Misstroendet mot demokratin

Har ni sett Der Baader Meinhof Komplex? Gör det. Filmen är förvisso romantiserande, men väldigt välgjord, spännande och faktaspäckad. Och så våldsam att man ibland vill vända bort blicken.

Framförallt går det lätt att dra paralleller med vår egen tid.

Häromdagen tillkännagav Säpo och amerikanska officerare att en svensk medlem i al-Qaida, då kallad Abu Qaswarah men vars egentliga namn var Mohamed Moumou, dödats i Irak. I samma veva fick jag kommentera saken i Studio Ett i P1. Eftersom Moumou varit känd för såväl journalister som poliser i många år borde ämnesvalet varit självklart: "Hur ser svensk jihadism ut?", "Hur starkt är al-Qaida i Irak?", eller "Hur kan det komma sig att Säpo inte kunde stoppa honom?" Men självklart blev frågeställningen: "Kan vi lita på Säpos och amerikanernas uppgifter?"

Det var likadant förr. I de första rapporterna (här, i press on Ulrike Meinhof's death) om att Ulrike Meinhof hängt sig kunde man inte låta bli att inflika att dödssättet rimligen borde ifrågasättas.

Miss Meinhof died Saturday in what authorities said was a suicide by hanging in her cell in a Stuttgart prison.

Det är intressant. Misstron riktas främst mot den demokratiska staten. Och misstron tar lätt över i rapporteringen, på ett nästan absurt sätt. Får medborgarna då en korrekt bild av händelserna?

Självklart ska statsmaktens utveckling hårdgranskas. Staten kan ju befinna sig på ett sluttande plan där rättighet efter rättighet urholkas. Men kanske är farhågorna om polisstatens införande något överdrivna?

Det finns exempel som motsäger teorin om det sluttande planet. I årsrapporten 1977 (här) uttryckte Amnesty International oro över utvecklingen i Västtyskland. De var inte oroade över den grasserade terrrorismen, förstås, men över rättsstatens försvar mot den.

In the past year Amnesty International has been concerned by possible implications for human rights of so me legislation newly introduced in the Federal Republic of Germany in the context of official efforts to deal with terrorist offences.

Articles 131 and 140 of the Penal Code provide that a citizen who produces or distributes written material which "glorifies violence" and a citizen who rewards, consents to, or approves of punishable offences can get up to one years' imprisonment (or a fine) and up to three years' imprisonment (or a fine). Amnesty International is concerned that these laws may in some cases require subjective interpretation of motive and opinion by FRG courts and could be applied in such a way as to enable the imprisonment of authors or publishers for exercising their right to freedom of expression without advocating violence.

Och så fortsätter det en sida till. Det var och är naturligtvis Amnestys uppgift att vara vakthund för de mänskliga rättigheterna. Men när man ser det hela i backspegeln, som i Der Baader Meinhof Komplex, så känns det ju ganska uppenbart att farhågorna om att Västtyskland skulle bli en polisstat var överdrivna. Tvärtom står det klart att RAF var livsfarliga, att deras propaganda fick rörelsen att växa, att deras advokater var medlemmar i terroriströrelsen och att staten gjorde vad den kunde för att befria sig från cancern.

Den demokratiska staten vann, förresten. Och idag, när Sverige letar förebild för att utforma integritetsskyddet i signalspaningslagen, så rekommenderar juristerna en titt på Tyskland.