Huff och puff
Idag skriver jag, om jag får säga det själv, ganska lustigt om oppositionen och budgettaket på SvDs ledarsida:
Sagan om de tre små grisarna nedtecknades redan på sjuttonhundratalet och förekommer i åtskilliga varianter. Disneys tecknade kortfilm, regisserad av Burt Gillett, är kanske den mest kända. Många månader efter att den visades första gången 1933 ska den ha gått för utsålda hus, och det sägs att biografägare ritade skägg på affischerna för att illustrera hur lång tid grisarna levererat skratt.Medan vi ändå är inne på den sagan. Blitz Wolf från 1942, regisserad av Tex Avery för MGM, är en annan suverän variant:
Att filmen välte biljettkioskerna 1933 är inte så konstigt. Det var precis i skälvningarna av Den Stora Depressionen, och moraliteten om de lata grisarna som inte byggt stadiga hus för att skydda sig mot vargen hade en naturlig klangbotten.
Kanske ska man inte förvånas över att en ny och smått modifierad variant på de tre små grisarna sett dagens ljus nu, i finanskrisens spår. Möjligen kan det tyckas märkligt att den spelas upp i form av en partiledardebatt. Men man får anta att uppsättningen av Det kommunistiska manifestet på Teater Tribunalen fått vänsterns konstnärliga hämningar att släppa helt.
Handlingen är enkel. Lågkonjunkturen kommer. Den första grisen, som bara jobbar sex timmar om dagen, har byggt sitt budgettak av rättvisemärkt halm. När lågkonjunkturen blåser flyger halmbudgettaket i luften. Den hemlöse får söka sig till sin kollega. Den andra grisen, som hellre har friår än att jobba, har byggt sitt budgettak av ekologiskt odlade pinnar. När lågkonjunkturen pustar lyfter budgettaket mot himlen. De två hemlösa får söka sig till sin tredje kollega.
Och här kommer den oväntade twisten. För när de två små hemlösa grisarna kommer till den tredje grisen för att ta skydd så säger hon att hon i stället för att bygga ett budgettak har sytt sig en budgetmössa, som hon kan välja mellan att ha på sig eller ta av sig. Det kändes roligare än att bli kallad för betonggris, förklarar hon.
