Rätt och fel från Almedalen

Har varit i Almedalen. Och jag har inte bara skrivit för Almedalsbloggen.se. Jag har också bevakat det tyngsta seminariet - det om FRA:

”Kryptera!” uppmanar Anders Wik, före detta överdirektör på Försvarets radioanstalt (FRA), de svenskar som är oroliga för att deras mejltrafik ska avlyssnas av samma myndighet. Hans syfte är naturligtvis att påvisa att FRA inte bryr sig ett dyft om svenska kommunikationer, men publiken – hundra sittande och minst lika många på ståplats – uppfattar hans svar som närmast arrogant.

Jag har skrivit om Moderaternas dag:

Det är så typiskt. Man hoppas att regeringen ska angripa samhällsproblemens gordiska knutar med alexanderhugg, men många utspel är istället som misslyckade salomoniska motsvarigheter: vårdnadstvisten löses genom att barnet huggs mitt itu. Ingen blir nöjd.

För regeringen känns det säkert som att den oförtjänt får löpa gatlopp under borgerliga opinions- bildares piskor. Men en modlöshet har faktiskt spridit sig bland dem som normalt betraktar sig som borgerliga kärntrupper.

Lite orättvist är det förstås. I Almedalen är förväntningarna så högt uppskruvade att hyggliga politiska ansträngningar inte har en chans att tillfredsställa dem. Man kan nästan läsa svaret i Fredrik Reinfeldts ansiktsuttryck: vad hade ni väntat er?

Ja, kanske mer av vision och mindre av välfärdsförvaltning.

Samma dag var jag med i en debattpanel i Axess TV, där tidskriften Resumé och samarbetspartners lät sända programmet Pratbar. Jag, Maria Rankka och Christoffer Fjellner analyserade Fredrik Reinfeldts tal och Moderaternas position. Programmet går att se på webben.

Idag uppfinner jag ett nytt ord: stolpillerspolitik. I skrivande stund ligger dock texten ute fel på SvD:s webb. Det ska vara:

PÅ PLATS | Missnöjets mekanismer i Almedalen

Ingen har väl glömt stolpillerspolitiken?

VISBY Stolpiller. Det är kanske det enda ord som behövs för att poängtera hyckleriet i den pågående debatten om intrång i den personliga integriteten. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet försöker påskina att den borgerliga regeringens politik skulle innebära sämre skydd för individen än deras egen.

Men låt mig säga det igen: stolpiller. Det var när socialdemokraterna satt vid makten - genom stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet - som staten körde upp bedövningspiller i rektum på asylsökare, bakband dem och flög dem till egyptiska torterare. Det går inte att påstå att man värnar den personliga integriteten om man gjort sig skyldig till detta. Det hänger inte ihop.

De tre oppositionspartierna gör allt för att fånga upp missnöjet. Och med tanke på att de är så ideologiskt flexibla kunde man tro att de skulle lyckas fånga upp varenda gnällspik i landet. Men några har slunkit emellan.

Det senaste tillskottet i missnöjesfloran kallar sig piratpartiet. De drar stora växlar på den senaste tidens uppståndelse kring FRA och signalspaningen. Piratpartisterna gör anspråk på att representera ett folkligt integritetsintresse mot statsmakten. Och vissa goda liberaler är beredda att hålla med, eftersom regeringen varit ganska klantig just på den punkten. Men tittar man närmare på piratpartisterna ser man att de inte är ett dugg representativa. Tvärtom tycks det vara ett intresseparti för medelålders män i kortärmade skjortor med datakonsultjobb och intresse för fildelningsnätverk.

Grattis. Om du är en av dem som vill att killarna på IT-supporten ska få ännu större makt över din tillvaro så är piratpartiet något för dig.

Landets mest sofistikerade missnöjesrörelse heter dock vänsterpartiet. De säger verkligen nej till allt. När partiledaren Lars Ohly talade i Almedalen i går framhävdes nej till EU, nej till regeringens arbetslinje, nej till Alliansens skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare och nej till allt annat man kunnat förvänta sig.

Mer förvånande är kanske dock vänsterpartiets nej till blockkamraterna – och blockkamraternas motsvarande nej till vänsterpartiet. Under politikerveckan i Visby har ju ett närmast komiskt drama utspelat sig. Vänsterpartiet har, för att kunna optimera sin ansvarslösa missnöjespolitik, aktivt fjärmat sig från miljöpartiet och socialdemokraterna, och de har svarat genom att inte ens försöka få med Ohly i sina gemensamma utspel.

”Just nu är socialdemokraterna och miljöpartiet lite närmare varandra” sade Lars Ohly till pressen på lördagen. Varefter han förtydligade att vänsterpartiet dock inte skulle dra sig från att avsätta en vänsterregering som exkluderade honom själv.

Samarbetsklimatet i vänstern verkar, som alla märker, inte precis vara harmoniskt. Ändå gör de anspråk på att vara ett seriöst regeringsalternativ. Men det är som med stolpillerspolitiken och den personliga integriteten. Det är inte trovärdigt.