Serveringar

Det är nästan 30 grader varmt i huvudstaden, så bloggandet är inte riktigt lika populärt som uteserveringarna. I torsdags var jag på fika med dem som styr det här landet, något som jag sedan skrev om i SvD:s ledarsida. Och jag skojar inte när jag säger att Nyamko Sabunis kjol var fantastisk. Hon är häpnadsväckande tjusig, alltid en headturner.

Men det anmärkningsvärdaste var egentligen frågan om biståndet.

”Hur mycket har man slösat bort hittills?”, frågar en journalist på främsta raden när biståndsminister Gunilla Carlsson tillkännager att regeringen beslutat om ytterligare 50 miljoner kronor till palestinska myndigheten. När till och med vanliga nyhetsjournalister säger ”slösa” om bistånd finns det viss anledning att stanna till och fundera.

Kanske gör regeringen rätt. Kanske är det just nu, när palestiniernas företrädare på Västbanken och Israels regering faktiskt åtminstone ser ut att dra i samma riktning, som Sveriges pengar behövs. Den bräckliga situationen och förhandlingsläget, som just nu faktiskt är en smula speciellt, kanske mycket väl kan berättiga stödet. Det är inte alltid parterna omfamnat varandra.

Svaret på den inledande frågan är dock att Sverige avsatt 700 miljoner kronor per år, och att Sverige länge tillhört topp tio i bidragsligan till palestinierna.

Men sommarfikat med ministrarna gav ganska goda vibbar ändå. Det känns som om vi har en regering som gör vad nu regeringar gör, varken mer eller mindre. Hade alternativet varit mer stabilt?

Efter det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet i Sverige, och efter tidigare borgerliga regeringars misslyckanden, har det etablerats, särskilt i vänsterkretsar och kanske också bland journalister, en tro på att socialdemokratin skulle vara överlägsen borgerligheten när det gäller regeringsduglighet. Bland socialdemokrater odlas rentav tanken att de själva är de ”naturliga” makthavarna. Men när man sitter och lyssnar på de borgerliga ministrarna får man inte alls det intrycket. Det är nästan förvånande hur självklart det känns.

Det gäller inte bara ministrar. Häromveckan sprang jag ihop med den moderata riksdagsledamoten Anna Kinberg Batra (ja, hon är gift med komikern David Batra, men är framförallt ordförande i riksdagens EU-nämnd, vilket hon sägs sköta mycket gott). Hon berättade att hon precis varit i Paris och träffat president Nicolas Sarkozy, med anledning av att vi i Sverige ju tar över ordförandeskapet i EU efter Frankrike snart. Personligen hade jag varit helt starstruck efter ett sådant möte, men för Kinberg Batra var det uppenbarligen helt normalt att då och då sammanträda med några av Europas tyngsta maktspelare. Inget konstigt alls.

Regeringsdugligheten kommer att bli en central fråga i nästa riksdagsval. Och så här två år in i mandatperioden börjar det kännas att regerandet faktiskt satt sig. Det blir såklart halvdana beslut ibland, och bråk kring både FRA, försvar och rättsväsende, men hade det egentligen sett bättre ut med alternativet? Hade en presskonferens eller sommarfika efter regeringssammanträdet, med, säg, Mona Sahlin, Per Gahrton och Josefin Brink känts mer stabil? Tillåt mig tvivla.

De tre namnvalen var förstås inte slumpmässiga.