First walk

Skriver om svensk jazz och rock på ledarsidan idag.

Alla som hör Lars Gullins Danny’s Dream från 1954, eller Jan Johanssons mer sönderspelade Visa från Utanmyra från 1962, identifierar omedelbart tonerna som – svenska. Där finns något specifikt, som man försökt beskriva som fäbodjazz, eller som sagts om Monica Zetterlund: ett lingonris i ett cocktailglas. Jan Brúers doktorsavhandling Guldår & krisår, svensk jazz under 1950- och 60-talen (Studier i musikvetenskap, 2007) letar efter just detta. Vad är det som är svenskt? Och hur kom det sig att vi fick ett svenskt musikunder på femtiotalet?

Danny’s dream sålde i tre tusen exemplar, tillräckligt för att Metronome skulle få igen pengarna. Vi andra fick det kanske vackraste som skrivits i Sverige. Ett musikaliskt DNA överfört från Lars till sonen Danny, 3, som faktiskt var med i Europa Films studio i Mariehäll och fick välja vilken tagning som skulle ges ut. Samma år vann Gullin utmärkelsen bästa nykomling i amerikanska DownBeat.

Brúer kartlägger bland annat Nalens betydelse för Stockholm som jazzmetropol. Utländska besökare var avundsjuka. I den stora salen fanns två scener där banden avlöste varandra, pådrivna av ägaren Topsy Lindblom som mätte pauserna med stoppur så att det aldrig skulle bli tyst. I den mindre salen – Harlem – ytterligare en. Drygt sjuhundra gäster fick plats, officiellt, och i regel var alltså 20 till 30 musiker, eller fler, engagerade per kväll. Plus matinéer på helgerna. Nalen var en sweatshop för kulturproduktion.