Jihadistdebatt

Oscar Hedins film Det svider i hjärtat har verkligen fått igång ett samtal. Eller nåt. Sanna Rayman skriver oerhört bra om det.

Filmen i sig väcker tankar, naturligtvis, men kanske ännu mer paneldebatten efteråt.

Paneldeltagaren Ali Esbati oroade sig i onödan. Större delen av publiken var inne på samma spår som han och terrorforskaren Magnus Norell verkade lätt resignerad inför åsiktsdominansen. Och visst var det lite trist att debatten stannade där, eftersom det enligt pressmeddelandet är regissören Oscar Hedins avsikt att med sin film bryta 9/11-traumat, som han menar gör att vi nöjer oss med två simpla berättelser - den islamofobiska eller den USA-kritiska.

Av debatten framgick att merparten av panel och publik ansåg att förklaringen till den filosofiskt ställda frågan Varför? (...vill man bli martyr?) ligger i knät på en president vid namn Bush. Övriga förklaringar befinner sig i Israel, exempelvis hos flinande israeliska 17-åriga checkpointkontrollanter som "helt utan anledning" stripsearchar palestinier.

Åtminstone om man får tro Esbati.

Detta är den nyanserade förståelsen av sakernas tillstånd.

Den onyanserade är att tro på den som säger att hans uppgift bland annat är att döda dem som inte tänker hålla med honom.

Det kan vi inte göra.

Eftersom Bush finns.

I Svenska Dagbladet skriver jag idag om filmen.

Filmen presenterar tydligt de gemensamma nämnarna för denna första generation svenska heliga krigare. De skiljer sig inte från de faktorer som ofta finns i bakgrunden för andra som ställer sig utanför samhället. Socialt utsatta miljöer, osäkra hem- förhållanden, småbrott och strulighet i tonåren. Det mest slående exemplet är svenske konvertiten Ralf Lennart, mest känd på internet som propaganda-spridaren Abu Usama el Swede, som innan han blev jihadist hunnit vara både nazist, fotbollshuligan och våldsbrottsling.

Den här bilden stämmer inte riktigt med vad vi vet om jihadister i andra länder. Ingen undgick väl sommarens ”läkare utan gränser” i Storbritannien, och den stora förekomsten av ingenjörer i terroristgrupper är väl belagd. Kanske beror skillnaden, som Oscar Hedin antydde när jag talade med honom efter filmen, på att Sverige har haft ett annat invandringsmönster än exempelvis England. Arbetskraftsinvandring och kolonial historia har där skapat en muslimsk medelklass som Sverige, som mest haft asylinvandring, ännu inte har.

Hedin vill förstå varför, och han lyckas bra med att förmedla det i filmen. Men som terrorismforskaren Magnus Norell sade i en intervju angående filmen så hjälper denna förståelse bara en bit på vägen. Den lär oss inte hur vi löser problemet, och den hjälper oss inte att undvika konflikt.

Uppdatering:

Sydsvenska Dagbladets Mats Skogkär har en vettig synpunkt.

Samtidigt fortsätter företrädare för islam i Sverige att gång på gång förneka det religiösa sambandet.

”Det här har ingenting med religion att göra, det här har ingenting med islam att göra”, försäkrade Omar Mustafa, presstalesman på Sveriges Unga Muslimer, i en diskussion om filmen i Studio Ett den 14 september. Den välkände imamen Abd Al Haqq Kielan hävdade i samma program att ”det är fullständigt förbjudet i islam att självmordsbomba”.

Oscar Hedin drar andra slutsatser. I Studio Ett i fredags påpekade han att det finns ett antal muslimska lärda som legitimerar martyrskap och självmordsbombningar. De unga muslimer som rör sig i den värld filmen skildrar har enligt Hedin ”en djup kunskap om islam, alltså de är pålästa och kunniga och vet vad de vill för någonting.”

I tisdags diskuterades filmen i TV4:s morgonsoffa. Islamologen Jan Hjärpe drog historiska paralleller till unga svenskar som på 1930-talet gav sig ut för att kämpa i det spanska inbördeskriget och till 1970- och 80-talets vänsterterrorism i Baader-Meinhofligans tappning.

Det är en intressant jämförelse. Al-Qaidaledaren Usama bin Ladins återkommande videobudskap till världen är fulla av blinkningar till den vänsteradikala opinionen i Väst. I sin senaste video lät bin Ladin stundtals misstänkt lik en företrädare för antiglobaliseringsrörelsen, konstaterade historikern Anne Appelbaum i Washington Post.

Fyrtio år efter 1968 är det inte längre kommunismens löften om ett framtida jordiskt lyckorike som får de argaste bland de unga arga att ta till vapen för att omforma världen. Istället är det en världsomspännande seger för islam och ett hinsides paradis som hägrar.

Drömmen om proletariatets diktatur har blivit drömmen om kalifatets diktatur.