Post Bhutto

Jag skriver om Pakistan efter mordet på Benazir Bhutto i SvD idag.

Vi vill så gärna tro det, men fred uppstår inte automatiskt för att den ena sidan i en konflikt säger att fred ska råda. Fienden är inte intresserad av allmänna val, medborgerliga friheter för homosexuella eller kvinnlig frigörelse. Fienden lägger inte ner vapnen bara för att dess måltavla fått ett mänskligare ansikte.

Den fria världens styrka är också dess svaghet. Vi löser våra konflikter vid förhandlingsbordet, och kräver att resten av världen ska göra likadant. Men vi glömmer ofta att en stor mängd människor och stater betraktar förhandlingsrundor i FN, EU, G8, WTO, AU och alla andra upptänkliga bokstavs-kombinationer inte som en del av lösningen utan som en del av problemet. När fienden menar att mord är den ultimata konfliktlösningen är dialog ett omöjligt förhållningssätt – pacifisten tvingas ge fienden rätt eller själv förintas.

Den demokratiska världens många röststarka krav på fri- och rättigheter vilar ytterst på vapenmakt. Den kan vi inte förvägra dem som måste föra kriget på hemmaplan. Benazir Bhutto lovade i den valkampanj som blev hennes sista att bekämpa de militanta islamisterna i Pakistan. Vi som sörjer henne får inte glömma det djupa allvaret i denna utfästelse. Rakt igenom hela den muslimskt dominerade världen, rakt igenom Pakistan, och rakt igenom ett valmöte i Rawalpindi löper frontlinjen i en lång och svår strid.

Bästa svenska kommentarer har dock funnits i Expressen, på debattplats. Magnus Norell igår, och John Rydqvist idag.