Rubrik-vm fortsätter

I dagens SvD skriver jag om Stalinister mot antifeminister i pajkastningskrig, vilket alltså är precis så kul som det låter.

Räkna med bråk, skulle jag satt som rubrik om jag inte misstänkt att dubbeltydigheten skulle gå förlorad för de generationer potentiella läsare som genom vänsterns skolmisslyckande aldrig fått lära sig begreppets egentliga innebörd.

”Jag ser mig lite som en storasyster som håller pojkarna i öronen.” Så har Mona Sahlin beskrivit sitt förhållande till miljöpartiets Peter Eriksson och vänsterpartiets Lars Ohly (DN 13/10). Kanske skulle hon fått bättre effekt om hon hållit dem i läpparna istället.

Skolfrågan är bara ett exempel där det råder fullt krig. Ohly har tagit fram storsläggan, och hävdat att miljöpartiet ”helt och fullt” skriver under på den kristdemokratiska skolpolitiken (DN 10/11). Vilket är det näst värsta en vänsterpartist kan föreställa sig.

Tidigare handlade det om något annat, och då sa Peter Eriksson att vänsterpartiet är ”gammaldags och bakåtsträvande”, och att det är ”något som är lite konstigt” med Ohly (SvD 9/10). Och dessförinnan sa Ohly att miljöpartiet bedriver en ”antifeministisk politik” (P1 Morgon 17/9). Vilket alltså är det värsta en vänsterpartist kan föreställa sig. På detta svarade Eriksson att vänsterpartiets arbetsmetoder är ”stalinistiska”, vilket är det värsta vem som helst kan föreställa sig. Om Sahlin menar att hon har ett fast grepp om pojkarnas öron måste de ha tänjts ut under hösten.