Årets svenska film

Lai Yde Holgaard som Lars Hviid i Preludium

Johan Melins film Preludium är ett formexperiment som är sällsynt lyckat. Men det är definitivt inte en film som kommer att välta några kiosker - den är intressant främst för filmfreaks. Jag skriver om den på ledarsidan i SvD idag, och utnämner den till årets svenska film.

Den är typiskt nog dansk. Preludium, regisserad av Johan Melin (född 1979, bosatt i Danmark) är inspelad i realtid under två timmar på gatorna i Köpenhamnsstadsdelen Nørrebro. I en enda tagning följs Ruth, spelad av Anna Fabricius, och de människor hon stöter på i kvarteren där hon letar efter sin försvunne man.

Filmen innehåller inte ett enda klipp – vilket ställer extrema krav på skådespelare och produktionsteam. Visst lider filmen stundtals av transportsträckor (bokstavligen!), men det spelar ingen roll.

För det här är ett verk som kommer att bli ihågkommet. Man kan säga att Preludium drar dogma-konceptet till sin yttersta spets. Det är en dygd som kommer sig av nödvändighet. Med blygsam budget kan man bara tävla mot amerikanska giganter genom att ålägga sig konstnärliga begränsningar. För överskådlig tid är det den ­europeiska filmens framtid.

Melin spelade in historien fem gånger. Den Preludium som visas är den sist filmade. Slumpen ville att Irak samma söndagkväll skulle vinna Asiatiska cupen i fotboll, varför hela berättelsen utspelar sig mot en fond av hysteriskt ­tutande och flaggviftande irakier, vilket den följsamma ensemblen lyckas utnyttja.

För ett par veckor sedan visades Preludium för första gången i Stockholm. Tidskriften flm, som arrangerade visningen, ägnar nya numret (4/2008) åt att fråga varför de mest intressanta svenska filmerna tillverkas utanför traditionell svensk filmbransch.

Jag frågade då Johan Melin hur hans film skulle ha sett ut om han hade haft den svenska filmpolitiken och filminstitutets samlade produktionsstöd i ryggen.

– Då hade filmen inte blivit gjord, svarade han.