Sahlins första stora misstag
En framgångsrik parasit dödar inte värddjuret. Miljöpartiet skulle få ut mycket ur ett samarbete med socialdemokraterna, men de skulle aldrig hota regeringen. Vanligt folks oro handlar om miljöpartiets inflytande, inte om deras eventuella otrohet.
Mona Sahlin kommer att fortsätta vilja bilda koalition med miljöpartiet, även om hon nu säger att hon inte vill utesluta vänsterpartiets medverkan i en regering.
Men just nu är poängen att Mona Sahlin undergrävt sin egen position monumentalt när hon tvingades öppna dörren igen för Lars Ohly.
Man får beundra hennes mod. Genom att deklarera att socialdemokraterna tänkte gå till val på att lova koalitionsregering med miljöpartiet, och stänga dörren till vänsterpartiet, utlöste Mona Sahlin en kris inom arbetarrörelsen. Det var bara två av femton LO-förbund som stödde uppgörelsen, och den egna partisekreteraren Marita Ulvskog ifrågasatte dessutom om Sahlin misstolkat ”det mandat som Mona Sahlin har fått från partiet” (Ekot 9/10).
Att facket och partiet skulle mullra hade Sahlin säkert haft med i beräkningarna, och det var starkt att ta den striden för att söka förnya en idémässigt och politiskt stagnerad rörelse. Sahlin ska ha beröm för att hon försökte.
Men kanske får man också känna medlidande efter att det igår blev klart att hon inte lyckades. Tumultet blev större än väntat. Ett par dygns strider inne i rörelsen fick Sahlin att åter öppna dörren för vänsterpartistisk regeringsmedverkan.
Det var nog inte bara så att Sahlin missbedömde hur djupt vänsterpartiets rötter sträcker sig in i arbetarrörelsen. Hon gjorde också en trotsigt optimistisk bedömning av väljarnas förtroende för den tänkta koalitionspartnern. Vanliga väljare oroar sig inte på samma sätt som pamparna i rörelsen, visst. Men bland väljarna är knappast problemet att miljöpartiet är en opålitlig partner som när som helst kan spräcka en regering. Tvärtom fruktar man att miljöpartiet verkligen kan få inflytande över politiken.
En utlovad koalition mellan s och mp skulle med andra ord, i motsats till vad Sahlin tror, ha utgjort ett fint tillfälle för Alliansen att vinna mittenväljare. Utan svårighet kan man identifiera en mängd folkligt förankrade frågor som torde skrämma social-demokratiska väljare i famnen på Alliansen.
Den socialdemokratiska debattören Katrine Kielos, tf chefredaktör på Dagens Arena, beskrev det snyggt i Fokus (41/2008). ”Miljöpartiet är emot allt det där som gör livet värt att leva: bilen, bas- industrin, skotern, chartern, jobben och jakten”.
