Interpellationsinflation

I dagens ledare på SvD behandlar jag hur oppositionen arbetar med interpellationsinstrumentet som obstruktionsmedel.

När utrikesminister Carl Bildt svarar sitter sex personer nere i kammaren. Bara tre är riksdagsledamöter. En av dem heter Monica Green (s), och det är hennes fråga om protester mot Kina-OS som Bildt besvarar. Hon är annars mest känd för att vara den borgerliga bloggvärldens främsta driftkucku (med rätta, tänker jag när hon säger att ”Sverige kan agera ensamt, men man kan också spela solo”).

Det tar hela eftermiddagen. Fem ministrar svarar på nio interpellationer från tre frågeställare. Aldrig sitter fler än sex riksdagsledamöter och lyssnar. Ingen är där som inte måste vara det. Ministrarna måste.

Monica Green bekräftar på sin blogg.

Idag är tåget 20 minuter sent. Stod på stationen i Skövde och funderade på om det skulle kunna gå att få meddelande om förseningarna på sms så att jag kunde gå hemifrån senare på morgonen. När jag klev på tåget frågade jag efter anledningen och tågpersonalen trodde att det berodde på en planeingsmiss, att tåget inte hade någon förare när det skulle gå från Göteborg.

Tågpendlare har blivit luttrade, den passagerare jag satt bredvid beskrev om alla förseningar som skett förra veckan. Då var det brand i Herrljunga med flera timmars förseningar. Han sa att det brinner där fortfarande.

Ok, jag ska inte ge SJ och banverket skulden för alla förseningar. Det kan inträffa naturkatastrofer, olyckor och annat som står utanför mänsklig kontroll.

Kanske det är ytterligare ett argument till att jag borde få meddelande i mobilen via sms om det tåg jag bokat platsbiljett på, är i tid eller hur sent det är. Kanske detta är ett uppslag till en interpellation till Åsa Thorstensson