Om politiker och krig

Inatt bevakade jag George W Bushs besked om insatserna i Irak, och skrev en ganska lång bit på Svd.se om detta.

På de nio månader som gått sedan George Bush fattade beslut om truppförstärkningar i Irak har presidenten fundamentalt förändrat den politiska spelplanen i USA. Truppförstärkningarna - the surge - tillkom när president Bush och hans republikanska parti just förlorat makten över kongressen, och kritiken mot presidenten och kriget i Irak var som starkast. Kritikerna, som med tiden alltmer använt Irakkriget som bricka i det inrikespolitiska spelet, krävde ett slut på kriget, eller åtminstone en konkret tidsplan för att göra slut på det. En tillfällig truppförstärkning, efter general Petraeus önskemål, blev svaret från Bush. Inrikespolitiskt såg det mest ut som en chans för presidenten att hämta andan.

Men genom att ge general Petraeus de resurser han bett om, och genom att nu följa de rekommendationer Petraeus kommit med efter att ha sammanfattat och analyserat läget i Irak, har Bush lyft ansvar från sina egna axlar och placerat på militärens. Som en följd av detta uppfattas det demokratiska partiets retorik mot presidenten som direkt kritik mot militären. När demokratpolitikerna säger att Bush är inkompetent idiotförklarar de den amerikanska militären. När demokratpolitikerna säger att de vill dra sig ur Irak inkompetensförklarar de militärledningen. Och så vidare.