Glasskamp!

SVTs storslagna dramasatsning Upp till kamp, som har premiär ikväll, är verkligen så bra som svensk tv kan bli. Foto, klippning, scenografi, musikläggning, kostym, manus - toppnivå. Och spelet är inte så tokigt heller - men historien berättas förbluffande mycket i bild och i händelser snarare än i normalyxig svensk dialog.

Jag skriver om Upp till kamp på ledarsidan i SvD idag.

I kväll visar SVT första avsnittet i den stora dramasatsningen Upp till kamp. Serien utspelar sig i Göte­borg mellan 1965 och -75, och handlingen är förlagd till autentiska platser och skeenden: legendariska rockklubben Cue Club, ockupationen av Hagahuset, varvsnedläggningarna och IB-affären vid Sahlgrenska sjukhuset. Inte bara för oss som har ett snudd på osunt intresse för perioden är serien fantastisk. Bättre tv kan Sverige inte åstadkomma. Foto, klippning, bildberättande och inte minst det kongeniala bruket av musik (på Cue Club låter det verkligen 60-tal, i kollektivet spelar man verkligen en pastisch på kollektivhäcklande proggduon Risken Finns) ligger på högsta nivå.

Men så kommer man till politiken. Maoism, stalinism och dum dyrkan av spirande diktatorer i u-länder. Trots det marxistiska berättargreppet, där den livshungrande arbetargrabben ställs mot den blaserade överklassgossen, skildrar Peter Birros manus galenskaperna i detta på ett förtjänstfullt sätt – det är inte där problemet ligger.

I vänsterns självbild och historieskrivning beror den här tidens kulturella och kreativa explosion på ett ideologiskt uppvaknande i breda folklager, en reaktion på den västliga kolonialismens reträtt, skräcken för det överhängande kärnvapenhotet, krigsbarnsgenerationens längtan efter fred och på vänsterrörelsens idoga och målmedvetna kulturella arbete, ungefär.

Det finns andra förklaringar. En ligger i att västvärlden under sextiotalet såg framväxten av en ny klass – medelklassen. Deras barn gavs tillträde till högre utbildning, och erövrade alltså därmed de konstnärliga redskapen att definiera sin egen kultur. Konstskolor och universitet belägrades av köpstarka, nyfikna och kåta medelklassungar på jakt efter en egen identitet, en medelklassens kultur. Även Birro missar här. Det låter förstås inte lika bra i vänsterromantikernas öron att det var välstånd och tillväxt som skapade den gyllene eran.