Obligatoriskt: Det svider i hjärtat

Sveriges första jihadkrigare - mujahedin - var uppväxt på Östermalm. Det avslöjar Oscar Hedin i sin dokumentär Det svider i hjärtat. Filmen, som har premiär 19 oktober, visar också bilder från andra tidigare okända svenska jihadisters öden. På måndagen hölls en förhandsvisning för bloggare.

Sjuttiotalisten Michael Glinka, som fått namnet Abu Musab internationellt, var vad man vet Sveriges första bidrag till jihadismen. Han växte upp i Lärkstaden i Stockholm. Hans pappa var från Algeriet, utvisad efter bland annat två våldtäkter. Under tonåren radikaliserades den annars välartade sonen genom kontakter med Ringvägsmoskén på Södermalm. Glinka dog i Bosnien.

Hassan Zaaroura föddes den 5 oktober 1975 och växte upp i Kvänum. När hans kvinna var gravid - de var nygifta - beslöt han sig för att åka till Tjetjenien. Året var 1999. Han hade radikaliserats i Örebromoskén och hittat kontakter med det heliga kriget genom kontakter i en moské i Göteborg. Den 17 december 1999 träffades han av en prickskytt.

Ovanstående är två av de livsöden som tecknas i Oscar Hedins film "Det svider i hjärtat". Hedin tar avstamp i berättelsen om Mirsad Bektasevic (den förste svenske självmordsbombaren) och undersöker de radikala miljöer som funnits omkring honom. Tyvärr är det ingen glädjande bild som tecknas.

Hedin följer Lennart, en av Bektasevics vänner som i pressen och i den egna propagandan gått under namnet Abu Usama el-Swede, och gänget runt omkring. Tittaren får exempelvis lära känna radikala karismatiska predikanten Anas Khalifa, en allt populärare predikant i islamistmiljöer som predikar det rättfärdiga i jihad. Men aldrig förfaller Hedin till att skildra islamisterna som viljelösa offer. Tvärtom framstår jihadisterna som, om än bräckliga, medvetna varelser med det yttersta målet att en dag få offra sitt liv i heligt krig.

Under tre år har Oscar Hedin arbetat med filmen. Hans skägg i scenerna i Bosnien antyder vad filmaren varit beredd att anpassa sig till under processen. Och han har kommit nära. Ibland är Hedin så nära att han inte begriper vad som händer.

I bakgrunden figurerar en Muhammed, som inte vill synas på bild. Han är med från filmens början, men det är först i slutet som man förstår. Vintern 2006 känner han att han är mogen och åker från Göteborg till Somalia, där han dör i strid för den islamistiska gerillan.

Hedins film har alla traditionella svenska problem. Jihadisterna skildras som trasiga ungdomar som, om de bara haft en vettig fritidsgård, samhället kunde ha botat. Men samtidigt är det den mest närgångna skildring av jihadister vi sett i landet. Vi får för första gången se och höra hur de tänker.

Det är naturligtvis smickrande att mitt eget namn förekommer i eftertexterna. Hedin har hämtat info från min blogg. Men han har haft bättre källor. I creditrullen syns också norske Mulllah Krekar, grundare av terrorrörelsen Ansar al Islam, en person jag inte trodde jag skulle hamna i sällskap med...

Filmen illustrerar också den stenhårt radikala islamismen som tvivelsutan finns hos oss. Det mest äcklande i alltihop är en pervers variant av kyrkans barntimmar där Anas Khalifa håller dagisverksamhet för ett femtiotal småbarn som alla får lära sig att det finns hundra särskilt lyxiga nivåer i paradiset för den som blir martyr och offrar sitt liv för sin religion. De närvarande föräldrarna ler nickande. Där är nästa generation heliga krigare.