Därför är det Carl Bildt som rycker ut

Henrik Barvå skrev i NWT för en vecka sedan:

Ryssland. Där har ni svaret på varför regeringen så envist drivit igenom den lag som kommer att göra det möjligt för Försvarets Radioanstalt att avlyssna all tele- och datatrafik. Men det kan de inte säga högt.

Det är rimligt att anta. Och den som undrar varför det är Carl Bildt och nästan ingen annan av politikerna som åtminstone något på sin blogg försöker ta FRA i försvar ska nog blicka mot hans personliga erfarenheter under den period Sovjet föll och de baltiska staterna befriades och återupprättades. Sverige - och inte minst Bildt - spelade ganska stor roll vid den tiden, något som beskrivits ypperligt av Dick Erixon på hans temasida om Baltikums befrielse.

Svensk säkerhetspolitik har länge varit tabu att diskutera öppet. Men i samband med Sovjetunionens sammanbrott och de baltiska ländernas självständighet kom Sverige att spela en nyckelroll i internationell storpolitik. När frågan om de ryska truppernas tillbakadragande från Baltikum skulle lösas förmedlade Sverige de baltiska ståndpunkterna till Vita huset som i sin tur kunde påverka Rysslands ledning att inta en förhandlingsvilligare inställning till Estland, Lettland och Litauen.

Omständigheterna krävde att Sverige omprövade sin gamla säkerhetspolitiska doktrin om neutralitet. Resultatet blev den största säkerhetspolitiska framgången sedan andra världskriget då de sovjet/ryska trupperna drogs bort från Sveriges närområde.

Annat som Carl Bildt och Sverige kunde bistå de baltiska unga staterna med var information - inhämtad av FRA:s signalspaning. Journalisten Martin Jönsson har skrivit en utmärkt rapport om FRA:s verksamhet, och i ett avsnitt behandlas just detta.

Carl Bildt skriver i email till mig den 12 oktober 2003:

”FRA har varit en av de särklassigt betydelsefullaste men samtidigt minst kända delarna av vår samlade säkerhetspolitik under hela vår långa tid i skuggan av den sovjetiska makten.” Carl Bildt blev svensk statsminister hösten 1991. Fram till dess hade det alltid varit överbefälhavaren som rapporterat till regeringen, trots att FRA formellt är regeringens eget underrättelseorgan.

En centralt placerad FRA-anställd berättar:

”Carl Bildt var den förste som begärde direkta föredragningar. Han var ju lite militärfreak. Han var så jävla angelägen om att vara påläst, så han ville alltid ha en briefning innan han åkte iväg till Ryssland tex. Då ville han veta det senaste. Gärna några guldkorn om det fanns några. Och då ville han ha det direkt av källan.”

Baltstaterna hade erkänts som självständiga av Sovjetunionen en månad tidigare. Men de tre småstaterna var fulla av sovjetisk militär som tidigare tydligt visat att den helt var emot tanken på att släppa Baltikum.

Carl Bildt:

”Vad vi gjorde offentligt var att publicera ett rätt detaljerat dokument om sovjetisk militär närvaro i Baltikum. Det var av mkt stor betydelse bla för att ge de nya politikerna i dessa länder en information som de ju inte alls hade och heller knappast heller kunde få. FRA var en viktig källa till den kunskapen.”

Den amerikanske underrättelseexperten James Bamford; journalist och författare, och den som med fog kan sägas ha avslöjat den amerikanska signalspaningsorganisationen NSA, gör en jämförelse med traditionell agentverksamhet – Human Intelligence; HUMINT, när jag träffar honom i Washington DC i augusti 2004:

”HUMINT är i stort sett värdelöst. Historiskt är det till och med värre än värdelöst. Värdelöst betyder att det inte bidrar med något. Värre än värdelöst betyder att det förvärrar läget. Från mitten av 80-talet till början av 90-talet hade vi ungefär 15 spioner i dåtidens främsta måltavla; Sovjetunionen. Ryssarna kände till varenda en av dem. Så vilken information de än gav oss så hade ryssarna koll på att vi fick den. Detta var därför helt enkelt perfekta förutsättningar för dem att se till att vi blev desinformerade.De kunde exempelvis låta oss få veta att deras nya ubåtar skulle byggas av titan, så att vi utvecklade anti-titan-vapen, när ubåtarna i själva verket byggdes av något helt annat. Därför kan man säga att HUMINT varit betydligt värre än värdelöst.”

Betydelsen av SIGINT har dessutom ökat sedan det Kalla krigets slut, säger Jean-Paul Brodeur, professor i jämförande kriminologi vid universitetet i Montreal, vid intervju i Paris i juli 2004. Måltavlorna för västmakternas underrättelseverksamhet är nu i hög grad sådana som de inte kan infiltrera på traditionellt vis. Och framför allt har internetrevolutionen inneburit att mängder av information finns att inhämta för signalspaning som inte varit möjlig att nå för aldrig så skickliga James Bondfigurer. När signalspaning är som bäst får man veta vad fienden tänker.

Traditionell HUMINT låter dig i bästa fall få veta vad en adrenalinstinn agent i fiendeland tror att fienden tänker.

På första parkett

Klockan 11.03.30 den siste augusti 1998 kunde Försvarets radioanstalt registrera de sista signalerna från den ryska radarstationen i Skrunda i Lettland. Kanske det kalla krigets sista dödsryckning i Sveriges närområde. FRA hade suttit på första parkett i denna tysta kraftmätning om världsherraväldet.

Genom att tjuvlyssna på alla typer av luftburna signaler skaffade sig Försvarets radioanstalt en detaljerad bild av vad som hände på andra sidan Östersjön. Var Östblocket hade flygbaser, radarstationer och var olika militära styrkor var förlagda och hur de rörde sig. Det handlade om att lyssna på radiokommunikation, radar och signaler som användes för att styra olika vapensystem. Det geografiska läget gjorde Sverige en viktig samarbetspartner för USA och Storbritannien. Men merparten av vad FRA faktiskt åstadkom konkret ligger fortfarande dolt i sekretess.

Jan-Olof Grahn, vid FRA:s ledningsstab, motiverade detta så här vid samtal på FRA:s högkvarter på Lovön i september 2003:

”Vi lämnar ogärna information även om det rör händelser som ligger väldigt långt tillbaka i tiden. Det handlar om att skydda metoden. Metoder som användes då är ibland adekvata att använda mot andra mål även idag.”

En del av den sekretess som gäller mycket gamla förhållanden motiveras med att relationerna till vissa länder skulle kunna skadas enligt Jan-Olof Grahn:

”Den verksamhet vi bedrev då kanske även riktade sig mot länder som vi officiellt har väldigt vänskapliga förbindelser med. Statsbildningar som existerar än idag.”

Martin Jönssons skrift är mycket bra även i övrigt, och redogör för många av de problem som den föreslagna utvidgningen av FRA:s befogenheter ger, men föredrar även de fördelar som FRA ger svensk säkerhet (jag är tacksam för att jag via Anders Svensson, som har bloggat gediget ur ett genuint kritiskt perspektiv men redovisat och pekat mot mycket relevant information, fick nys om Jönssons arbete).

Slutligen. Tydligen uppfattas det som att jag är en okritisk anhängare av den nya FRA-lagen. Det är fel (vilket jag redogjorde för redan för ett år sedan både här och på ledarplats i SvD). Jag vill dock inte avfärda FRA:s önskan på ren reflex. Säkerhetspolitiska avgöranden är svåra, och de beslut man tvingas fatta är aldrig optimala. Inte sällan får man offra något kärt. Det är bra med debatt vid dessa tillfällen. Men alltför skrikiga motargument gynnar knappast vare sig de liberala kritikerna eller ärendet i sig. Vad händer om allt genomförs som planerat och troligt, och det visar sig att den liberala demokratin och rättsstaten faktiskt står kvar? Och vad händer om FRA vidare kan leverera information som kan påverka världen till en mer demokratisk och mer öppen plats? Hur trovärdiga kommer då liberaler att vara när det gäller säkerhetspolitik? Vidare har förslagets företrädare varit förbluffande dåliga i den så kallade debatten, varför vi fortfarande knappt vet något om motiven. Kan det vara något som driver politikerna som av olika anledningar inte kommer fram? Det vill jag veta, och det är därför jag i några bloggposter försökt fundera omkring frågan.