Om islamofobi

Har du varit på Gotland någon gång? Om inte, se till att komma dit åtminstone en gång i livet. Den lilla ön har över nittio kyrkbyggnader, och på många många platser kan du få se unikt medeltida måleri.

Om resesällskapet inte roas av medeltida måleri kan man göra det till en tävling. I varje kyrka kan man be barnen, eller vilka det nu är som trilskas, kolla efter målade figurer med lustiga hattar eller konstiga näsor. De är oerhört vanliga, så tävlingen ger vinst ofta. Det är nämligen den gamla svenska kristendomens syn på judar som avbildas. Antisemitiska schabloner som återkommer även i dagens bildspråk. Kristendomen har en lång och sorglig tradition av antisemitism. Lyckligtvis har några hundra år av kamp, internt och externt, fått kyrkan att göra upp med sitt antisemitiska gods.

Fullt så långt har kristendomen inte kommit i synen på homosexuella. Det finns inbyggt i kristendomen ett slags förakt för homosexualitet som även idag tar sig uttryck i mindre församlingar. Alla minns väl Åke Green på Öland, och hans famösa uttalanden om homosexualitet som en cancersvulst på samhällskroppen (ungefär). Men genom yttre och inre kritik och debatt gör svenska kyrkan upp med den del av religionen som motarbetar denna grupp människor.

Även den kvinnliga underordningen är, och har ännu mer varit, en komponent av kristendomen. Långvarig kamp har dock fått kyrkan att ompröva religiösa fundamenta och acceptera att kvinnor och män ska ha samma rättigheter. Trots att kvinnans tigande i församlingen betraktats som en naturlig kristen lag.

Kort sagt: det finns element i kristendomen som legitimerar det mest galna förtryck, men som de kristna själva genom yttre och inre påtryckningar kan reformera.

Varför skriver jag detta?

Sedan några dagar pågår en debatt i bloggosfären som förmedlar ett och samma budskap men som följer två spår. Den ena falangen, till exempel Jinge, menar att jag genom mitt myckna skrivande om islamistiska fundamentalister göder läsarnas islamofobi. Den andra menar att jag är islamofob. Det är flitiga skribenter det handlar om, varför en sökning på Knuff.se på mitt namn just nu ger en ganska praktfull islamofobstämpel.

Det är fantastiskt hur bloggosfären påverkar de stora medierna, ska jag passa på att säga. Vanliga hobbyskribenter kan höja sin röda flagg när de tycker sig ana en tendens de ogillar, eller vill bestrida de etablerade tyckarnas verklighetsbild. Det är en utveckling som bara är att bejaka.

För mig, som gått från att vara bloggare till etablissemang, betyder det en ganska kraftig omställning. Om jag skriver en kommentar hos någon blogg sent på kvällen efter ett par bira kan det behandlas som en statsangelägenhet. Det är roligare att mucka gräl med mig nu, helt enkelt, och jag, som ju är svag för slängiga formuleringar och löst tyckande (och öl), får passa mig för att skriva plumpheter.

Nå. Islamofobi, var det.

Jag har naturligtvis mig själv att skylla till stor del. Att debatten skulle komma var ju ingen överrasking (i synnerhet efter DN Kulturs påhopp på Johan Norberg, där islamofobstämpeln användes tämligen vårdslöst - jag är mindre betydelsefull, så jag får nöja mig med nätdebatt). Den som vill använda lösryckta citat för att bygga upp ett case mot mig skulle nog kunna lyckas påvisa allt från misogyni till ren galenskap. Dessutom saknar jag ju normal självbevarelsedrift, och ställer upp i sammanhang där det vore taktiskt rätt att avböja. Och jag gillar ju att provocera och väcka debatt – det är ju rentav mitt jobb. Men uppfattas det fel har jag gjort ett dåligt jobb.

I torsdags var jag med i tv-programmet Debatt, under förespeglingen att det hela skulle handla om islamofobi. Det mesta handlade dock om annat, och som vanligt gjorde jag en ganska blek figur. Jag skriver bättre än jag pratar. I debatten deltog, bland tiotalet andra, också min politiske motståndare Jimmie Åkesson, vilket förstås är tillräckligt för att vissa ska plocka fram likhetstecknet. Men det är inte det som det handlar om.

Den mycket trevliga och begåvade forskaren Mohammad Fazlhashemi menade att den bild av muslimer som förmedlas av medierna genererar islamofobi. Och han gav också ett exempel på en sådan text – en text ifrån Svenska Dagbladets ledarsida.

Den texten väckte ilska redan när den publicerades, minns jag. Såväl Jan Guillou som Mohamed Omar, om jag minns rätt, citerade ogillande. Stycket som väcker anstöt lyder: ”Detta betyder inte att alla muslimer är terrorister eller sympatisörer. Men det betyder att det finns ett enormt problem någonstans inne i islam. Någonstans där finns en tolerans för en religionstolkning som kan övertyga läkare att helt överge Hippokrates ed och vilja bli mördare.”

Provocerande, visst. Men jag vill påstå att detta citat är analogt med mina inledande passager om antisemitism, homosexförakt och kvinnoförtryck som inbyggda beståndsdelar i kristendomen. Självklart retar ett sådant citat alla goda fromma. Men jag har svårt att se att problemet kan lösas utan att det sägs, precis som tre hundra års frispråkig upplysningskamp har gjort kristendomen mer anpassad till det moderna samhället.

I resonemanget som förs framhålls också den myckna negativa rapporteringen om islamistiska fundamentalister och terrorister. Jag håller med om att jag skriver mycket om det, men det ligger också lite i specialiseringens natur. Jag ansåg när jag började skriva om ämnet att terrorism i Sverige nästan alltid bevakades ur ett medborgarrättsligt perspektiv – vilket för övrigt är ett mycket viktigt perspektiv – och att säkerhetsdimensionen saknades. Med tiden har jag byggt upp en hygglig kompetens på området (utan att för den skull vara någon expert) vilket jag naturligtvis vill tillvarata, och som en arbetsgivare nog betraktar som en tillgång.

Nyhetsproduktionen styrs ju av nyhetskonsumenternas efterfrågan. Och terrorism och fundamentalism säljer. Jag har, så att säga, god avkastning på min kunskapsinvestering. Att bedriva journalistik på ett annat sätt är förstås möjligt. Men inte i det långa loppet. Man måste skriva om det som läsarna tycker är intressant. Det betyder att de goda fromma troende får mindre uppmärksamhet än Knutbygängen. Lyckligtvis är läsarna så kloka att de förstår denna medielogik. De tror inte att Kristi Brud är representativ.

Jinge har särskilt upprörts över att jag skrivit vad som liknar en nyhetstext på ledarbloggen. Det är korrekt. En ledarartikel behöver inte alltid se ut som en ledarartikel och inledas med referat av senast utkomna SOU. Jag tar mig friheten att experimentera med formen, och har flera gånger presenterat nyheter på ledarsidan. Texten ifråga gäller kopplingen mellan en svensk medborgare och den somaliska terrorist- och motståndsrörelsen Shabaab. Jag vill påstå att jag är en av de journalister i Sverige som vet mest om den särdeles aktuella saken. Borde jag avstå från att skriva vad jag får reda på för att jag som ledarskribent inte kan skriva på nyhetsplats? Nej, jag tycker inte det. I synnerhet inte när det betyder att ledarbloggen kan vara nyhetsledande inom ett område som ledarsidan tycker är viktigt – nämligen försvaret mot terroriströrelser. I det aktuella fallet gjorde jag själv bedömningen att texten passade bäst på nätet, av två anledningar. Dels hade vi haft ganska mycket terror och Somalia på papperet, och omväxling förnöjer. Dels var det en text där hyperlänkar skulle underlätta källkontrollen för andra.

Nog om det. Om nyhetsfabrikerna skulle jobba enligt annan modell skulle tidningarna bli väldigt tråkiga, och dessutom dyra.

På en punkt ger jag dock Jinge-gänget rätt. Jag har på grund av min islamistbevakning fått en besvärande klick beundrare som med all sannolikhet hyser ett förakt för muslimer. Det är bara att ta del av valfritt kommentarsfält på den här bloggen för att konstatera det. Jag tycker det är djupt tragiskt. Men jag tror på en fri och öppen debatt – liberal som jag är – så jag får acceptera det onda med det goda.

Islam är ingen homogen rörelse som man kan generalisera omkring. De svenska islamister jag brukar skriva om kan uppskattas till 1500 personer. Tyvärr finns det anledning att tro att det finns toleranta miljöer där dessa accepteras. Vi vet att det finns inom extremvänstern, och hos nynazisterna. Tyvärr finns det nog även toleranta miljöer i vissa muslimska kretsar. Dessa miljöer utgör grogrund för radikalisering. Detta är viktiga frågor som måste diskuteras.

Den absoluta merparten av världens muslimer hatar dessa fundamentalister och våldsverkare. De vill istället ha fred, frihet och demokrati. Hela det neokonservativa krigsäventyret i Irak bygger på detta antagande: muslimer är ungefär som vi. De kommer att klara av att bygga ett demokratiskt Irak. Ett demokratiskt Afghanistan.

Precis så tror jag.

Nå.

Den andra falangen, som exempelvis hos Forum för frihet, menar att jag är islamofob (till skillnad från att jag bara skulle göda islamofobin, alltså). För detta finns ingen saklig grund. I själva verket tycker jag att tankefiguren är lite sorglig. Om det är islamofobi att kritisera islamism, blir ju den naturliga följden att alla muslimer är islamister. Vilket ju inte är sant för fem öre. Att säga att den som bekämpar fundamentalismen är islamofob normaliserar ju fundamentalismen, ja rentav försvarar den.

Jag betvivlar inte en sekund att det finns islamofobi i Sverige. Jag tror till och med att den är utbredd. Det finns mängder med konspirationsteorier där ute om att Europa håller på att islamifieras, vilket jag inte tror. Det finns idioter som trakasserar muslimer genom att kasta grishuvuden på moskétomterna. Det finns nazister. Och en massa dumma ignoranta människor som är rädda för allt som är nytt.

Det är dock föreställningar och beteenden som är oförenliga med mina ståndpunkter och med liberalismen som sådan. Eurabia-konspirationen bygger på att religioner, kulturer och personer är oföränderliga, vilket är motsatsen till den liberala tron på individen. Trakasserier mot religiösa utövare, eller motstånd mot moskébyggen, strider mot det liberala fundamentet religionsfrihet. Ignorans är bara allmänt illiberalt.

Det har ju försiggått en strid på internet mellan liberaler och dem som inte ser det självklara i ovanstående stycke. Mest infekterat har det väl varit mellan Little Green Footballs och Gates of Vienna. I Sverige finns det möjligen en motsvarighet i Expos uthängning av en stor del av den invandringsfientliga bloggosfären som hetsande mot muslimer. Min blogg var, som om det behövde påpekas, inte med på listan. Och då hade man ändå tagit med folk som jag inte skulle betrakta som islamofobiska.

Det kan förstås bero på att jag samarbetat med Expo då och då sedan tio års tid, och känner både redaktörer, skribenter och styrelseledamöter. Att jag hjälpt till i kampen mot dem som sprider unket tankegods och rasistiska idéer (ja, idag var jag i radions P1, Studio ett, och förespråkade hårdare tag mot nazister). Men så är det inte.

Jag menar att mina skriverier om militanta islamister är inte bara moraliskt legitima, utan därtill viktiga. Och det tycker många andra. Jag tycker att det är tråkigt att man viftar med islamofobkortet, men jag är inte särskilt förvånad. Det är vad man gör när man inte har argument som biter. Jag tycker att det är bra att folk protesterar, dock, mot vad de inte gillar i skriverierna. Det är den friheten jag tror även muslimer vill ha.

Nå. Det här blev långt och tråkigt för alla som inte är berörda. Men vissa påståenden måste bemötas, även om de är helt osakliga.

Ha så kul på Gotland.