Vi som aldrig sa Horanges

Jag fick den där frågan igår igen. Vad lyssnar du på för musik? Ingen fråga är så svår att svara på. Och det finns kanske ingen fråga jag tar på större allvar.

Det var kyparen på Tranan. Han hade en ledig kväll och satt på fel sida av bardisken, klädd som bara restaurangfolk och reklamare i Stockholms innerstad klär sig. Jag skojar inte när jag säger att han hade en träningsoverallsjacka med tryck som en fondtapet - jag tror det var New Yorks skyline i skymning. Han är nog tio år yngre än jag, minst. Och det heter nog inte ens träningsoverall längre.

Så vad svarar man? Och varför är det så viktigt att svara rätt?

Jag tror vi använder konsten för att försöka förklara och begripa vilka vi är. Och frågan vem du är kräver ett väldigt mycket mer komplext svar än man normalt ger på frågor vid en bardisk.

Som alltid var jag i Leksand i midsommar. I vår by - Hjortnäsheden - firar man tillsammans med Hjortnäs och Sunnanängs byar på midsommardagen. I år var det lite annorlunda men ändå märkligt välbekant.

I den gamla handelsboden vid vägkorset var det konstutställning, och konstnären själv var närvarande. Det var Kjartan Slettemark. Proggrörelsens hustomte, som en gång gick på lina när Träd, Gräs och Stenar spelade i Tanto, som planterade hasch i Humlegården och som iklädd pudeldräkt juckade på utställningsbesökare decennier före Gert Fylking. Nu reste han ett slags midsommarstång, ackompanjerad av saxofon och elgitarr, på den gräsplätt utanför handelsboden som nu ingick i Kjartanistan. Inne hängde hans vanliga bilder.

Vad gjorde Kjartan Slettemark i Hjortnäs? Jag frågade honom. Han svarade att han längtat till den här platsen i hela sitt liv.

Det är ett bra svar. Jag hoppas kunna använda det någon gång. Men inte vad jag väntat mig.

Jag vill nämligen se en annan koppling. Som kanske bara finns i mitt huvud, som alltid vill applicera storartade teorier på de mest världsliga fenomen.

I mitten av sextiotalet hamnade Bo Anders Persson i Hjortnäs. Jag vet inte varför. Kanske hade han bara längtat till den platsen i hela sitt liv. Men mer troligt är att det fanns någon koppling som idag är bortglömd.

På en onsdagkväll var det som vanligt dans på Hjortnäs brygga, och Bo Anders Persson var där. Han har berättat om vad som hände.

"Once, during the early Sixties. I had some kind of vision of a conceivable music. The place was the dance pavilion by Hjortnäs steamboat jetty at the Eastern Shore of Siljan, Dalarna in mid-Sweden.

It was a hot, still summer night, and in the west the sun was slowly descending under the horizon. The shore was drenched in a red glow of almost unearthly grandeur. The Wednesday dance was in full swing. The young women present were they as well of an unearthly beauty. And they were almost impossible to make contact with. In addition to my difficulties they had no urge at all to talk about the dance music, its merits and maybe most of all its shortcomings.

I was filled with a longing for some kind of universal music that contained a more modern experience with a sound that was large and generous enough to accommodate the whole width of this Wednesday ritual. With a dance rhythm, sensuality and transcendence."

Bo Anders Persson grundade senare bandet Pärsson Sound, som därefter transformerades till International Harvester, Harvester och slutligen Träd, Gräs och Stenar. Man kan utan att överdriva hävda att Bo Anders Persson är ett av svensk rockhistorias viktigaste namn.

Men varför Hjortnäs? Jag har ingen aning. (Men Bo Anders Persson har förevigat det hela på en psykedelisk kortfilm med titeln Hjortnäsfilmen.)

I Leksand fanns det nog inte mycket rockmusik på sextiotalet. Men ett band, från byn Siljansnäs, som ligger tvärs över Siljan från Hjortnäs, hade faktiskt turen att få ge ut en skiva. De kallade sig Horanges, och spelade exakt den otvättat långhåriga rythm'n'blues som vi knappt får veta att den fanns i Sverige om vi inte gräver riktigt djupt i skivbackarna. Allt var inte välpolerat eller slätstruket i det svenska sextiotalet.

Jag vet ingenting om bandet. Jag har en granne som är släkt med en gammal medlem. Det är det enda. Men jag behöver bara höra några sekunder för att veta att det är - hemma.

Daddy Rolling Stone, släppt 1966, är exakt vad det handlar om. Den är enkel. Den talar mer till höfterna än till huvudet. Det är ett rullande basriff, vildväxt körsång, skenande gitarrer och ett gäng ungar som antagligen inte ens begriper vad texten går ut på.



Jag har laddat upp Horanges Daddy Rolling Stone på YouTube så att ni kan få höra. Förmodligen har jag därmed gjort mig skyldig till något slags upphovsrättsligt brott, men det är arkeologiskt väl motiverat. Bilden som ligger ovanpå kommer ifrån Eva Hallors hemsida. Hon var kassör i Horanges fanclub, och den intervju med bandmedlemmarna som hon lagt upp på webben är obetalbar.

6. Hur vill du att din favorittjej ska se ut?

Hon ska vara Doris

7. Vad tycker du om mods?

Bättre än Dorisar

8. Vad tycker du om Sunar?

Tjavars

Vilka lirare! Klockrent. Det är ju här många går fel. I Sverige har vi en musiktradition som handlar om berättande. Vi kan kalla den Dyllman-traditionen, och den handlar allt som oftast av att sätta tre ackord ovanpå en krönika av Bengt Ohlsson. Men det är inte bokstäverna som är viktigast. Musiken är i sig inte en intellektuell process. Den är en känsla någonstans vid skrevet, och sen är det inte så mycket att fundera på. Funkar det så kör man.

Men vissa band fattar det där. Jag tror till exempel inte att det var ödet som förde retrobandet The Strollers till Siljan Studio år 1999. Det var något annat. Längtan efter det egentliga.

Det fanns ett annat populärt rockband i sextiotalets Leksand. Det hette - håll i er - Hamlet and the Shakespears. Pelle Lindström, som hade bandet, drog senare till Stockholm och spelade med The Tumble Downs och Ad Libs. Sedan blev han medlem i ett av proggrörelsens flaggskepp: Kebnekajse.

Pelle Lindström är nuförtiden bluesman baserad på Fiskgatan i Leksand. Han körde en väldigt bra rutin som mellansnack på en spelning jag såg i slutet av åttiotalet. Kanske kör han den fortfarande.

"Folk brukar fråga hur det kom sig att vi började blanda gammal svensk folkmusik med blues och rock'n'roll", sa Pelle Lindström om tiden med Kebnekajse. "Men det är inte så konstigt", fortsatte han. "För vad är en hamburgare egentligen? Det är ju bara en pannbiff som varit i Amerika och vänt."

Mer komplicerat är det inte. Och när Merit Hemmingsson sedermera ville spela folkmusik på beat slog hon följaktligen ner bopålarna i Leksand.

Jag vet inte om Pelle Lindström hade någon som helst roll i att en kille som Bo Anders Persson hamnade i Hjortnäs och på så sätt råkade förändra hela den svenska musikrörelsen. Faktum är att väldigt lite i den här texten är underbyggt av objektiva sanningar. Den handlar ju mer om jakten efter en känsla.

Men det finns något där. Annars kan jag inte förklara att Hjortnäs brygga hade sin alldeles egna lilla proggfest den 10-11 juli 1971. Fläsket Brinner spelade, har konkurrenterna i Solen Skiner konstaterat på sin fina utställning Proggens affischer. Och det är Torbjörn Abelli från Träd, Gräs och Stenar som har bevarat affischen från musikfesten. Det hänger på något sätt ihop.



Som alltid vid majstångsresningen i Hjortnäs träffade jag Anna Sofi Dahlberg, som jag faktiskt hånglade med för många tusen år sedan, men som är mer känd för att hon spelar cello, mellotron och allt möjligt i progrockbandet Anekdoten. Hon är uppväxt högst uppe på Dalsberget i Hjortnäs, och bär alltid Leksandsdräkten på midsommar, men hon hade heller ingen aning om varför Kjartan Slettemark sökt sig till Hjortnäs.

Kanske är det helt enkelt bara en plats dit allt förr eller senare graviterar. En plats man hamnar på till slut om man söker efter det egentliga Sverige. Inget att grubbla över.

Det är lätt att det blir lite komplicerat i Stockholm. Man vill sätta en stor övergripande teori på det lilla oformliga livet. Och det gäller inte bara musik. Jag ser det i musikens väpnade gren politiken också. Att beskåda FRA-debatten på håll från Hjortnäs ger ett annat perspektiv på normalitet, kan man säga. Där bryr man sig mindre om FRA och mer om bensinen. Men runt Stureplan i Stockholm har det låtit helt annorlunda. Rösterna har inte varit så upprörda sedan folk- och bostadsräkningen för tjugo år sedan (som var den tidens stora integritetsfråga - helt bortglömd idag). Inte för att man är motståndare till signalspaning, utan för att det vore principiellt fel att låta FRA spana i kabelburen trafik.

I det egentliga Sverige tror jag man tänker på det på ett annat sätt. Där handlar det kanske mindre om liberala principer och mer om de kompromisser man kallar livet. Det där mellantinget. Stadsungen Richard Starkey fångade det för länge sen, så helt omöjligt kan det väl inte vara att inpränta. På frågan om han var antingen Mod eller Rocker svarade han "I'm a mocker". Kanske känner man sig inte helt representerad av de liberala ideologerna, därför att livet tycks lite mer komplext än i teorin.

Och kanske betraktar man också nationen som ett fullt levande begrepp, till brädden fyllt av värden att försvara. Mellotronen är en självklar förlängning av din Leksandsdräkt, och inget nytt som står i kontrast till något gammalt som måste skrotas.

Det kanske är svårt att fatta. Men i stora delar av Sverige betraktar man inte Stureplan som rikets centrum. Och allra mest i Dalarna, tror jag, skiljer man sig från den synen. Det finns ju en välkänd anekdot om en dalkarl som ska köpa jordglob, men blir missnöjd med alla varianter expediten visar för att slutligen utbrista att han vill ha "en liten kula med bara Dalarna på".

Det är en utbredd föreställning om att Dalarna besitter en stor del av den så kallade svenska folksjälen - som alltså är något annat än den som finns i Stockholms innerstad.

Pelle Lindström sa en annan intressant grej på den där spelningen för många år sedan. "Principer", sa han, "är till för folk som inte har sunt förnuft". Så kan det låta utanför tullarna.

Och vi som söker oss till huvudstaden finner allt som oftast att vi glömt bort hur det låter därhemma i det egentliga Sverige. Frågan är kanske inte om det är rätt enligt dogmen, utan om det funkar nere vid höfterna. Det kan vara bra att bli påmind om det ibland.

Så svaret på frågan om vad jag lyssnar på då? Det kan jag inte riktigt säga, för det är inte hugget i sten. Jag vet inte i förväg, men jag känner igen det när jag hör det, och förbluffande ofta står det i nära relation till den plats som är mitt hem.