Herrklubb

I fredags hamnade jag på Fredrick Federleys födelsedagskalas (mingelbilder 1, 2). Det var mycket trevligt, förstås, eftersom halva den unga stockholmsborgerligheten var där. Och en massa kändisar, som Alex Schulman och hans fru Katrin.

En drös centerpartister sjöng för trettioåringen. Sex verser baserade på "En vänlig grönskas rika dräkt". Ett rim var begåvat.

Sin lycka och sin position
Han knappast kan beklaga.
Anländ till livets mittstation
Som prinsen i en saga.
En modig man som strida kan
Och gillar av killar kramas,
Fast lite rädd för Hamas.

Som sagt. Det är kul att festa med den unga borgerligheten i Stockholm. En sak är dock slående. Som heterosexuell man är man närmast i minoritet. Det måste vara fullkomligt oproportionerligt mycket bögar som jobbar i riksdags- och regeringskanslierna just nu. Mona Sahlins status som Gay-ikon känns helt överspelad. Det är nästan så man undrar om homosexualitet fungerar som en karriärförhöjande krydda på cv:t om man vill bli politiker. Och man undrar när tjejerna börjar klaga på att alla viktiga beslut fattas i herrbastun - på riktigt, alltså.

Själv blev jag mest störd av att Dilsa Demirbag-Sten sa att jag liknade hennes före detta pojkvän, den genialiske filmaren Johan Kling. Det hade varit bättre att påminna om hennes nästa snubbe än hennes förra, tänkte jag. Men man kan väl inte få allt.