ledarsidorna splittrades politiskt och förutsägbart. "Själv är jag ganska glad över att Mirsad Bektasevic, som drömde om att bli Sveriges förste självmordsbombare, faktiskt dömdes till femton års fängelse innan han hann begå något terrordåd. Vilket knappast hänt om han inte varit föremål för övervakning i det fördolda", skrev en kolumnist på den största högertidningens ledarsida. Därmed kopplades diskussionen in på en omdiskuterad proposition till riksdagen om att utöka de elektroniska avlyssningsmöjligheterna för Försvarets radioanstalt.

Till Jan Guillou kan jag bara säga: vi ses i min nästa kolumn.